Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

Landet runt med cirkus Mello

En mamma syr på paljetter, en nervös artist kopplar av i sminklogen, hängivna fans tar semester för att följa med på turnén. DN Söndag har varit med bakom kulisserna på Sveriges största tv-fest. På lördag är det final i Melodifestivalen.

Runt ett bord i ett fönsterlöst rum i tv-huset vid Gärdet i Stockholm trängs åtta män och två kvinnor. Utanför är det gråkall januari, men här handlar samtalet om paljetter, glamour och vindmaskiner. Nummer efter nummer i den kommande Melodifestivalen avhandlas. I största möjliga mån ska artisternas önskningar uppfyllas.

Ett ord uttalas inte runt bordet, inte en enda gång under det långa mötet. Det ordet är ”schlager”. Varför ska vi återkomma till.

En artist vill ha både rök- och vindmaskin – samtidigt.

– Skitenkelt, säger Masen Lorentz ironiskt. Han är en av de verkliga veteranerna i Melodifestivalen och ansvarig för bland annat specialeffekter.

Någon läser högt ur instruktionerna från ett skivbolag: ”Ljus ljus ljus. Fläkt fläkt fläkt.”

Sarkastiska skratt. Det är instruktioner från ”skivbolag som ska leka tv-producenter”, förklarar Christer Björkman som placerat sig diskret i ett hörn.

Han har i år tagit klivet upp som producent för hela den cirkus som är Melodifestivalen och håller en ganska låg profil på mötet. Det leds i stället av den man som efterträtt honom som ansvarig för tävlingsbidragen: Rennie Mirro, bland mycket annat skådespelare och dansare och dessutom halvbror till Sarah Dawn Finer, en av årets programledare.

Rennie håller kontakt med artister och skiv­bolag och samordnar mycket av arbetet i Sveriges mest sedda tv-program – större än Kalle Anka på julafton.

Han måste se till att helheten blir varierad och – inte minst – god tv-underhållning.

Kanske anar han redan vad som blir årets snackisar. Björn Ranelid förstås. Dannys själv­lysande rymddräkt. Charlotte Perrellis 30 000- kronors skor.

En torsdag någon vecka senare, i en danslokal i en källare på Östermalm:

– Håll ihop! Så tätt ni kan nu. Var inte oroliga – om ni ser mig så syns ni.

Koreografen Thomas Benstem ger sina order med vänlig stämma. Ur en bärbar cd-spelare spelas en ännu mycket hemlig låt upp. Sex dansare repeterar in stegen tillsammans med Charlotte Perrelli i mjukisbyxor och stilettklackar.

Att hon är stjärna är i detta sammanhang en självklarhet: hon har vunnit båda de gånger hon ställt upp i Melodifestivalen, och har tagit hem en av Sveriges fyra segrar genom tiderna i Eurovision Song Contest – med ”Tusen och en natt” 1999. ”Take me to your heaven” fick den heta i finalen.

– En sak vet jag, säger hon till oss. Den här gången vinner jag inte. Man kan inte vinna varje gång.

Ändå ställer hon upp. Lägger ner ett heltids­arbete i flera månader för de där tre minuterna på scenen i Malmö, i ett program som kommer att ses av drygt tre miljoner tv-tittare.

– Melodifestivalen är det enda skyltfönster vi har där man kan satsa stenhårt och visa upp något nytt.

Det var låten som fick henne att delta än en gång, säger hon. Och så brukar ju artister säga. Men låtens kvalitet avgör inte vem som vinner, enligt Charlotte Perrelli.

– Jag är tillräckligt rutinerad för att förstå hur spelets regler ser ut. Det handlar om så mycket mer än bara musiken. Vad skriver tidningarna veckan innan? Vem är hottast just då? Hur spekulerar bettingbolagen? Så mycket spelar in, inte bara om man kan sjunga och dansa.

Oavsett var man hamnar i tävlingen är Melodifestivalen en genväg till folklighet, menar hon. De som är rädda att de ska förlora sin cred, sitt rykte och sin trovärdighet hos några marginella grupper av fans, om de ställer upp, de bör avstå.

Enligt Charlotte får de skylla sig själva.

– De creddiga stämplar. Det behöver jag inte göra. Jag har jobb resten av året oavsett hur det går här, säger hon.

Charlotte Perrelli representerar vad Christer Björkman kallar ”divornas återkomst”. Liksom Carola och Lena Philipsson har hon visat att även etablerade artister kan återvända till tävlingen och har därmed bidragit till programmets statushöjning.

– För tio år sedan kunde en del skivbolag inte tänka sig att ställa frågan om att medverka i Melodifestivalen, för då skulle den artisten byta skivbolag, säger Christer Björkman när vi hittar en lugn stund under den drygt månadslånga riksturnén med Melodifestivalen.

– I dag kan jag prata om deltagande med i princip varenda artist utan att det känns konstigt för dem. Nu har vi en dialog med alla.

Han nämner namn som han kallar ”dörröppnare”: The Ark, Salem Al Fakir, och i år Lisa Miskovsky hjälper med sin artistiska trovärdighet andra artister över tröskeln till detta mest sedda – och ibland mest utskällda – underhållningsprogram.

Och en annan sak: varken han eller någon annan som jobbar med programmet säger någonsin ”schlager”.

– Det ordet är tabu för oss. Schlager är bara en av många genrer som ska finnas i den här tävlingen. Att programmet kallas ”Schlagern” skapar problem för artister som står för helt annan musik.

I stället har Christer Björkman och hans medarbetare sedan några år börjat använda ett annat begrepp: Mello. Långsamt har det börjat etablera sig hos kretsarna närmast tävlingen, och Mellogeneralen själv skulle bli glad om begreppet på sikt fasar ut det förhatliga ordet schlager.

I Scandinavium i Göteborg kommer Thomas Di Leva tillsammans med sin ledsagare från skivbolaget in i sminkrummet. När han ser Jenny Lindholm lyser han upp. Han ger henne en kram.

Jenny sminkade honom tio dagar i sträck under första säsongen av tv-programmet ”Så mycket bättre”. Hon behöver inte ens fråga – hon vet att han vill ha guld på ögonlocken.

Hon har varit sminkös sedan 1998 och har arbetat med Melodifestivalen alla de tio senaste åren utom ett. De flesta kända svenska artister har sminkats av henne någon gång. I år sitter –förutom Di Leva – bland andra Loreen och Sean Banan, Molly Sandén och Danny Saucedo i hennes stol.

Artisterna börjar sina kamerarepetitioner på scenen på torsdagen före tävling. Inför tv-folk och journalister kör de sina låtar till inspelad musik några gånger i rad, inte minst för att lära sig titta i rätt kamera genom hela låten. På fredagskvällen är det genrep inför publik, för första gången med scenkläderna på.

Tempot är högt uppskruvat: kläder, intervjuer, tusen små och stora praktiska saker, och till detta nervositeten som kommer av att efter månader av förberedelser ställa sig inför tre miljoner tittare och få sin dom. Även om det inte märks så medger den rutinerade artisten Thomas Di Leva att han är spänd och nervös.

– Mycket ska stämma tekniskt, säger han. På Peace & Love-festivalen går man upp framför femtusen människor som bara älskar en. Det är mycket lättare.

Hos sminkösen kan artisten koppla av, sluta ögonen och stänga ute omvärlden. En oas, enligt Di Leva. En stunds omvårdnad och omtanke.

Sex sminköser tar hand om mellan femtio och sextio personer under varje deltävling – inte bara artister och programledare, utan också deltagare i mellanakter och dansare. I ett rum intill fixar ett annat gäng deltagarnas hår.

– Alla är mer eller mindre nervösa i ett så stort sammanhang som Melodifestivalen, säger Sara. Men hur man hanterar det är väldigt individuellt. En del vill prata av sig. Andra nästan somnar.

En sak står klar: en mer rogivande plats än sminkrummet är svår att hitta i Scandinavium denna dag.

– Jag måste behålla mitt lugn, säger Jenny. Om jag blev stressad ... det skulle inte funka.

Thomas Benstem har en och en halv minut på sig att byta kläder: Från smoking bakom Andreas Lundstedt till en komplicerad variant med många trådar som ska hamna rätt inför Timoteijs nummer. Den anonyme dansaren sliter hårt bakom affischnamnen.

Förra gången vi träffade Thomas, en månad tidigare, var han koreografen som tränade Charlotte Perrelli i källarlokalen på Östermalm. När vi springer på honom i Göteborg är han också husdansare. Det har han varit sedan sådana infördes i Melodifestivalen, nu för tiden tre killar och tre tjejer som avlönas av SVT. Här syns han bakom Thomas Di Leva, Andreas Lundstedt och Timoteij. I Växjö låtsasspelade han cello med The Moniker och var indianen i Village People i mellanaktsnumret.

– Det kunde jag inte ana när jag gick på Balett­akademin, säger han. Man får göra många konstiga saker i det här jobbet.

Senare berättar han om felet ingen upptäckte under Charlotte Perrellis nummer i Malmö. I stället för andra versen tog hon den första en gång till, och några av dansarna kom av sig.

– Men Charlotte var i närbild då, så ingen märkte något.

I ett konferensrum på Park Avenue, artisternas hotell i Göteborg, är Pia Andersson beredd med kameran. Den 33-åriga veterinären från Uppsala har tagit ledigt i sex veckor för att på heltid följa Melodifestivalen i Växjö, Göteborg, Leksand, på Andra chansen i Nyköping och finalen i Globen.

Malmötävlingen missar hon – då övervakar hon den finska finalen i Helsingfors.

Pia är medlemsansvarig i Melodifestivalklubben, en förening för de verkliga fansen. Hon gick med för tio år sedan. (Favoritlåt: ”Kall som is” med Karin och Anders Glenmark, 1984.)

Nu ska hon filma när två andra medlemmar intervjuar Timoteij. Inom några timmar ska filmen läggas ut på klubbens blogg och på Youtube.

Melodifestivalklubben bildades 1985 och består i dag av cirka fyra hundra medlemmar. De får ha tre medlemmar ackrediterade som journalister under tävlingarna och trängs med tv- och tidningsjournalister vid varje pressträff.

Men till skillnad från de vanliga journalisterna betalar de själva för sina resor och hotellrum.

– Det är värt vartenda öre, säger Pia.

En annan av klubbens entusiaster är ”Bubbe” Fransson, annars politisk chefredaktör på socialdemokratiska Piteåtidningen. Han gick med i föreningen för 20 år sedan. (Favoritlåt: ”Långt härifrån” med Py Bäckman, 1992.)

– Det är som att åka på semester, men man åker hit i stället för till Medelhavet, säger han.

Intervjun med Timoteij sköts rutinerat av medlemmarna Peter Karlsson (”Fångad av en stormvind” med Carola, 1991) och Lizbet Brittsten (”Diggi-Loo” med Herreys ... eller ”Love in stereo” med Ola ... eller ”Cara Mia” ...).

”Love in Stereo”? undrar jag. Vad är det?

Alla fyra börjar sjunga den, för det här är fans! De kan varenda låt.

På hösten, när andra inte har en tanke på Melodifestivalen, har klubben fest med inbjudna artister.

– De tycker att det är jättekul att få träffa människor som kan alla låtar, säger Pia. Som när Pernilla Wahlgren kom och sjöng ”Tvillingsjäl” från 1991. Hon hade nästan glömt den själv, men vi kunde den allihop.

– Eller Dan Tillberg, säger Lizbet. Som sjöng ”Ta min hand” 1985 och ”ABCD” 1986. Han var jätteglad och sa att ingen har velat höra de sångerna på åratal.

I dag är Lizbet den i gruppen som varit på flest finaler: i Stockholm, Helsingfors, Belgrad, Oslo och förra året i Düsseldorf. Den svenska Melodifestivalklubben är så populär bland internationella fans att ungefär fyrtio av medlemmarna – alltså var tionde – är från ett annat land.

– För oss är det festival året om, säger Pia.

I den stora sändningsbussen i ett av Scandinaviums katakombliknande garage – långt bortom den ballongviftande publiken – sitter tolv personer och sköter sändningen. I främre raden bland annat de två bildproducenterna: en för bidragen, en för allt annat, som programledarnas snack och mellanaktsnumren. De är kvällens dolda dirigenter. De kan varje kameravinkel och styr varenda bild.

I den bakre raden bland andra producenten Christer Björkman. Hans viktigaste uppgift under sändningen är att bestämma i vilken ordning vinnarna – och förlorarna – presenteras.

– Jag utgår alltid från dem som åker ut. Om något mycket stort namn är med så håller man det till sist. Då sitter några stjärnor där och väntar på resultatet, men bara en plats är kvar. Det är ju jobbigt. Men det är bra tv.

Det gäller att skapa överraskningar. Om en storfavorit går vidare så får tittarna veta det namnet först, för det är inte så spännande. Men om en stjärna faller ...

Några timmar senare är tävlingen i Göteborg avgjord och stjärnfallet ett faktum. Thomas Di Leva åker ut. Kvällens sensation är okände David Lindgren som dansade i kostym och sänkte oddsen från tolv gånger pengarna till en och en halv efter första genrepet.

En fotograf i pressrummet har passat på att satsa och gör sig några tusenlappar extra.

Redan innan alla artister, journalister och skivbolagsfolk lämnat Scandinavium på lördagskvällen strömmar en armé av scenpersonal in på arenan. Inom en kvart är alla stolar hopplockade, scenen monteras ner, liksom ljus- och ljudanläggningar. Städare sopar ihop drivor av trasiga ballonger, popcorn, affischer och Thomas Di Levas blomkonfetti.

Masen Lorentz har lämnat vind- och rökmaskinerna och ansvarar nu för nedmonteringen av green room; bord, stolar och skärmar packas snabbt ned i sina lådor.

Några timmar senare lämnar elva fullastade långtradare Göteborg och stävar mot Leksand i februarinatten.

En vecka före den tredje deltävlingen är Fia Lönnborn en stressad kvinna. Hon har själv ansvaret för scenkläderna till hårdockbandet Dynazty som ska uppträda i den sista deltävlingen, den i Malmö. Hon hade gett en annan kostymör i uppdrag att ta hand om Love Generations outfit. Men den andra hade tagit på sig för mycket så nu står Fia här med dubbelt så mycket jobb.

Å andra sidan: hennes egen dotter är en av de tre tjejerna i Love Generation, så det handlar om mer än ett jobb. Mycket mer.

Det börjar bli bråttom nu i studion i Subtopia, ett ”konstnärskluster” i Stockholmsförorten Alby där Fia har sin ateljé. Love Generation är en tjejgrupp som förra året sattes ihop för att sjunga en låt av RedOne, svenskmarockansk låtskrivare med stora internationella framgångar. Det blev ”Andra chansen” och sen ut – inte dåligt för några mycket unga debutanter med stora drömmar.

Nu får de en andra möjlighet, och de pratar gärna om att de för att vara en grupp sammansatt av någon annan – castad, som det heter i branschen – lägger sig i ovanligt mycket. På väggen hänger en skiss med kläderna på tre extremt långbenta kvinnor. De har själva designat scendräkterna: zebrarandiga kroppsstrumpor med paljetter som måste fästas när de har scenkläderna på sig. Skorna har 14 centimeter höga klackar.

Cornelia Jakobsdotter, 19 år och yngst av de tre, är inte helt ovan vid sammanhanget. Det är hennes mamma Fia Lönnborn som gör scenkläderna. Hennes pappa är sångare i rockgruppen The Poodles som gick till final i Melodifestivalen 2006.

Nu är hon familjens nya deltagare i tävlingen tillsammans med gruppens två andra medlemmar: Charly Q (som egentligen heter Martina Braun Wolgast) och Melanie Taylor.

De tre bubblar över av entusiasm när de ska beskriva sin låt – en popexplosion, en käftsmäll – sin scenshow och sina kläder.

– En halv nakenchock, kallar Charly skämtsamt kläderna, eftersom ena armen och ena benet är bara.

Kläderna är viktiga i Melodifestivalen, slår hon fast: det ska vara enkla visuella effekter.

Leksand går i lila. Hela stan är prydd med lila ballonger och fjäderboor och att få ett bord på någon restaurang på lördagseftermiddagen före tävlingen är helt kört. Det har varit bokat sedan länge, för detta är årets festkväll i staden som annars är mest känd för sitt knäckebröd och sitt hockeylag.

På fredagens och lördagens genrep i Tegera arena har det varit glest i bänkarna, trots att kommunen bjuder sina anställda på biljetterna. Men på lördagskvällen strömmar folket till.

Tjejerna i Love Generation har tillbringat de senaste dagarna med att bli fotograferade och intervjuade, posera och repetera, och nerverna har legat allt närmare ytan. Före framträdandet sprejas de i håret med särskild uv-sprej för att det ska lysa under showen.

De har årets bästa ljusshow, enligt en tidning. Årets läckraste kroppstrumpor, enligt en annan.

Men de åker ur.

Tävlingen är över och publiken strömmar ut ur arenan till ett Leksand som frusit till is under kvällen. I green room sitter Love Generation i sina zebrarandiga scenkläder. Deras sjätteplats kan bara stavas på ett sätt: b-e-s-v-i-k-e-l-s-e.

Behärskat svarar de på journalisternas frågor. Charly Q, som ofta tar rollen som talesperson, säger att hon är stolt över deras show, att de gjort en jättebra insats.

Men när jag frågar Cornelia, säger hon:

– Jag är bara tom. Tre månaders föreberedelser och nu detta.

Och Melanie, den lugna och behärskade av dem, suckar:

– Jag med. Jag är också helt tom.

Det hindrar dem inte från att komma med nya spektakulära kläder till kvällens efterfest på artisternas hotell i Tällberg, en mil från arenan.

Festen påminner lite om en politisk partikongress: i ett särskilt pressrum sitter journalister och fotografer tysta framför sina datorer och skickar hem text och bilder till tidningar och hemsidor. Fast nyheterna här handlar inte om heta debatter och torra stämmobeslut, utan om sprutande champagne vid segrarnas bord.

Tjejerna i Love Generation må ha kommit sexa, de drar ändå till sig en hel del fotografer, särskilt när de poserar ihop med grabbarna i det konstruerade pojkbandet Youngblood som gått till Andra chansen.

Leksands kommun bjuder var och en på två glas vin eller öl, samt lax och skaldjursröra, rökta räkor och heta kycklingvingar, friterat tunnbröd och andra godsaker i en stor buffé.

När champagnen sprutar vid Björn Ranelids bord är trängseln bland fotograferna total: den här bilden måste alla ha.

Jo, hans medartist Sara Li får vara med på ett hörn. Och Molly Sandén, den andra av kvällens vinnare. Men det är ingen tvekan om vem av de tre som ska sälja söndagens tidningar.

Ordningen på inslagen i programmen bestäms av Christer Björkman. Det är ingen slump att Sean Banan inledde det första programmet, eller flickidolen Ulrik Munther det andra.

– Jag tror att om vi lyckas fånga barnen från början så fortsätter de att titta. Vi vill att de ska sätta sig klockan åtta när programmet börjar, säger han.

Sista tävlingen, den i Malmö, inleddes av Charlotte Perrelli. Inte för att hon tilltalar barnen särskilt – något sådant bidrag fanns inte den här gången – utan för att det är ett stort nummer som sparkar i gång tävlingen bra, enligt Christer Björkman.

– Hon är en ikon. Man vill öppna med något som lockar tittarna till tv:n.

Lika viktigt är vad som avslutar. Sådant som det finns stora förväntningar på ska ligga sist. Som Björn Ranelid. För att få se honom måste man stanna kvar.

Hur man än vrider och vänder på det, vad man än tycker om programmet, så har Melodifestivalen i Sverige blivit en succé med tittarsiffror som de inblandade inte vågat hoppas på: mellan tre och nästan tre och en halv miljoner tittare har följt tävlingen hittills i år.

Så när jag frågar Christer Björkman, i arenakantinen där Melodifestivalens alla flitiga arbetare utfordras, om han ännu börjat fundera på nästa års tävling, så svarar han:

– Ovanligt nog har jag det. Normalt börjar vi tänka på nästa år direkt efter finalen i Globen. Men nu går det så otäckt bra att jag redan är orolig för hur jag ska motsvara förväntningarna nästa år.

Christer hade, påstår han, förberett sig på att tittarsiffrorna skulle gå ner i år.

– Alla andra tv-program gör ju det. Utbudet är så enormt att vi omöjligen kan vara så här stora. Jag hade väntat mig max 2,5–2,6 miljoner... Och så vaknar man på morgonen och ser: 3,4 miljoner!

Han ser trots allt ganska nöjd ut när han säger:

– Det är en läskig känsla. Hur fan ska vi kunna leva upp till det här?

Under Melodifestivalens sex veckor får 32 nya låtar unik marknadsföring inför en mångmiljonpublik. Alla bidrag blir inte hits – marknaden kan inte ta emot så mycket under så kort tid, enligt Christer Björkman.

Vilka som blir vinnare och förlorare i det långa loppet är inte självklart. Charlotte Perrelli åkte ut med sin rekorddyra satsning ”The Girl” – men har sedan dess klättrat högt upp på försäljningslistan.

På efterfesten i Leksand varvas gamla hits med redan utslagna bidrag i årets tävling. En låt i högtalarna får folk att börja dansa spontant och sjunga med.

En schlagerklassiker? En gammal vinnare? En sommarplåga från 2007?

Nej, låten som får fart på festen är ”Det går för långsamt” med Mimi Oh – som kom sist i Göteborg veckan innan.

Festivalen i siffror

11 kameror används vid sändningen från varje deltävling, 12 i finalen.

45 personer ingår i den turnerande personalstyrka som tar hand om logistik och teknik under Melodi­festivalen.

73 låtskrivare (55 män och 18 kvinnor) står bakom årets 32 bidrag.

100 personer från SVT deltar i turnén.

250 personer anlitas lokalt på varje plats för att arbeta som bland annat vakter, chaufförer, publikvärdar och bärhjälp.

350 reportrar och fotografer är ackrediterade till finalen i Globen på lördag.

9 000 måltider äts av personal och artister under de sex veckor tävlingen pågår.

Källa: SVT