E n livlig debatt i radions ”P 1 Morgon” häromveckan fortsatte i telefonprogrammet ”Ring P 1” och på DN:s kultursidor. Debatten kommer aldrig att upphöra eftersom den handlar om något som angår var och en av oss: mellanmänskligt beteende, även kallat hyfs.

I radion beskrevs vanlig hövlighet i Sverige i jämförelse med andra länders. Ohyfset tilltar. Normal hyfs har minskat drastiskt i Sverige. I andra kulturer är det helt självklart att lämna plats till den som behöver sitta på buss och tåg, att genast säga ”ursäkta” när man råkar knuffa till någon, att med ett leende ge ett ”tack” för en erhållen vänlighet eller tjänst.

Det här har jag tjatat om i flera decennier i mina böcker och spalter på DN.se. Enkel hövlighet gör det lättare att vistas tillsammans med andra människor. Men förfärande många hävdar motsatsen. De menar att ursäkter är onödiga, att tackande är förlegat tjafs, att man inte har anledning att resa sig upp för någon annan i behov av sittplats. Och så vidare.

Varför? Vad är det som gör det så svårt för så många att ge ifrån sig dessa fullkomligt fria, enkla ord? Att bete sig en aning förbi den egna självupptagenheten, den egna bekvämligheten?

Förklaringarna varierar förstås. En är svenskars blyghet, som skulle vara medfödd, alltså att man som svensk inte vill göra sig synlig genom att yttra ett ord till en obekant, inte ens ett ursäkta eller tack. ”Det är så pinsamt”, säger många i vanliga fall normalt tänkande. En rakt motsatt förklaring är den rådande individfixeringen, sådant som ”här sitter jag, och att du som är tröttare, äldre, funktionshindrad måste stå är inte mitt problem”.

Ytterligare en förklaring är bristande förståelse för att man ingår i en gemenskap i samhället, överallt utom ensam i sitt eget rum. Den anonymitet man tror sig ha finns inte när man förflyttar sig ur detta rum. Så snart man ser eller möter någon, bekant eller främling, krävs anpassning i någon mån från båda håll. Begriper man detta makar man sig en aning ur vägen för en mötande, ger utrymme på bussen och tåget, ursäktar sig för ett ofrivilligt knuffande, håller upp en dörr åt den som är strax bakom, svarar hövligt på en fråga. Och säger tack. Det är gratis. Vanlig vänlighet skapar en bättre samhörighet och ett bättre samhälle, rentav mer fred.

Men när alla kräver det som de kallar sin rätt i alla lägen åstadkoms oro, vrede och krig.