Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

”Jag har blivit mer lugn och tänkande av att dyka”

När Filippa Ek var sex år klickade det till i henne när hon såg dykare på en semester i Egypten. Under ytan är det faktum att hon inte hör ibland en fördel: ”Att lätt kunna kommunicera när man vill säga något mer än att bara använda dyktecken är väldigt skönt.” DN:s fotograf Jonas Lindkvist följde med henne ner i djupet i Tuna Hästbergs gruva i Dalarna, och Filippa Ek berättar här sin historia för DN:s Lars Lindqvist.

”I sexårsåldern var jag med mina föräldrar i Egypten på Sinaihalvön. De hade just tagit dykcertifikat och vi träffade en familj från Österrike där med en son i ungefär samma ålder som jag. En dag skulle vi alla ta en dykfri dag och cyklade till en närliggande by nära Nuweiba. Där tittade vi på en delfinfamilj. En döv fiskare från byn hade tydligen räddat honan och de hade blivit vänner. Nu hade hon, Olin som hon hette, hittat en partner och fått en unge. Väl på plats satt vi alla på trappan ner mot havet och tittade på delfinerna och byns ungar som badade. Den österrikiska familjen gick ner och badade och simmade en bit ifrån delfinerna. Någonting i mig skrek till och innan jag fått klartecken – jag var inte ens simkunnig – slet jag av mig kläderna och travade ner i vattnet, endast iklädd trosorna, mot den österrikiska familjen och delfinfamiljen.

Mentalt och personligen så vill jag sträva efter att bli ännu bättre, en ännu lugnare och mer tänkande dykare och person. Jag har alltid kämpat lite mer än många andra ända sedan jag föddes eftersom jag inte hör. Språket får jag inte gratis, det får jag genom att läsa och skriva, om det nu inte är teckenspråk det gäller. Det har alltid funnits ett jävlaranamma i mig och ett driv efter att få se och uppleva mycket under tonåren. Jag var en lite udda tonåring, till exempel så festade jag inte hejdlöst eller söp. Men jag fick så mycket annat i stället. Mina föräldrar har alltid stöttat mig. Jag valde också att gå emot strömmen vid gymnasieval – en majoritet av döva och hörselskadade kompisar läste på riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro. Folk har ofta frågat mig varför jag inte ville dit. Jag hade ingen direkt orsak – inte mer än att jag inte ville. Läsa på hörande gymnasiet med tolkhjälp skulle det vara – och det blev det också. Jag tog studenten efter att ha läst tre år på naturvetenskapligt program och därefter var det maratonpluggande på universitet som gällde. Att stå emot grupptryck har jag delvis fått av att ha fridykt mycket under ungdomen och kunnat vara mig själv. Det gör att jag fortfarande älskar dykningen: tänkandet, fysiskt lagarbete (teamet är otroligt viktigt när man dyker), äventyret och ibland adrenalinet – och framför allt lugnet och att vara i en helt annan värld och få se så otroligt mycket.

Foto: Jonas Lindkvist

Och att dyka med sin bättre hälft gör inte heller saken sämre, det är roligt att få dyka och upptäcka nya saker med Martin. Det är klart lättare och roligare att kunna prata under vatten om man behärskar teckenspråk, vilket Martin gör. Syftet med dykningen är ju inte att prata, utan att dyka. Men att lätt kunna kommunicera när man vill säga något mer än att bara använda dyktecken är väldigt skönt.

Om dykningen har förändrat mig? Ja. Den har gett mig mycket självförtroende och respekt för naturen bland annat. Och den har gjort att jag har lärt mig att klara av att lösa diverse problem på egen hand. Jag har fått se mycket, som många inte har, av att vara i en främmande och ogästvänlig värld – vi kan ju inte andas och leva i vatten utan att ta med andningsgas ner.

Rädd ska man inte vara när man dyker, för då kan man inte tänka logiskt och lösa eventuella problem.

Jag har också blivit mer lugn och tänkande av att dyka. Ibland kan ett dyk vara mörkt, kallt, strömt med bara 0–0,5 meters sikt och ett annat varmt och kristallklart med mer än 50 meters sikt. När jag dyker så dyker jag tillsammans med mitt team och glömmer allt annat. Det är här och nu som gäller.

Jag är inte rädd innan jag dyker men lite tyst och fundersam kan jag ibland bli, om det är något krävande dyk på gång. Det är ett sätt att förbereda mig mentalt och vara beredd när det är dags. Rädd ska man inte vara när man dyker, för då kan man inte tänka logiskt och lösa eventuella problem. Jag ser det i stället som att jag kan bli lite obekväm, men då måste jag hålla mig lugn och tänka klart. Stanna upp, identifiera problemet och lösa det. Och använda mig av mitt team också. Om man blir rädd så får man lätt tunnelseende och ett simpelt problem kan lätt bli ett stort.

Att dyka i en gruva som Tuna Hästberg är en speciell känsla. Det är fortfarande jag, men en ’explorer-Filippa’ väcks till liv. Samtidigt har jag respekt för platsen och förstör den inte genom oaktsamhet eller nyfikenhet, utan utforskar stället försiktigt och nyfiket. Säkerheten går alltid före, så jag tar inga onödiga risker. Om det är lite trångt och ett litet rum och en dykare redan är inne och utforskar så klämmer jag mig inte in, utan väntar utanför tills det är min tur.

Foto: Jonas LindkvistJag skapar en egen film i huvudet av hur det såg ut tidigare med människorna, sakerna och den aktivitet som funnits där, hur det såg ut när arbetarna bröt malm, hur vagnarna rullade, stenarna rasade ner, hur hästarna och eldfacklorna eller lamporna såg ut. Sakerna finns ofta liggande kvar: Arbetshandskar, stegar, lampor, dynamit med mera.

Och jag är ju också marinbiolog, så ibland vill jag peka och berätta vad det är för organism det är jag ser… Och inte bara peka: ’Ok? Ok’. Och sedan uppe vid ytan efter dyket försöka återberätta: ’...minns du den där bruna fisken under stenen?”

Berättat av Filippa Ek för Lars Lindqvist
Foton: Jonas Lindkvist

Filippa Ek

Ålder: 27 år.

Yrke: Marinbiolog.

Bakgrund som dykare: Från början snorklare/fridykare, sedan sportdykare och nu teknisk dykare. Gör det på fritiden.

Bor: Stockholm.

Drömmer om: Oj, har många drömmar! Att få vara den första som besöker ett nyupptäckt vrak, att segla jorden runt och att få dyka med hajar vid Galapagosöarna är tre av de drömmar jag har.

Upplev hela bilden i vr

Följ med dykaren Filippa Ek och hennes team under ytan i Tuna Hästbergs gruva i DN:s vr-berättelse här.

All information om hur du upplever DN:s virtuella verklighet finns på dn.se/vr