För många av oss händer det något vid 40. Vi börjar ifrågasätta både våra liv och kroppens förändringar. För författaren Gunilla Bergensten började 40-årskrisen göra sig påmind när telefonen plötsligt började ringa hemma i radhuset i Göteborg. Gunilla var då 39 år och den ena väninnan efter den andra ställde frågan om det inte skulle vara mer än så här? Deras makar ville bygga garage, hade varit otrogna och ville skiljas.
– Jag var nog inte en särskilt bra vän just då. Jag vet att jag en gång sa till en väninna att hon inte skulle fundera så mycket utan kanske prova att börja sticka.
Själv bekymrade sig Gunilla mest över rynkor i ansiktet och ett begynnande gäddhäng på överarmarna. En ytlighet som inte fick henne att känna sig bättre till mods.
– Jag undrade vad det var för fel på mig som var så ytlig och bara brydde mig om mitt utseende när mina vänner ifrågasatte sina liv på ett djupare plan. När skulle min livskris komma? Var det min tur nu?
Funderingarna blev början på boken ”När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)” som skildrar Gunillas sitt år som 39-åring i dagboksform.
Sin egen utseendefixering tror hon hängde ihop med rädslan att bli osynlig.
– Det var min väninna Anne i boken som plötsligt sa ”Har du märkt att vi har börjat bli osynliga?”. Den här känslan av att inte längre bli sedd på samma sätt som inträffar i 40-års åldern. Egentligen så är jag inte så säker på att det hänger ihop med att vi förändras så mycket just då. Det kanske är mer en känsla av livskris omkring oss som gör att vi känner oss osedda.
Vid fyrtio börjar fertilitetens begränsning göra sig påmind för kvinnan - samtidigt som männen blir mer ”gubblika”.
– Vi kvinnor åldras mer långsamt över tiden, medan det för männen kommer som ett skov med kal hjässa och gubbmage, På så sätt är det mer brutalt för männen i 40-årsåldern.
Gunilla tror också att det är känslan av osynlighet och vilsenhet i tillvaron som gör att många 40-åringar loggar in på facebook.
– Det finns inget som kan lindra känslan av att inte vara sedd så mycket som att få bekräftelse. Man går in på facebook och googlar gamla ex och flirtar. Det är som bästa drogen för en lite osynlig vilsen 40-någonting att exet tycker att man fortfarande är snygg. Jajamensan, jag har gjort det, det funkade jättebra…
Gunilla förlikade sig hyfsat med sitt gäddhäng och nya rynkor när hon diskuterade saken med en väninna.
– Hon sa att ”Det har aldrig varit ditt utseende som varit grejen Gunilla utan din utstrålning”. Och det var rätt skönt att höra - utstrålningen försvinner ju inte även om brösten kanar ner. Det kändes befriande och blev lite av en uppenbarelse.
Gunilla tror att den stora skillnaden mellan att fylla 30 och att fylla 40 är att man ställer nya frågor.
– Mellan 30 och 40 var den stående frågan ”vet ni någon bra rörmokare?” eftersom alla höll på att renovera sina kök. Men nu blev frågan i stället ”ska det inte vara mer än så här?” Att vi som hade lovat varandra som 20-åringar att inte leva våra föräldrars liv bara körde på, för att sedan upptäcka att det var precis det vi hade gjort. Det går så fort under de här åren och vi hinner inte riktigt tänka. Vi kanske skaffar för stora hus, nya kök och renoverar både ett och två badrum, och vi låser upp oss ekonomiskt så att vi inte har utrymme för annat.
Gunilla menar att även om det sällan är dåliga val man har gjort, utan tvärtom väldigt välgrundade sådana, så kommer ofta frågan ”var det detta jag ville?” upp några år senare.
– Jag tror att om man kanske hade gjort lite mer oväntade val som 30-åring, så hade det inte blivit så knepigt vid 40. Om man hade överraskat sig själv någon gång då och då, och ställt sig nya frågor, så hade det kanske blivit mer spännande.
Att den här krisen kommer just vid 40 tror Gunilla beror på att de mest hektiska småbarnsåren är förbi.
– Man har tid att krisa för att barnen äntligen är större och vi får egen tid till att fundera på hur man har det. När det inte bara måste pratas om vem som var uppe sist på natten, och när antalet skridskodagar och matsäckar minskar, då har man tid att ifrågasätta om det verkligen är så här man vill ha det.
Gunilla tror också att det hänger ihop med att vi är fostrade i att tro att allting är möjligt.
– Det är väl också det som är vårt problem – att vi tror att allting är möjligt när det inte är det. Jag kan tro att vi mår lite bra av att tänka att allt faktiskt inte är möjligt och att vi kanske har ett jättebra liv som och inte alls så dåligt. I stället för att sträva efter något annat, som vi tror är bättre.
Samtidigt var hon själv som 39-åring helt övertygad om att det bästa fortfarande låg framför henne. Hon tycker också att både hon och hennes vänner har förändrats till det bättre sedan de fyllde 40.
– Jag tycker att vi har blivit snällare både mot oss själva och varandra. Jag kan inte påstå att vi hade så höga krav innan, men jag tycker att vi är ännu slappare nu. Man köper nya trosor när man inte orkar tvätta och dricker vin oftare med väninnor.
– Jag känner mig mycket tryggare. Jag säger ifrån på jobbet och har lärt mig spelet och ser det mer klarsynt. Jag tror också att vi är mer ärliga mot varandra och att vi vågar berätta om vi har det jobbigt i relationen och med barnen, i stället för att hålla fasaden uppe.
Hon påpekar att om det är så att man vaknar upp en dag och konstaterar att man ”vill mer” så finns det inget som hindrar en att göra det, och att dumma val till viss del är av godo.
Gunillas eget ”korkade val” gjorde hon för ett år sedan när hon och maken tog familjens pick och pack och flyttade till San Francisco i USA efter att han hade vunnit ett arbetstillstånd i ett Greencard-lotteri.
– Jag hade inte gjort så mycket dumt innan dess, varken hånglat med fel kille eller spytt i en buske innan jag fyllde 40, haha, så det var kanske på tiden. Men även om jag tänker på hur korkat det var varje dag och hur svårt det har varit för mina barn att byta skola, kontinent och språk, så ville jag visa dem att det inte är farligt med förändring. Många gånger tror jag att barnen blir en förevändning till varför man inte kan göra saker. Missförstå mig rätt – all omsorg om barnen – men samtidigt kanske vi ska våga ibland och visa våra barn att mod och förändring kan leda till någonting bra.
– Jag tror att livet blir mer spännande om man gör lite fler oväntade val. Jag önskar att jag kan ingjuta mod i folk att det inte är för sent. Förutom när mina barn föddes, så har allt roligt hänt mig i livet efter 40.
Hon menar att det också är modigt att våga ha en rejäl ålderskris.
– De lätta besluten är kanske inte alltid så spännande – det är oftare de svåra besluten som leder till utveckling. Jag tycker att det är modigt att våga ifrågasätta sitt liv och anamma en kris, för det är verkligen jätteotäckt.
Gunilla upplevde sin egen värsta ålderskris för några år sedan.
– Jag hade haft flera missfall och jobbade för mycket. Jag hade många tankar om vad jag inte kunde göra och varför saker inte blev som jag hade planerat. Jag kände att ”Varför kan jag inte få det här barnet och varför blir inte mitt liv som jag vill?”. Jag ifrågasatte mig själv och ringde mina vänner och grät. Och tro mig, ingen föreslog att jag skulle ta upp stickning!
Efter en husflytt, ett antal renoverade kök, badrum och så småningom ett andra barn landade hon på ett mjukt sätt i medelåldern. Numera beskriver hon sitt liv som en skön 40-årsfas.
– Jag konstaterar att jag gick över till andra sidan och att det var varmt där. Det var trevligt och trevliga människor och ett väldigt trivsamt sätt att leva att bli 40. Jag försöker samleva med mina rynkor och överarmar och jag rättar till när jag bär ärmlöst. Och numera också i knävecken - sedan det har börjat hänga lite under låren.