Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

”Jag bryr mig inte om märken och trender”

Hennes namn har nära nog blivit synonymt med mode och trender. Nu drar Susanne Ljung igång femte säsongen av radioprogrammet ”Stil” i P1. DN Söndag träffade henne i New York för att få hennes bästa tips.

"Ring Susanne Ljung." Det är det givna svaret så fort man undrar något om mode, behöver ett sammanhang eller vill prata med någon som gör den senaste trenden begriplig. Hon har blivit den svenska modejournalistikens grand old lady trots att hon varken är gammal eller ens en utpräglad modejournalist.

Susanne Ljung skriver lika gärna om musik eller andra kulturyttringar, med den gemensamma nämnaren att hon alltid vill sätta saker i sitt rätta sammanhang, begripa lite mer, genom att se på vad som hände i världen samtidigt. Vilka tankar som tänktes, vilka böcker som lästes, vilka parfymer som var populära.

Efter att hon tillbringat sommaren i New York och Grekland, två favoritplatser, är hon tillbaka i Stockholm. Radioprogrammet Stil i P1, som varit hennes huvudsysselsättning sedan 2007 då det första programmet sändes, har säsongspremiär fredag 26 augusti.

– Jag är ingen modenörd, jag vet inte vad som finns i butikerna just nu och jag kan inte styla. När jag handlar (Susanne Ljung säger inte att hon shoppar - hon handlar) vet jag precis vad jag vill ha. Jag gillar snygga kläder, enkla, men jag bryr mig inte mycket om märken eller trender. Jag har hittat min stil och lägger till små avvikelser, ett orange nagellack eller en accessoar så att det känns nytt.

Det hela började med musik. Susanne Ljung växte upp i södra Stockholm tillsammans med farmor, farfar och pappa.

– Mina föräldrar var så unga när de fick mig, 17 och 18 år. Först var det meningen att jag skulle bo hos mormor, men då blev hon också gravid. Så jag har en morbror som är tre veckor yngre än jag. Vi flyttade ihop som familj när jag var sex år.

De södra förorterna var inte de kulturghetton de är idag. Susanne som var en musik- och tidningsnörd redan i ett tidigt stadium längtade bort. Hennes bästa kompis delade hennes intressen och hade dessutom en storebror som lotsade dem in i musikens värld. Redan när de var 13-14 år började de gå på konsert: Mott the Hoople, Roxy Music, Patti Smith.

Susanne och hennes kompis fick en text om "skräplitteratur", Jackie Collins och liknande, antagen av tidningen Schlager.

– Det var en otroligt stark känsla. Jag minns hur vi satt i köket i Enskede, och hur roligt det var att skriva - och att sedan få se sitt namn i tryck.

Hux flux hade Susanne fått jobb på Schlager. Hon skrev annorlunda än killarna och stack ut och när Expressens Mats Olsson skulle bli korrespondent i USA ett år senare kontaktade tidningen Susanne.

– Popsidan i Expressen på lördagarna var ju det som gällde då. Jag visste absolut ingenting om någonting, så när jag satt där första dagen, 21 år gammal, med ansvaret, en telefon och ett tomt skrivbord var det lite svettigt.

Susanne förhöll sig till musiken på precis samma sätt som hon senare har förhållit sig till modet. Att bredda ämnet, ta in andra former av kultur under samma paraply.

– Jag skrev om popstjärnornas kläder, vad de läste för böcker. Att inte tala om deras stil och outfits då i början av 80-talet hade ju varit omöjligt, för allt hängde ihop. Det var inte alltid populärt, men jag hade popsidan så jag bestämde.

En annan modeskribent som har fått stort genomslag, Ebba von Sydow, började också som musikskribent. Tror du att det är en slump eller var det tidigare svårt för en tjej som skrev om mode att bli tagen på allvar?
– Jag har funderat på det där, om jag skulle ha skrivit om mode från början om plattformen hade funnits, om musiken bara var ett verktyg. Men jag tror att musiken var en fri, mer öppen, sfär där det var lättare att starta utan att ha erfarenhet och akademiska poäng. Förr var det ju där öppningarna fanns. De etablerade skribenterna ville inte hänga på sena konserter så då kunde man som ung få chansen.

På hennes skrivbord i lokalerna i Gamla stan där produktionsbolaget Filt, som gör Stil, håller till, finns bara en dator och en spegel. En ganska stor spegel, i vit snirklig träram. Ett utslag av kokett utseendefixering? Knappast. Susanne Ljung är lugnt självsäker. Hon vet vad hon kan, och verkar inte ha det minsta behov av att hävda sig. Vill hon ha en spegel på skrivbordet så har hon en spegel på skrivbordet. Punkt.

Självsäkerheten märks också när hon svarar på frågan om hur hon träffade sin man Mats Pehrson.

– Jag raggade upp honom på Sturehof för tolv år sedan. Jag föll för att han såg ut som en rocker.

Fast han var ingen rocker, han var konstnär och bodde i New York. Han hade sitt liv där och Susanne hade sitt liv här, och ingen ville flytta. Så de har ett äktenskap på distans, och turas om att åka över Atlanten.

– Vi har en överenskommelse om att det inte får gå mer än sex veckor mellan gångerna, säger hon.

Hennes besök i New York leder naturligtvis till att hon en koll på staden som unga modebloggare bara kan drömma om. Men hon värjer sig med näbbar och klor vid blotta antydan om att hon skulle vara något slags shoppingguru.

– Jag är mer en teoretiker. Om jag skulle shoppa varje gång jag är där skulle jag dessutom bli ruinerad. Det enda jag handlar är böcker - jag köper extremt mycket böcker.

De återkommande vistelserna i New York ger däremot inspiration till Stils program. Kostymutställningarna på Metropolitan Museum återkommer hon till exempel gärna till.

– De är ofta bra och pedagogiskt upplagda. Det är jättelikt men man känner sig ändå välkommen. USA är speciellt på grund av den roll det har spelat i modehistorien, inte minst inom skönhetsindustrin, så kostyminstitutet är en guldgruva.

– Men jag är ingen romantiker, det är av rent praktiska skäl som jag jobbar lite när jag är där. Man kan inte "bara vara" i tolv års tid. Under åren lär man känna staden, men man lär sig ändå alltid något nytt, och ser fler nyanser. Jag har en tendens att grotta ner mig, och tycker om att återkomma till samma ställe. Staden blir som en kompis, ett förhållande som förändras och utvecklas.

En av Susanne Ljungs favoritsysselsättningar i New York är att gå ut och äta och titta på folk, hur de klär sig och hur de beter sig. Hon beskriver sig som "extremt social", går gärna ut ensam och har fått flera nya vänner genom att sitta och snacka i baren.

– På en del restauranger kan man känna en energi i luften, en gemensam förväntan. Som ett slags "nu laddar vi, nu ska vi ha kul". Det närmaste man kommer i Stockholm är Gondolens bar, där kan bartendrarna snacka med folk.

– Jag gillar också att promenera i New York, de olika kvarteren har så tydligt olika karaktär. Oftast vill jag ha ett mål när jag är ute och går, men där kan jag promenera planlöst.

Hon beskriver detaljerat människorna man kan se på Upper West Side: typer man inte ser någon annanstans, män klädda i chinos, keps och en labrador i koppel. Och de äldre kvinnorna på Upper East Side, som har fixat sig så omsorgsfullt och som hasar fram med käpp.

– På Viand Coffee Shop, mitt emot Barney's, kan man se en häpnadsväckande blandning med folk. De har jättebra mat: mackor och kaffe i sådana där bulliga diner-kaffekoppar. Där får man en gott-och-blandat-påse av New York. Det är dessutom ett billigt nöje där man kan pusta ut om man blir utmattad av de höga priserna på Madison Avenue.

I mitten av 90-talet ville Amelia Adamo att Damernas Värld skulle piffas upp, den skulle bli mer samtida. Och hon ville att Susanne Ljung skulle göra jobbet. Susanne ville inte, hon hade så mycket annat kul på gång. Men hon insåg att hon inte kunde gnälla på svenska tidningar om hon inte tog chansen.

Jag hade en klar bild av vad jag ville göra och insåg att det var möjligt. Jag fick bra lön och ett bra kontrakt. Och det "came in handy", konstaterar Susanne torrt och syftar på processen när förlagsdirektören Jonas Eriksson i slutet av år 2000 inte längre ville ha henne kvar på Damernas Värld. Jag gissar att de införde en Lex Ljung efter det...

Det gick snabbt att göra om tidningen innehållsmässigt. Susanne valde de medarbetare hon själv tyckte om att läsa. Då fanns det inte mycket modejournalistik att tala om i Sverige och Susanne Ljung hämtade främst inspiration från utländska magasin och ville att Damernas Värld skulle ha ett liknande angreppssätt när det gällde mix och skribenter.

Då, liksom nu, var mycket av det som skrevs om mode mest informerande och återgivande, Men nu tycker Susanne att man kan hittar mycket ifrågasättande och reflekterande i bloggar, även om det i skrivs oändligt mycket som mest är shoppinginriktat utan större djup.

Vi försökte ha en journalistisk ingång, och vara utbildande, förklara när, hur, var, varför. Men ibland var jag mer direktör än redaktör. Och det är tärande att handskas med pengar och personal som inte brinner för uppgiften. Alla har ju inte samma prioriteringar som jag, de värderar saker som ”privatliv”, till exempel, säger hon skämtsamt med en underton av allvar.

Enligt många har Damernas Värld aldrig varit så bra som när Susanne Ljung styrde den. Men efter fyra år på chefredaktörsstolen tog också den tiden slut - ganska abrupt – och Susanne lämnade tidningen utan att hymla om att hon hade velat vara kvar.

Det blev musik igen, Svt-programmet Studio pop. Även där ägnade Susanne sig åt det hon är bäst på - och brinner för. Att sätta en kulturform i sin rätta kontext, att förklara sammanhang och hur den hänger ihop med samhället och andra kulturyttringar i tiden.

Så en dag satt hon på ett tåg och läste en notis om att Sveriges radio ville göra ett program med lite mode, lite relationer, lite lifestyle. Susanne kände direkt att det var den typen av program hon ville göra.

– Med den typen av mix kan man göra vad som helst, det kan bli Vouge, eller så kan det kan bli Ica-Kuriren.

Det visade sig att produktionsbolaget Filt var inne på samma spår (och det var inte Ica-Kuriren-spåret).

– Alla tidningar är så otroligt formaterade, de blir bara en form som ska fyllas med pastejsmet. Med Stil fick vi skapa en egen form, och all den triviakunskap jag har kom plötsligt till användning. Man måste inte alltid ge det förväntade.

Och det funkade. Radioprogrammet som handlar om trender inom mode, skönhet och populärkultur är nu inne på sin femte säsong, och uppskattas även av människor utan uttalat modeintresse, och Susanne Ljung har kommit att kallats "en auktoritet på det ytliga". Titeln verkar inte störa henne nämnvärt: "Ibland är det som att trampa omkring i fluff, men det är viktigt att också trampa djupt i ytligheterna", har hon sagt.

Innan vi skiljs åt återger jag en text jag läst, där en annan modeskribent sagt att hon omedelbart noterar vad personer hon möter hade på sig. Jag undrar nyfiket vad Susanne Ljung tänkte när hon såg min outfit (vald med omsorg naturligtvis, för att göra bästa möjliga intryck)? Ingenting, visar det sig.

– Jag är otroligt dålig på att reflektera över vad folk har på sig, säger Sveriges största modeauktoritet. Men jag tänker ibland att jag kanske borde anstränga mig mer - åtminstone när jag träffar mina vänner - att jag kanske borde säga något som "vilken snygg jumper" ibland.