Livsstil

Konsten att be om ursäkt

Foto: Alamy

Sverige har drabbats av ursäktsinflation. Men väldigt få behärskar pudlandets ädla konst. Om det vill sig riktigt illa kan man tvingas be om ursäkt för ursäkten. Dagens Nyheters Kristofer Ahlström berättar varför.

Skjortan är uppknäppt i halsen men Jens Spendrup är ändå på väg att strypas. Ser det ut, i alla fall.

Hans händer är stramt knutna och lagda på bordet. Uppsynen är bekymrad. I ren sekundärskam blir jag tvungen att titta på programmet mellan sammanflätade fingrar, det är för intimt.

Spendrup sitter i TV4:s morgonsoffa för att förklara sitt uttalande i Ekots lördagsintervju, där han sagt att Sverige inte har tillräckligt många kompetenta kvinnor för att det ska räcka till jämställda bolagsstyrelser.

Sändningen är kulmen på en vecka där ursäkterna vandrat som en stafettpinne i media:

Nej, Soran Ismail vill inte döda Sverigedemokrater, vi på Sveriges Radio ber om ursäkt för att vi påstod det.

Nej, vi på SVT såg inte skillnad på medlemmarna i Panetoz så vi gav dem namnskyltar, och vi ber om ursäkt.

Nej, vi på Norstedts faktakollade inte om Jan Guillou fått slutbetyg på Solbacka, vi ber om ursäkt.

Och Viasat ber Tre Kronor om ursäkt för att en svensk ishockeyspelare uttalat sig nedsättande om en norsk skidåkare i tv.

Jag hänger inte med hela vägen i logiken, men riktningen i åsiktskorridoren blir åtminstone väldigt tydlig: först med en ursäkt kommer man framåt. Den är lika mycket till för den anklagade att få rentvå sig, som den är för oss att få plåster på såren. Med en ursäkt kan alla gå vidare.

Men Jens Spendrup ber aldrig om ursäkt. Han säger: ”Jag är kritisk mot att jag uttryckt mig oklart”.

Jag tittar på TV4-klippet och låter samtidigt tummen rulla genom mitt twitterflöde. Åsikter tågar förbi, samstämmig ilska: ”Jens Spendrup säger i TV4 att han blivit missuppfattad men jag tyckte att han var svintydlig med att han är en skitstövel?”

De offentliga avbönerna har blivit så vanliga att vi nu hungrigt saliverar efter dem så snart ett felsteg begåtts.

Drev uppstår med allt tätare intervaller, sociala medier-flocken har utvecklat ett eget stånd­skall och då blir det än viktigare att tysta belackarna tidigt med en välformulerad ursäkt.

Pressmeddelandet har helt enkelt blivit det nya avlatsbrevet, ett sätt att köpa sig fri från synd.

Jag tar kontakt med kommunikationsstrategen Pål Jebsen för att se om min uppfattning stämmer, och får medhåll.

– Visst har det gått inflation i detta pudlande. Det kanske är den lättaste vägen ut för många. När den som gjort något fel erkänner och ber om ursäkt finns det ju inget kvar att kämpa om. Men om man gör motstånd finns det fortfarande ett offer som ska fällas, säger han.

Att Jebsen använder ordet ”pudlande” är befogat – det var han som myntade uttrycket ”att göra en hel pudel”.

I DN 2002 kommenterade han ministern Jan O Karlssons undergivna helomvändning på en presskonferens angående sina dubbla löner.

– Bilden dök upp i mitt huvud. Vi har pudlar hemma och två av dem lägger sig omedelbart på rygg, sprattlar med benen och ber om ursäkt om jag korrigerar dåligt beteende, berättar Jebsen.

Jag minns mina ursäkter och hur jag stammade fram dem. När jag var tio år gammal blev jag påkörd av en bil på ett övergångsställe utanför min fritidsgård. På cykelns pakethållare hade jag spänt fast en hockeyhjälm eftersom vi åkt skridskor tidigare på dagen.

Bilen träffade mig i sidan, jag for upp på motorhuven och ner i asfalten i sladdriga trasdockepiruetter.

Hockeyhjälmen studsade nerför gatan och sprack ett par gånger om. I samma ögonblick löste min hjärna genast ekvationen hur jag skulle bli en bra story i media. Vissa ser sina liv passera revy i nära döden-upplevelser, jag såg tidningsrubriker:

”Hockeyhjälm räddning vid trafikolycka”.

Till reportern på lokaltidningen sa jag alltså precis så, att jag haft hockeyhjälmen på mig. Att den räddat mig. Och jag fick mina rubriker.

Men läkaren på Visby lasarett var klipsk, jag vet inte riktigt hur han räknade ut det. Morgonen därpå spände han i alla fall sin ögonbrynsbuskiga blick i mig och frågade, om och om igen, huruvida jag verkligen haft hockeyhjälmen på mig. Till slut tog min skådisrepertoar av ärlighet slut. Ansiktet höll på att sprängas av rodnad. Jag stammade fram ursäkta och förlåt.

Min mamma var med mig i rummet då och jag minns hur jag fick bära skammen för oss alla. Den sociala plågan verkade lika stor för samtliga i rummet, de liksom skruvade på sig unisont. Precis som jag själv har svårt att se Jens Spendrup i TV4.

Samtidigt som jag skriver detta påminns jag om tv-programmet ”Förlåt mig” på mitten av 90-talet. På tal om hur illa till mods alla verkar bli av att ta del av andras ursäkter.

Det enda i dag Youtubebevarade ögonblicket av programmet är en nio minuters svajig bandkopia.

I klippet sätter sig programledaren Agneta Askelöf tillrätta i sin fåtölj med en mjukishund tätt intill. Hon lägger an en myndig stämma och avfyrar sin öppningsreplik: ”Helena, du har inte varit schyst mot Maja!”

Hennes gäst Helena kikar förläget fram under den styvsprejade sidoluggen. Och börjar berätta om hur elak hon har varit mot sin tonårskompis.

Idén var att vanliga människor fick träffa sina plågoandar och motta en bön om förlåtelse, men programmet skälldes ut efter noter. Till och med 15 år senare menade Jan Scherman, som körde programmet på TV4 i en säsong, att ”Förlåt mig” hade en ”närgångenhet som gick över gränsen”.

Jag ringer upp Askelöf som minns stormen.

– Man påstod att vi betalat folk för att medverka, för ingen skulle väl av egen vilja ställa upp och be om förlåtelse i tv? Men den brevskörd vi fick sa något annat, vi kunde konstatera att behovet var jättestort. Jag stod upp för programmet så mycket jag orkade. Men ser man på tv-utbudet nu är det tydligt att vi var 10–15 år för tidiga.

I dag har tiden som sagt hunnit ikapp. Privata känslor har blivit offentliga. Tårar skvätter över tablån. Partiledare sitter i tv-sända terapisoffor och pratar vitt och brett om sina relationer och uppväxter.

De sociala mediernas mosande av hierarkier och den ökade tillgängligheten till offentliga personer har gjort att politiker och kändisar inte längre kan gömma sig i elfenbenstorn högt över folket. De måste hela tiden befinna sig i direkt dialog med väljare och fans.

Jonas Engman, etnolog vid Stockholms universitet, ser ett samband mellan ursäkterna och hur samhället blivit allt mer individualistiskt.

– Man kan se en intimitetsaspekt i det offentliga, med individer som träder fram och säger ”Det var jag som gjorde fel”. Så funkar världen nu: det är individen som ryker och organisationen lever kvar. Det kan vara lite bakvänt eftersom många fel som sker i organisationer skulle kunna läggas på organisationens värdesystem och inte på individen.

En tidig lördagsmorgon går jag till bokhandeln och hittar en 300-sidig Cambridgeavhandling som bara handlar om ursäkter: ”I was wrong: The meanings of apologies”, av Nick Smith. I den läser jag att det moderna bruket av ursäkter, alltså att erkänna att man gjort fel istället för att försvara sig, blev allmänt bruk på 1500-talet.

Shakespeare använde greppet i ”Rickard III”. I pjäsens andra akt, första scenen, förenar kung Edvard IV två stridande faktioner och kräver att de ber varandra om ursäkt och sluter fred, annars kommer Gud själv att avslöja deras lögner och orsaka båda deras död.

Det säger något om hur högt ursäkten värderades en gång i tiden, att man var tvungen att hota med Gud och döden för att få fram den.

Jag blir nyfiken på vad Bibeln har att säga. På bibeln.se, där hela Den heliga skrift ligger digitalt, ger ”förlåt” i olika sammansättningar 169 träffar. Jag läser i Matteusevangeliet när Petrus frågar Jesus hur många gånger man ska förlåta den som gjort orätt. Det låter som en retorisk fråga. Petrus gissar: ”Sju gånger?”

Men Jesus bara: ”Inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger!”

Jag känner att det i dag ska till rejält uppriktiga ursäkter för att man ska förlåta någon sjuttiosju gånger om.

Att be om ursäkt ses i sig inte längre som en garant för diplomatisk duglighet. Inte när alla makthavare tycks ha en färdigformaterad avbön putande i fickan. Istället handlar det om hur du ber om ursäkt. Om ursäkten inte är uppriktig sabbas hela den dramaturgiska uppbyggnaden och den emotionella payoffen uteblir.

Jag ringer till medierådgivaren Paul Ronge, som i sin tur går tillbaka till exemplet Jens Spendrup.

– Det är uppenbart att Spendrup fortfarande tycker som han först sa. När han nu ska pudla och medietränare sliter sitt hår för att få honom att säga ”rätt” saker så blir det inte trovärdigt. Han trampar runt i klaveret så att tonerna skär falskt. Man ska inte hålla på med semantiska påhitt, det blir ett typexempel på när man inte ska be om ursäkt: när man inte menar det, säger Paul Ronge.

Men formuleringar är inte allt. Även vem som står för ursäkten spelar stor roll. Mottagaren avkodar budskapet mycket beroende på vem som undertecknat det.

Komikern Sissela Kyle beklagade härom månaden i ett öppet brev om hennes skämt på Guldbaggegalans webbsändning uppfattats som rasistiskt:

”Meningen var att göra en ordvits samt uppmärksamma komikerna Özz Nûjens och Marika Carlssons föreställningar på just temat rasism. Och så blev det jag som var den fördomsfulla. Usch!”

Men eftersom ursäkten var skriven, och eftersom text innehåller nyanser som inte alltid går fram – eller tvärtom övertolkas – och eftersom Kyle arbetar med humor, så krånglades allt till. En del avataransikten i mitt Twitterflöde sprutade agg: Kyle skulle inte bete sig så förbannat sarkastiskt.

Jag testar att läsa hennes ursäkt igen, den här gången med upprördhetsglasögonen på, och jo, den skulle nog kunna tolkas så: utropstecken är livsfarliga saker. Jag blir tvungen att ringa upp retorikexperten Elaine Eksvärd för att reda ut hur man måste tänka som avsändare.

– Om du jobbar med till exempel humor är det ännu viktigare att ta fram allvaret i ursäkten. Då blir det mer slagkraftigt eftersom det är motsatsen till hur du brukar uppfattas, säger hon.

Hon nämner begreppet kontrastprincipen inom påverkanspsykologi. Hon exemplifierar med hur alla häpnade av Kungens allvar i hans tsunamital i januari 2005 eftersom vi sällan hör honom tala så. Eller hur vi reagerade när Göran Persson visade tårar efter Anna Lindhs död.

Sissela Kyles ordalydelse leder även till en diskussion som tangerar filosofi. För vad är egentligen en ursäkt? Måste ordet ”förlåt” eller ”ursäkt” ingå i formuleringen?

Låt oss spalta upp det.

Dispositionen i en ursäkt, menar Eksvärd, ska se ut så här: visa förståelse först och kom sedan med förklaring till ditt beteende. De flesta gör misstaget att gå direkt på förklaringen och glömma förståelsen (till exempel att förklara att bussen var försenad i stället för att be om ursäkt för att man är sen). Att förklara att man inte haft intentionen att såra är också en ursäkt.

– En ursäkt består av tre steg: att erkänna de känslor som sårats, erkänna sitt ansvar i situationen, samt släppa sin stolthet. Tyvärr är det många som håller fast vid sin stolthet så länge att den till slut är det enda de har kvar. Det finns en otrolig vinning med att säga förlåt utan ett ”men”.

Slår ursäkten fel kan den bli ett svaghetstecken. I längden leda till att man blir en dörrmatta för andra att borsta av sin lättkränkthet på.

När Håkan Juholt fick sin trovärdighet blåbankad i offentligheten och pressen började jaga förklaringar till hans dubbla boenden 2011, gav han sig ut på en förlåt mig-turné och satt i ”Skavlan” och pratade försoning. Enligt Paul Ronge var det förhastat.

– Det visade sig i efterhand att reglerna inte alls var glasklara, men Juholt påstod det eftersom han så kategoriskt bad om ursäkt för sig. Jan Scherman sa en bra sak en gång, att aldrig låta medierna sätta agendan. Det fanns ett hårt tryck på honom att ge en journalist på ”Kalla fakta” sparken eftersom denne tagit emot 400 000 kronor från en man dömd för knarkbrott. Men Scherman sa att han måste vänta ut sin egen undersökning, hur skulle annars hans medarbetare ha förtroende för honom om han bara gick på medias uppgifter, säger han och fortsätter:

– Juholt kollade inte fakta, vilket väl kan sägas ha varit hans genomgående problem – hade han fått hjälp med det hade han kanske inte behövt göra den onödiga pudeln.

Politikern som kan sägas vara Juholts raka motsats är Carl Bildt, som sällan eller aldrig ber om ursäkt, ens när dokumentation i svart på vitt motsäger hans egna ord.

När Ekot nyligen rapporterade om att svenska staten lagt sig i den schweiziska folkomröstningen angående inköp av Jas Gripen svarade Bildt med en motkampanj på Twitter som bland annat gick ut på att ironisera över att Schweiz försvarsminister ska åka Vasaloppet: ”Vet inte om vi skall vara upprörda över det också?”

Enligt Ronge är Bildt ett unikum och väldigt få andra skulle komma undan med samma beteende. Hans taktik går ut på att låta föraktet för medier trumfa politikerföraktet.

– De som inte gillar journalister och tycker att de ljuger anser att det är skönt att Bildt rår på dem. Det han gör kan man inte lära ut, den som försöker göra som Bildt förintas. Han har blivit symbol för den som rättar journalister. När han deltog i ”Skavlan” rättade Bildt programledaren hela tiden genom att säga att han ställer fel frågor. Han flyttar skuldbördan: ”Det här har du fått helt om bakfoten”.

En annan sak som blir tydlig: ursäkten blir sättet att sätta punkt för ett ärende. Som ett verklighetens ”Ångra”-kommando som raderar misstaget och börjar om allt på noll. Nu vänder vi blad, som en statschef nära dig uttryckte det en gång.

Som en del av den här artikeln kontaktar jag flera personer från politikerhåll och näringsliv med skandaler i bagaget, för att de så här i backspegeln ska få reflektera över om de borde ha varit så snabba med en ursäkt.

Ingen av dem, visar det sig, vill prata om det.

– Jag vill inte delta i någon diskussion om vad som hände för 15 år sedan. Vill inte riva upp gamla sår, säger till exempel en person som inför ett samlat pressuppbåd klippte sönder sina företagskreditkort för att markera sonandet av gamla representationssynder.

Kanske gör då en sådan här artikel att gamla minnen och skamkänslor väcks till liv igen. I så fall ber jag verkligen om ursäkt för det.

Tio ursäkter vi minns

Erik Månsson (1993)

Fadäsen: Månsson var chefredaktör på Expressen och ansvarig för en kontroversiell löpsedel som ackompanjerade tidningens artikelserie Svart på vitt: "KÖR UT DEM! Så tycker svenska folket om invandrare och flyktingar".

Ursäkten: "Människor vars röster och synpunkter det finns anledning att lyssna till har kritiserat inslag i kampanjen. Jag har känt stor respekt för dessa reaktioner", skrev Månsson i en kommentar i tidningen.

Följden: Månsson avskedades från tidningen den 15 september, bara en vecka efter artikelseriens början.

Mona Sahlin (1995)

Fadäsen: Vice statminister Mona Sahlin använde regeringens kreditkort för privata inköp av bland annat kläder, blöjor samt två Toblerone.

Ursäkten: "Jag har gjort fel, jag har misskött min ekonomi, jag har också betalat för det, med pengar som man alltid gör när man missköter sin ekonomi", sa hon i en direktsänd presskonferens i Rosenbad.

Följden: Mona Sahlin avgick ur regeringen och lämnade uppdragen i partiledningen i november 1995. KD:s Mats Odell myntade i valupptakten 2010 begreppet "Tobleronepolitik", i betydelsen att låna pengar och låta någon annan betala.

SMHI (1998)

Fadäs: Väderinstitutet SMHI lovade mycket solsken i sina prognoser sommaren 1998. Det blev istället väldigt mycket regn.

Ursäkten: I verksamhetsberättelsen för 1998 skrev generaldirektören Hans Sandebring om "svårigheter att hålla en prognoskvalitet som tillfredsställt kundernas önskemål".

Följden: Vädret fortsatte att följa sin egen vilja. Ibland sken solen, ibland regnade det.

Ludmila Engquist (2001)

Fadäsen: Häcklöperskan tog OS-guld åt Sverige 1996, sadlade sedan om till bobåkare och åkte fast i en dopingkontroll 2001.

Ursäkten: "Efter det här kommer jag nog aldrig att kunna leva i Sverige igen. Hur ska jag kunna se någon i ögonen? Det är mitt eget fel. Nu hoppas jag att ni kan berätta min historia för svenska folket. Jag hoppas att de kan förlåta mig", sa hon till Aftonbladet 2001.

Följden: Ludmila och maken Johan gick i landsflykt och bosatte sig i Spanien.

Jan O. Karlsson (2002)

Fadäsen: Bistånds- och migrationsministern Jan O Karlsson fick ut dubbla löner, bjöd ministerkompisarna på kräftskiva för skattebetalarnas pengar, samt skällde ut journalisterna som påpekat detta.

Ursäkten: "I tröttheten föll jag tillbaka i en attityd som mina vänner ibland påpekar: att jag blir arrogant, stingslig och elak. Jag ber er som drabbades om förlåtelse", sa han på presskonferensen.

Följden: Karlsson satt kvar, och hans beteende myntade uttrycket "att göra en pudel", en ödmjuk helomvändning.

Carola Häggkvist (2005)

Fadäsen: Carola fick feeling under sitt framträdande på "Allsång på skansen" och ryckte upp en handfull krukväxter från scenen och kastade på publiken på första raden.

Ursäkten: "Jag är ingen blomsteruppviglare eller någon som missköter plantage. Allt var gjort i välmening", sa hon till Expressen.

Följden: Upprörda tittare hörde av sig till SVT, men personen som fick blomman på sig tog det med god min: "Min dröm har gått i uppfyllelse. Det var fantastiskt att träffa Carola", sa hon i Expressen.

Carl-Henric Svanberg (2010)

Fadäsen: Oljebolaget BP orsakade miljökatastrof i Mexikanska golfen då deras tankfartyg Deepwater horizon exploderade och gick under.

Ursäkten: "We care about the small people", sa styrelseordförande Svanberg i ett språkförbistrat ögonblick inför samlat pressuppbåd utanför Vita huset.

Följden: Syftningen på kortväxta människor gav Svanbergs trovärdighet en törn.

Herman Lindqvist (2012)

Fadäsen: Kungakompisen och historikern Lindqvist sa i Aftonbladet om den nyfödda prinsessan Estelle att "det är ett olämpligt namn, Estelle låter som en nattklubbsdrottning".

Ursäkten: "Jag är naturligtvis ledsen om jag har sårat henne. Men om någon frågar mig så säger jag vad jag tycker", sa han till Svenska Dagbladet.

Följden: Relationen till kungafamiljen djupfrös, men i en intervju med Svensk Damtidning 2012 berättade Lindqvist att Victoria skrivit ett brev och förlåtit honom.

Zlatan Ibrahimovic (2013)

Fadäsen: Fotbollstjärnan kommenterade att Anders Svensson fått en bil i gåva som pris för sitt rekordantal landskamper, och att damlandslagets Therese Sjögren blev utan, med att "De (damlandslaget) kan få en cykel med min autograf så blir det bra".

Ursäkten: "Det var ett skämt, om än dåligt, mellan mig och journalisten och jag utgick ifrån att han förstod att det var ett skämt /.../ Det var inte min mening att trampa någon på tårna", skrev han på sin app.

Följden: Ursäktsinitiativet berömdes av fotbollsexperter i Expressen.

Tomas Rudin (2014)

Fadäsen: Det socialdemokratiska oppositionsborgarrådet greps av väktare efter att ha snattat en flaska whisky på Systembolaget.

Ursäkten: "Jag har alkoholproblem. Jag måste ta tag i det. Jag höll upp i tio år men började dricka för att det var trevligt när jag umgicks med kompisar. Jag har tyckt att jag hade kontroll men nu har jag förstått att jag inte har det /.../ Jag skäms som en hund", sa han till Aftonbladet.

Följden: Rudin sjukskrev sig på obestämd tid från sitt politiska uppdrag.

Tre steg till en ursäkt

Enligt medierådgivaren Paul Ronge:

1 Be ärligt och uppriktigt om ursäkt. Du måste mena vad du säger, annars är det ingen mening med att be om ursäkt.

2 Förklara vad misstaget berodde på och hur det kunde uppstå.

3 Gör på ett trovärdigt sätt allt för att det inte ska upprepas. Hitta lösningar på problemet så att det inte sker igen.