– Det är en tuff böna det här, nickar Unni stramt mot Zinat. Tuffare än man tror.
Så borrar hon sin blick i Zinats ögon.
– Men byt inte efternamn nu.
– Nej, då skulle jag känna mig kastrerad!
I somras gifte sig Zinat med kocken, musikern och modellen Knut Berggren. Men hon heter fortfarande Pirzadeh, namnet som hon har ärvt av sin far, en gång i tiden folkkär iransk brottare – enligt Zinat så stark att han under ett tumult lyfte upp en polis i varje näve, och så vacker att till och med männen vände sig om efter honom på gatan – men numera märkt av landsflykt och sjukdom.
Zinat var hans favorit. Flickan bland fem bröder. Den som klättrade högst, bråkade vildast och hävdade sin vilja mest envist. I sin fars fotspår klev hon obekymrat över gränsen till männens värld. Hon övade persisk kampsport i hans träningslokal, där hon hade sina egna redskap som han hade låtit tillverka åt henne – rosa med guldstjärnor.
Zinat följde honom ända in i khaneghah, det gömda sufisttempel där det hemliga sällskap av dervischer som fadern tillhörde träffades. Fadern sade att hon inte fick, ingen av kvinnligt kön var välkommen på männens möten, inte ens för att städa, men snart satt hon ändå där bredvid honom och sörplade i sig av sällskapets grönsakssoppa.
Det var före den iranska revolutionen. Ännu hade inte shahen, Muhammad Reza Pahlavi, och hans skandalöst vackra hustru Farah Diba flytt landet och den skäggige ayatollah Khomeini infört sharialagar. Ännu frossade medelklassen i belugakaviar och gjorde utflykter till Kaspiska havet för att bada och flirta.
– På stranden trängdes kändisar och utländska turister med lokalbefolkningen. Jackie Onassis och Elizabeth Taylor var där, det var värsta Franska rivieran, säger Zinat.
Hennes föräldrars giftermål hade förenat moderns blåa blod (mormor härstammade från Qajardynastin, som besatt kungatronen före Pahlaviätten) och faderns familjeförmögenhet. Zinat bodde i faderns släktgård. Höga murar slöt sig kring den vidsträckta tomten där varje farbror hade ett eget hus för sin familj och alla kusiner lekte i den gemensamma fruktträdgården. Måltiderna serverade Zinats mor på en utbredd vaxduk på golvet, dukad med en skör servis av kinesiskt porslin. Morötterna och rädisorna var skurna som rosor, kikärts- och bulgurgröten smaksatt med kanel, smält smör och citron, vattenmelonerna nyplockade och téet sockersött.
Tryggheten utplånades i september månad det år Zinat fyllde tio. På gatorna rasade ett av de upplopp som föregick revolutionen. Zinat hade smitit ut tillsammans med Asgar, en pojke som hon ofta lekte med. I jakten på spänning hamnade de båda barnen mitt i skottlinjen. Zinats mun fylldes av Asgars blod. Hon visste inte vem av dem som dog.
– Fortfarande i dag försöker jag skölja hans hjärnsubstans ur mitt hår.
I ”Fjäril i koppel” skriver hon att barndomen tar slut den där septemberdagen. Några signerade exemplar av boken ligger nedpackade i väskan som Zinat bär ombord på flygplanet. Hon ska ge dem till goda vänner i sin norrländska hembygd. Det var dit hon kom som flykting i början av 90-talet tillsammans med sin då treårige son Armand. Det var där de levde sina första år i Sverige, inledningsvis som asylsökande, och efter avslaget som papperslösa, utan socialt skyddsnät och medborgerliga rättigheter.
– Jag är inte någon politisk flykting. Jag kom hit på flykt från ett tvångsäktenskap, för att leva med mina föräldrar. Till slut fick jag stanna av humanitära skäl, sammanfattar Zinat.
Föräldrarna gifte bort henne när hon var sexton år. Hon hade åkt moped med sina bröder många gånger och hoppade utan större betänkligheter upp på bönpallen när pojken hon var förtjust i, han med de gröna ögonen, erbjöd henne skjuts. Hennes kropp fylldes av frihetskänsla och hennes chador, den slöja många iranskor bar efter revolutionen, svällde och lyfte av fartvinden.
– Jag åkte moppe med honom en gång och folk pratar fortfarande om det fast det har gått över två decennier. Då förstod jag inte vilka konsekvenser det skulle få, säger Zinat.
Hennes föräldrar hade vid den tiden börjat förbereda en landsflykt. Revolutionen hade berövat dem allt. Familjeförmögenheten hade smält ihop, helikopterburna moralpoliser patrullerade stranden där farbröderna brukade flirta med de lättklädda Teheranflickorna, släktingar och vänner hade förföljts, fängslats och försvunnit. Och sedan år 1980 rasade ett krig med grannlandet Irak som skulle komma att vara i åtta år.
Familjen Pirzadeh hade beslutat sig för att försöka ta sig till Sverige, men föräldrarna tvekade att ta med en ung flicka med Zinats karaktär dit. För att rädda hennes rykte efter mopedfadäsen arrangerade de ett äktenskap. Mannen de valde var äldre än hon, men inte så mycket. Han var vacker och kom från en förmögen familj.
– Mina kusiner som var bortgifta med gamla gubbar tyckte att han var het, fnissar Zinat.
Fast egentligen var det inte ett dugg roligt. Hon var upp över öronen tonårsförälskad i pojken med de gröna ögonen. Med vilda förhoppningar om att han skulle rädda henne i sista sekund lät hon passivt de kvinnliga släktingarna knöla ned nylonstrumpor i hennes urringning för att fylla ut brudklänningens byst. Med minnet av hur den grönögde pojken och hon anpassade sina steg efter varandra när de promenerade (för syns skull på var sin sida av gatan) giftes hon bort. Sedan lämnade föräldrarna Iran.
Kanske kunde det ha blivit bra om Zinat hade varit mer följsam. Nu slogs hon mot sitt öde som den brottarflicka hon var. Deklarerade redan under bröllopsfesten att hennes hjärta tillhörde en annan. Vägrade låta maken ta i henne den efterföljande natten och många nätter efter det. Han sökte tröst hos andra kvinnor. Hon tappade respekten för honom.
– Man kan inte säga vem som var offret, han eller jag. Giftermålet var varken rätt mot honom eller mig, men det har tagit mig många år att inse det, säger Zinat.
Sonen de så småningom fick, Armand, föddes in i en djupt olycklig liten familj med en mestadels frånvarande pappa. Zinat ansökte om skilsmässa. Enligt lagen hade hon rätt till en sådan eftersom hennes man lämnade henne utan försörjning långa perioder. Men enligt samma lag hade fadern rätt till barnet. När hennes advokat sade att hon skulle förlora Armand beslöt sig Zinat för att ta honom med sig och fly efter sina föräldrar.
Mormodern var den enda som hon vågade anförtro planen. Mormodern som trots att hon hade trettio, fyrtio barnbarn, alltid hade gynnat Zinat och sett till att hon fått med sig en generös hemgift in i det nya boet. Zinat sänker rösten för att inte chockera de nutida, skandinaviska resenärerna på Arlanda, och citerar den adliga iranskan, född i Mellanöstern år 1917:
– Hon brukade säga att om man lever på sin mans pengar träffar hans genitalier en i pannan varje gång man går in i sitt hem.
När Armand var två år lämnade Zinat, som då var drygt tjugo, lägenheten med hemgiftens alla vackra möbler och prydnadsföremål, för att gömma sig i mormoderns trevåningshus i Teheran. En månad senare skulle en flyktingsmugglare hämta henne och sonen. Mormodern skulle Zinat aldrig mer återse.
”Ditt barn kan bli bortrövat”, sade den äldre kvinnan. ”De kan sälja era kroppsdelar, tömma er på blod. Vill du fortfarande göra den här resan?” När Zinat svarade att en värdig död är bättre än ett ovärdigt liv flätade mormodern in sina juvelbesatta smycken i dotterdotterns hår och virade två sjalar hårt omkring. ”Du får bara sälja om det gäller liv och död”, inskärpte hon.
– Det hade varit lättare om hon hade valt den amerikanska varianten: ”You can do it!”, skämtar Zinat. Men mormor var inte sådan, hon skrämde skiten ur mig.
Farhågorna till trots lyckades Zinat och Armand ta sig till Turkiet. Där blev de fast i flera månader. Pengarna tog slut och Zinat tvingades sälja en tjock guldkedja. Det vågade hon aldrig berätta för mormor. Först efter nästan ett års väntan lyckades hon ta sig vidare och stod till slut, i december 1990, på svensk mark med sonen i famnen.
Återföreningen med föräldrarna blev komplicerad. De hade svårt att acceptera att Zinat hade lämnat sin man, och snart lämnade hon deras lägenhet i Stockholm för att i stället bosätta sig med sonen på en flyktingförläggning i västerbottniska Jörn. För första gången i sitt liv bestämde hon själv vad hon skulle ha på sig och göra. Hon kände sig mäktig – tills hon fick veta att de inte fick stanna. Tiden som följde blev svårare än den i Iran.
– Man fanns inte, ändå behövde man något att äta, ändå hade man ett barn att ta hand om.
Zinat berättar om tiden efter avslaget, då hon försörjde sig på att plocka bär och sy om kläder åt folk, och när allt annat i kylen var slut kokade soppa på ketchup.
– Jag hämtade flera sådana där små förpackningar på McDonald’s och tryckte ut i vatten.
Hon hade kunnat sälja fler av mormors smycken. Hon hade kunnat låta bli att skicka en del av de få pengar hon fick ihop till sin polioförlamade bror i Iran. Men det kändes viktigare att behålla släktklenoderna och familjeförbindelsen, och i somras, när Zinat och Knut gifte sig, pryddes ringarna de växlade av ädelstenar från mormoderns örhängen. Resten av smyckena ligger numera i bankfack.
– De är så vackra, jag tror att det är någonting som drottning Silvia skulle kunna tänka sig att bära på Nobelmiddagen, det är på den nivån, säger Zinat stolt.
Flygplanet har landat i Skellefteå. Hyrbilen står parkerad utanför ankomsthallen och Zinat hoppar in där bak. Hon saknar körkort, men dryga fyrtio år gammal har hon börjat läsa in teorin och tänker att mormor nog skrattar åt henne i sin himmel, hon som alltid rattade sin duvblå sportbil själv, uppklädd efter senaste franska modet i hatt och handskar. Vi är på väg till byn Glommersträsk och stugan Zinat kallar för sitt lilla hus på prärien. På vägen stannar vi till hos Inez och Gunnar Toreman. Dem kallar Zinat för sina svenska föräldrar. De träffades när Zinat var papperslös och Gunnar rektor på komvux. Som sådan begick han tjänstefel.
– De som inte hade de sista fyra siffrorna i sina personnummer fick inte börja hos oss, men jag tyckte synd om dem, så jag tog in dem i alla fall, säger i dag 77-årige Gunnar.
Inez satt barnvakt när Zinat behövde studera och lyssnade när hon behövde prata. Solen bryter fram genom dimman. Toremans fallfruktsdoftande trädgård ångar i brittsommarvärmen. Inez bryter hela vinbärskvistar, dignande av kladdiga, genomskinligt blodröda bär, och ger Zinat.
– Jag älskar er. Jag får nästan ont i hjärtat när jag inte träffar er, säger Zinat.
– Jasså, ja, jo, det är nog samma här, harklar sig Gunnar.
Sedan bekymrar han sig om den fortsatta bilfärden.
– Ni tar 95:an mot Arvidsjaur. Det är ingen konst att hitta dit, men det finns mycket älg och det kan finnas björn också, förutom alla renhjordar, så kör försiktigt.
I den lilla byn med knappt 300 invånare genomkorsas luften just i dag av svävande spindeltrådar och rallarrosens fallskärmsförsedda frön. Efter vägskylten där det står ”Västra träsket 0,3” svänger man av och där ligger huset Zinat köpte för förskottet till romanen. I trädgården sitter de kvarglömda klädnyporna sysslolösa på sträcket och bakom knuten blickar myrmarkens ögon blått mot himlen mellan kärrgräset. Mobilerna blinkar ”ingen service”.
– Jag får sådan sinnesro här. Det räcker att bara sitta och titta ut. Men när jag först kom till Sverige var jag förvånad över att det var så öppet, att det inte var höga murar runt tomterna. Jag förundrades över hur svenskarna kunde känna sig trygga, berättar Zinat.
Sedan upptäcker hon att soptunnan är borta. Omedelbart stegar hon i väg till närmsta granne och ringer på:
– Hej Annika älskling, vet du var min papperskorg är?
Soptunnan? Grannen har ingen aning.
– De har snott den, säger Zinat. Det är sådana där som åker förbi, tyskar eller något.
Sedan skrattar hon åt sina fördomar och berättar om när hon blev förälskad i en svensk man av judisk härkomst. För de troende landsmän i Sverige som hon hade kontakt med var relationen otänkbar och Zinat tyckte själv att den kändes onaturlig. Hon ringde mormor i Iran för att få råd, och fick en reprimand.
– Mitt barn, du är i Europa och tänker som en taliban, sade mormor. Har du inte utvecklats någonting?
Zinat går tillbaka till sitt soptunnelösa hus. I hallen kliver hon ur de lite uttrampade lågskorna i storlek fyrtio, som hon bär till långklänningen.
– Mina skor är som två trötta båtar som håller på och sjunker, suckar hon. Jag är som Askungens fula syster, jag måste rulla min fot för att få plats med den i min mors sko. Man känner sig som ett troll när man har en petite mamma. Man tror att man är en bortbyting.
Ännu har hon inte översatt ”Fjäril i koppel” för föräldrarna. Hon har lagt ned sin själ i romanen, är stolt över att ha skrivit den och hoppas att hennes föräldrar också ska bli stolta över henne, men kanske blir det som när hon var liten och sydde kläder till sin docka av ärmarna som hon hade klippt av moderns favoritklänning. Hon tyckte att hon hade varit duktig, trodde hon skulle få beröm, men reaktionen blev den motsatta.
Ett par gånger under arbetet med romanen fick Zinat sådan andnöd att hon uppsökte akutmottagningen i Solna för att undersöka hjärtat. Läkaren undrade om hon hade varit med om något trauma. Nej, hon hade bara suttit och skrivit på sin bok.
– Den boken vill jag inte läsa, skämtade läkaren.
I ett av kapitlen dör en klasskamrat till huvudpersonen Shirin. De båda flickorna har gjort en skoltidning om kvinnors rättigheter, med illustrationer föreställande religiösa ledare med ditklottrade horn. Båda hamnar i fängelse, men Shirins pappa anländer, ger dottern en örfil, har henne att skriva under en syndabekännelse och tar med henne hem. Klasskamraten håller modigt fast vid sina åsikter och vägrar visa någon ånger. Efter en lång tid av ovisshet får hennes anhöriga veta att hon har avrättats. Shirin är med när väninnans återbördade kropp görs i ordning för den sista vilan. Strumporna tas av och hon ser texten under skolkamratens fotsulor: ”Jag har blivit våldtagen, man avrättar inte oskulder.” Hände det i verkligheten, eller är händelsen bara med som en allegori?
– En roman är en roman, svarar Zinat. Jag kan inte gå in på vad som är påhittat och inte. Bara för att man bor i Sverige betyder inte det att man är i trygghet.
Armand är numera vuxen och på väg att slå igenom som artist, men sedan sex år tillbaka har Zinat en andra son, Caspian, att tänka på och ta ansvar för. Hon träffade hans pappa när hon hade utbildat sig till syokonsulent och börjat knäcka extra som ståuppkomiker. Han hade röd halsduk, blont hår och snälla ögon.
– Han såg ut som ”Lille prinsen”, säger Zinat. Jag tappade huvudet.
Hon blev gravid, men förhållandet höll inte.
– Min lille prins var normal, frisk, snäll och nykter, men jag kunde inte ta emot lyckan. Har man levt i revolution, krig, flykt och bråk är man trygg i det otrygga, så jag började provocera. Jag nästan sabbade det, men i dag är vi bästa vänner, säger Zinat.
Tillsammans har de tänkt ut en speciallösning för sitt barns bästa. Caspian har fått ett eget hus som hans mamma och pappa bor växelvis i med honom. Det är långt från Zinats Stockholm, men hon pendlar så ofta hon kan och är med Caspian minst tio dagar i månaden, ibland trettio.
– Min pojke mår bra och har en mycket lugnare och finare tillvaro än mitt hektiska liv som kringresande ståuppkomiker, säger hon.
Namnet på hennes kommande föreställning, ”Bakis i burkan” är betecknande för Zinats drift att skämta med allt heligt, från svensk dryckeskultur till muslimsk klädkod. Hon bedårar och retar upp folk.
De senaste åren har varit en bergochdalbana: anonyma hotbrev från rasister såväl som fundamentalister, en krossad fågelunge på ytterdörren, en uppslitande och omskriven separation från artisten Thomas Di Leva, och en lika omskriven rättegång mot en trakasserande stalker.
Solen sjunker och myggen blir besvärligare. Det är dags att åka hem till Stockholm och Knut. När Zinat och han gifte sig, efter tolv års bekantskap, behövdes inga nylonstrumpor. Bruden var, till skillnad från den där gången för över två decennier sedan i Iran, vuxen sin vita klänning. En tid efter bröllopet skrev en journalist: ”Zinat Pirzadeh har hittat tryggheten i Knut.” Zinat ringde upp henne direkt:
– Jag förklarade att min trygghet inte längre hänger på någon annan. Jag skäms över det där offerlivet. Det var ett stort steg att ta sig därifrån och fy fan vad det har gjort ont på mig, men jag har gjort mina uppoffringar därför att jag vägrar vara offer mer. Det får räcka nu.