Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

Leo Razzak: ”Det finns många röster som är ohörda”

Entreprenören och föreläsaren Leo Razzak pratar om sådant som vi brukar tala tyst om, som familjebråk och föräldrafylla, och om sitt växande samhällshat. Nu får problemkillen från Norsborg en rad ”fancy erbjudanden”. Men han vill inte bli etablissemangets förortsjesus.

Jag ses som någon form av frälsare, och jag är inte det. Jag är en vanlig snubbe och jag vill fortsätta vara en vanlig snubbe. Sedan har jag tänkt en massa. Jag börjar få gehör för mina tankar och det ger glädje och värme, men man är ju inte mer än människa”, förklarar Leo Razzak, och lägger till sitt karaktäristiska ”he he”.

Många fick upp öronen för 26-årige Leo Razzak den 8 juli i år när han debuterade som sommarpratare. I radiosändningen berättade han ocensurerat och osentimentalt om det socioekonomiska träsk som han växte upp i. Och om vägen därifrån till de fina salongerna, där han numera talar inför företagsledare och andra makthavare. Så här presenterade han, inte alls blygsamt, sig själv i programmet:

– Jag anses vara en av Sveriges bästa talare och mitt cv, det är rätt brutalt. Jag har fått diplom av kungen. Jag har hängt med de flesta partiledarna och jag känner de flesta näringslivstopparna i det här landet på förnamnsbasis.

Men i stället för att, som han brukar, tala om situationen för barn och unga som bor och går i skola i hårt belastade områden, berättade han sin familjehistoria, rakt ut i radiolyssnarnas sommaridyll. När vi träffas ett par månader senare säger han att han gjorde det därför att det enligt Folkhälsoinstitutet finns 385 000 barn i Sverige som växer upp i vad vi kallar dysfunktionella familjer.

– Det betyder i praktiken att man har en eller två föräldrar som knarkar eller super varje dag. I det stora hela har det varit skit och du ska veta att jag inte är ensam. Många ungar har skrivit till mig efter pratet. Fantastiska brev där de berättar att de har det likadant, att de brottas med exakt samma vardag.

Sammanlagt 1 800 mejl har landat i Leo Razzaks inkorg efter programmet.

– Det är helt sjukt vad folk har lyssnat, och nu är det stora grejer i pipeline. Jag har fått väldigt fancy erbjudanden, sånt jag aldrig hade kunnat tänka mig, säger han.

Första gången Leo Razzak gjorde radio var 2010. Det var valår och han anlitades av Sveriges Radio för att bevaka Sverigedemokraterna, som spåddes riksdagsplatser och vågmästarroll. Partiordföranden Jimmie Åkesson gjorde ofta politiska utspel, och Leo Razzak insåg snabbt att Åkesson var en slipad retoriker – ibland kom han till och med på sig med att sitta och nicka med. Men när han var tillbaka i studion och lyssnade igenom inspelningen tänkte han: ”Shit, vad sade han egentligen? Vilken lirare.”

Sverigedemokraternas partiordförande debatterade ofta hur samhället skulle möta mångfaldens och integrationens utmaningar, och det var den unge radioreporterns uppgift att finna förespråkare för motsatta politiska ståndpunkter.

– Jag åkte till riksdagen och hittade en annan snubbe, men det var aldrig lika vasst. När jag klippte ihop materialet hade jag skyldighet att plocka ut de bästa svaren från båda sidor, och Åkessons lät alltid bättre; 1,4 miljoner svenskar lyssnade och för ett otränat öra lät Sverigedemokraterna bättre. Vad hemskt! säger Leo Razzak.

När partiet blev invalt i riksdagen bestämde sig Leo Razzak: ”Nu är det krig!” Han slutade på radion, förlängde sin tjänstledighet från Fryshuset, där han jobbar med företags- och samhällskontakter, och satsade allt på egenföretagande som social entreprenör. Affärsidén var att sälja råd och pepp till näringslivet och politikerna om hur de kan använda mångfald ur ett affärsperspektiv.

– Alltså vad man tjänar på det. Inte mot rasism. För mångfald, säger Leo Razzak.

Det sade bara ”pang”. Företag, politiker, rektorer och andra kommunala tjänstemän stod på kö för att höra honom tala.

– Det var så sjuka kontraster. Dagen tillbringade jag på parkbänken ute i Norsborg där alla satt och rökte gräs, och på kvällen åkte jag in och träffade beslutsfattare, högt uppsatta människor. Jag blev någon form av bro mellan etablissemanget och det alla ville förändra.
Den balansgången var svår. Det var mycket yta, man var lite cocktailammunition för rätt många alltså. He he.

Leo Razzak talade i mässhallar, Almedalen och aulor om ansvarsfullt företagande, behovet av ökade anslag till kultur- och fritidssektorn, satsningar på fritidsgårdar och fler vettiga vuxna förebilder. Han pekade på det faktum att den kommunala årsbudgeten alltid är ansträngd, oavsett kommun och tid på året, och förespråkade sociala investeringsbudgetar. Att investeringarna skulle betala sig är han övertygad om. Preventiva insatser för barn och ungdomar kostar, men att inte göra något kostar ännu mer.

– Jag har sett vad som händer på Fryshuset, och jag har gjort min egen resa. Jag vet vad som händer med ungdomar när man får vettiga vuxna omkring sig, säger han.

Arhe Hamednaca, numera socialdemokratisk riksdagsledamot, är en sådan vettig vuxen som har betytt mycket för Leo själv. Hamednaca lockade honom till samtalsgruppen ”Sharaf hjältar” på Fryshuset genom att bjuda på gratismat, och hjälpte honom att börja reflektera över sina åsikter och sitt agerande.

– Det var ju inte så att man var medveten om vad i ens karaktärsdrag som orsakade problemen i ens vardag. Jag hade ju inte rannsakat mig och kunde inte sätta fingret på att ”de här känslorna gör att jag utagerar i den här situationen”. Ändå förväntades det från de vuxna: ”Du är ett sådant problem, du borde se det här.” Men jag var så ovetande: ”Shit, jag fattar inte varför du lackar alltså, seriöst. Ser du inte hur jag känner?”

David Lopez, äldsta barndomsvännen och fortfarande bästa vännen, ger en rättfram beskrivning av Leo från den här tiden. Kompisarna brukade samlas hemma hos Razzaks i Skogås eftersom där som regel var fritt från nykter föräldrakontroll. Det innebar inte att de kunde göra vad de ville. Leo var väldigt bestämd med att allt skulle gå hans väg. Annars kunde det snabbt bli ilska och aggressioner, mycket känslor.

– Det var: ”Nu är ni hemma hos mig. Mitt hem, mina regler.” Leo fick mycket av det han pekade på eftersom hans far ville ge honom saker han själv aldrig hade haft, så Leo hade många soft air guns. Om vi inte följde hans regler jagade han oss med dem. Då skulle vi straffas, säger David Lopez.

Han karaktäriserar sin vän som ”extremt spontan på en extrem nivå”. Explosiviteten och energin finns fortfarande kvar men numera har Leo Razzak lärt sig att styra den i en konstruktiv riktning och hans tålamod har ökat.

– Som liten var Leo väldigt impulsiv och ­väldigt crazy i sina impulser. När jag fick veta att han skulle flytta till Norsborg var jag säker på att det skulle sluta med att han blev kriminell, säger David Lopez.

Vad Leo Razzak själv kände på den tiden var att ”Sverige var ett nice samhälle”. Men att han, liksom sin pappa Raton Razzak som har invandrat till Sverige från Bangladesh, inte fick vara med på festen och att det enda som då återstod var att förstöra den.

– Pappa studerade vid universitetet i Dhaka. Han tog en titel där, validerade den på Uppsala universitet och åkte upp till Umeå och studerade systemprogrammering. Han fick aldrig något jobb, han har aldrig blivit anställd här, säger Leo Razzak.

Om sin svenska mamma Iréne berättade Leo Razzak i Sommarpratet att hon ”svajade i beteendet”. Det förekom mycket alkohol i hemmet. Situationen var svår och Leo ville hitta en väg ut men den enda han hade lärt sig var flykten från allt. Innan han fyllde tretton hade han varit både full och hög.

– Farsan kämpade som fan för att få ihop det. Jag såg hans kamp, jag såg allting. Morsan, det var stökigt, jag visste inte var hon var. Det gjorde ont i mig. All den där ilskan jag hade samlat på mig, jag var lack, alltså riktigt jävla lack. Unga arga män, det finns många av oss. Tyvärr. Herre­gud.

Familjen Razzak flyttade runt i jakt på en lösning och hamnade slutligen i Norsborg. Leo var 87:a, gick i skolan med 86:orna, men umgicks med 85:orna. Han var tvungen att hävda sig och han var för liten för att vara värst. Men han hade något annat, sin bakgrund, förståelsen för båda världarna.

– Morsan är ju svenska och jag hade koll på rätt mycket som de andra inte hade koll på. Jag kunde haffa svenska brudar till exempel. Jag hade ett förflutet i Skogås, som var lite mer white trash liksom. Där hängde man ju killar och tjejer. Det var inte så i Norsborg, där är väldigt stereotypt könsindelat. Jag tog ut de här Norsborgskillarna på fest i Skogås där alla bara smällde på med riktig fylla och knarkade. De bara: ”Vad fan är det här för någonting?”

I dag sitter flera av Leo Razzaks vänner i fängelse, dömda för bankrån, för kokainsmuggling. Bästa barndomsvännen blev mördad. Själv klarade han sig. Han säger att han är en produkt av en social investering. Det var Fryshusets Anders Carlberg som lärde Leo Razzak att vrida om hämndlystnaden till revanschlusta, att slå världen med häpnad i stället för att slå den på käften. Leo Razzak växte under Carlbergs blick, blev fritidsledare, projektledare, ansvarig för affärs- och samhällskontakter.

Så småningom kunde far och son Razzak köpa ett hus tillsammans i ”Botkyrkas Beverly Hills”: Slagsta. Leo Razzak tar med oss dit. Pappa Raton har leukemi och väntar på benmärgstransplantation och kanske har det gjort far och son extra varsamma mot varandra, men nära varandra har de alltid varit.

– När jag kom hem på kvällarna ville Leo alltid ligga bakom mig och krama mig. Han ville alltid hålla i mig, minns Raton Razzak.

När Leo nu berättar för honom om ett problem som har uppstått på skolan – han läser tv-produktion på Stockholms dramatiska högskola – lägger Raton handen tröstande på hans lår.

– Jag blev fett ledsen alltså, säger Leo.

– Nej, men ta det lugnt. Sånt där kommer, säger Raton och tar sonens hand i sin.

Från köket klirrar styvmamma Taslima med porslin och kastruller. Hon har lagat lammgryta och kyckling och två sorters hemkokt plommonsylt. Själv vill hon inte äta med oss, men Leo samlar ris med fingrarna och doppar i sås och kött. Det här är hans bakgrund. Han tänker inte låtsas vara någon annan.

Taslima blev styvmor till Leo när han var tretton och ett halvt. Medan Leo och Raton porträttposerar framför DN:s fotograf berättar Taslima hur det gick till.

– Leo var med och valde. Han kom med pappa till Bangladesh för att leta upp en fru åt honom. De tittade på några olika och tänkte lite, sedan sade Leo: ”Pappa, du kan ta henne” om mig.

Leo ser lite generad ut, han befarar nog att det ska låta fel i svenska öron.

– Du valde ju också, ler han mot sin styvmamma.

Hon ler tillbaka. Hon är stolt över Leo. Han är snäll och omtänksam mot henne, och gör allt för sin lillasyster Leona. Nu i somras tog Leo och Raton med Leona till pappans barndomsby i Bangladesh. Efter Raton Razzaks cancerbesked har det blivit flera resor dit och allt började med ett samtal här hemma i villan i Slagsta.

– Jag har lagt upp det som en video på You­tube. Farsan sitter naken i köket, han har fått sin diagnos och jag frågar: ”Vad vill du göra med livet då?” Då bara säger han: ”Jag ska bygga någon form av verksamhet för de fattiga i byn jag kommer från.” Halvvägs in i samtalet tog jag upp en telefon; jag måste filma det här.

Det var i december 2009. När far och son Razzak hade pratat klart lånade Leo pengar och köpte biljetter åt dem båda.

– Vi åkte ned dit och köpte 50 000 tegelstenar, det var riktig gerillastajl. På tomten där farsan är född smällde vi upp hela det här barnhemskomplexet.

Razzaks hade räknat ut att de hade råd att försörja åtta till tio barn. I januari 2011 startade verksamheten. Leo Razzak sträcker fram handleden och visar det stela silverarmband som han alltid bär.

– Vi märkte snabbt att det var ett stort ansvar ta på sig barn på heltid. Då gjorde jag det här armbandet. Det går inte ta av, det börjar pipa varje gång jag flyger, och det symboliserar att det här åtagandet sträcker sig över ett liv, säger han.

Snart hade stiftelsen Banglabarn dragit i gång barnhem, räntefria självhjälpslån riktade till kvinnor, utbildningsstipendier och dataskola. Sedan började allt kosta ganska mycket och Leo Razzak snöade in på att säkerställa den ekonomiska finansieringen på sikt. Utan att hitta någon lösning. Så en dag i februari i år kom Raton Razzak hem från Bangladesh och sade:

”Leo, världen har blivit fantastisk.”

”Va, vad han hänt?”

”Skit blir pengar. Det har kommit en ny maskin. Du gräver ett hål, så stoppar du in bajs, det blir gas. Det blir gas Leo, och det blir el och det blir biogödsel. Jag har köpt maskinen.”

– Den kostade 150 lax. Farsan är ganska impulsiv, han är lite som jag, man vet aldrig. Och affärer nere i Desh, det gäller att vara lite försiktig, det är mycket korruption. Jag fick en sten i magen, men då var han dålig, han hade dåliga värden, så man pallade inte göra en scen av allting, så jag tänkte: ”Nu kör vi”, säger Leo Razzak.

Alla hans sparpengar gick åt. Vartenda öre. Där och då.

– Vad ska man göra, gå och bränna dem på champagne och porschar och skit? Det är klart det kliar ibland, men man kommer ingenstans med sånt, säger Leo Razzak.

Maskinen visade sig vara fantastisk. Två ton dynga per dag gav el och biogödsel att sälja, och gas så att kvinnorna i byn kunde laga mat på gasspis i stället för över öppen eld.

– Det gör skillnad på riktigt. Om man har varit inne i ett sådant där kök med öppen eld, det är ingen lek alltså. De är sjuka vid femtio, varenda brud i byn, säger Leo Razzak.

Far och son Razzak stannade inte där.

– Det var då jag och farsan kom på den här koanläggningen. Låt oss köpa kor så får vi eget bajs och så kan vi sälja mjölken, tänkte vi. En kväll över en whisky i Norsborg fanns det inga problem med det.

Razzaks åkte ned till Bangladesh igen. Ingen av dem kunde något om kreatur. De lärde sig hur man kollar tänderna på korna för att avgöra hur gamla de är, och hur man känner på pälsen för att veta vad de har fått för kost. Sedan åkte de runt i byarna och lade handpenning på kossor. Allihop kom samma dag, lastbilsflak efter lastbilsflak med kor anlände till byn Bhodrokol.

– Första kvällen ville de inte käka. Vi: ”Vad är det här? Vi har köpt 15 kossor och ingen vill äta, vad håller de på med?” Jag och farsan sov i ladan. Vet du, kor gråter när de är ledsna, så alla korna grät. Farsan gick runt klappade dem, pratade med dem: ”Gråt inte, var inte rädda, det här är ert nya hem.” Han fixade det.

– Korna började äta och anläggningen kom i gång.

Lillasyster Leona berättar i förtroende att en av korna är magisk.

– Om man klappar den får man göra något speciellt. Det gjorde jag. Sedan lät Leo mig bada i en bassäng i byn, fast vattnet där inte är bra för mig. Jag kräktes på natten.

Allra mest tycker Leona om när hennes storebror kittlar henne. Eller skrämmer henne. Han har lärt henne en mening på teckenspråk. Han gör gesterna och hon säger orden högt. Leo pekar på sitt bröst.

– Jag, säger Leona.

Leo sätter ihop tummarna och böjer resten av fingrarna i ett hjärta.

– Älskar.

Båda Leos pekfingrar pekar rakt mot lillsyrran, som skriker:

– Dig!

I guldlänken runt Leo Razzaks hals hänger ett knippe berlocker. ”Voodoo”, säger han. Där finns ett jakthorn. Det gav hans mamma Iréne honom när han fyllde arton, följt av uppmaningen: ”Nu är det dags att gå ut och jaga!”

Bredvid jakthornet hänger en fredsduva från gammelmormor, mormor och morfars vigselring och mammas och pappas förlovningsring, vriden i en platt åtta.

– Morsan lackade ur någon gång och knögglade ihop den, säger han.

Pappa Raton har sina ”medaljonger” över tv-bänken i vardagsrummet i villan, inramade foton av Leo: Bredvid kronprinsessan Victoria under Kunskapsprisgalan i Stockholms stadshus. Med Sveriges konung under utdelningen av ungt, värdebaserat ledarskap. Stolt tittar Raton Razzak, som trots dubbla universitetsexamina inte är välkommen på den svenska arbetsmarknaden, på fotografierna från sin plats i soffan hemma i Botkyrkas Beverly Hills. Leo Razzak gör sitt bästa för att hålla ihop bilderna av sig själv och sin bakgrund.

– Jag skulle kunna sätta på mig slipsen, raka mig, kamma mig, och bara le och fakturera. Men det finns ett större kall. Nu när jag har fått kliva in i finrummet känner jag att jag har en skyldighet att företräda de erfarenheter jag har. Det finns många röster som är ohörda, röster som vill ha någon som företräder dem i det offentliga rummet, säger han.

Kanske blir han politiker. Han har en vision om att digitalisera hela skolan, göra alla kurser tillgängliga online. Han vill bygga upp större medborgarengagemang via ett flöde med information, anpassat för dagens generation, i digitala plattformar. Och han vill sy ihop ungdomar som saknar vuxna förebilder med äldre som sitter ensamma hemma.

– Jag försökte göra det på test i Botkyrka, men det föll på att barnen var en smittorisk för de äldre. Mycket sådant där krimskrams skulle jag radera om jag blev politiker. Jag skulle banta lagboken med typ hälften, alltså. Mycket känns föråldrat. Jag tror att många i min generation undrar varför ingen trycker ”F5”, knappen på tangentbordet som uppdaterar webbläsaren. He he.

Även om han inte har någon klockren politisk hemvist, ”egentligen inte, jag är ju från Norrland, det är klart att man är lite småröd i själen, men jag tror någonstans ändå på marknadsekonomi”, tänker han arbeta med att skapa opinion i de frågor han tycker är viktiga inför valet nästa år. Exakt hur återstår att se, men det handlar enligt honom om att få folk att tro att förändring är möjlig. Att det går att hitta utvägar där inga ser ut att finnas.

Exakt över de ytligt liggande blodådrorna på handledens insida har Leo Razzak tatuerat in ”T2SP”. Det står för ”this too shall pass”. Allt går över. Jag frågar vilken relation han har till sin biologiska mamma i dag.

– Vi pratar på telefon varje morgon och kväll. Jag köpte en hund till henne när hon fyllde sextio. Det är mänskligt att fela, man får vara lite större, förstå hur saker och ting kommer sig, förlåta.

Leo Razzak skulle inte vara Leo Razzak om han inte avslutade med en medryckande, hoppingivande slutkläm:

– Fattar du inte det, då lever du inte ett så härligt liv som du kan leva.

Leo Razzak

Ålder: 26 år.

Bor: Bostadsrätt vid Hornstull i Stockholm, en tvåa som Leo Razzak har byggt om till en trea, och hos pappa i Norsborg.

Familj: Pappa Raton, biologiska mamman Iréne, styvmamman Taslima och lillasyster Leona, 7 år.

Gör: Student på Stockholms dramatiska högskola och egenföretagare som social entreprenör.

Bakgrund: Tjänstledig från Fryshuset. Varit radioreporter och tv-programledare. Sommarpratat.

Engagemang: Styrelseledamot i insamlingsstiftelsen Polstjärna, vars mål är att motverka utanförskap bland barn och ungdomar. Ledamot i Teskedsordens styrelse, som arbetar för ökad tolerans och respekt människor emellan. Har grundat stiftelsen Banglabarn, i syfte att utveckla och förbättra förutsättningarna för fattiga människor i Bangladesh.
Otippat medlemskap: Sitter med i Rotary. ”Jag tror jag sänker medelåldern i min Rotaryklubb med 50 procent alltså.”

Tre röster om Leo Razzak

Raton Razzak, Leo Razzaks far:
”Leo är snabb, öppen och rar. Han har lite för häftigt temperament, men han är en snäll, omtänksam och positiv kille. När vi flyttade till Hallunda var där mycket problem och jag har varit mycket orolig, men till skillnad från många av hans vänner från den tiden har han klarat sig bra. Han är duktig.”

Lars Wickström, producent för Utbildningsradions tv-serie ”Justitia”, där Leo Razzak var en av programledarna:
”Leo köper inte vad som helst. Han är intelligent, tänkande och har en tydlig drivkraft. Han är van att arbeta själv och intensivt. Jag tror han behövde mig för att lugna ned tempot och hitta arbetsformer för att förhålla sig till att vara en person i en stor arbetsgrupp. Vi hade ett stormigt och väldigt positivt arbetsförhållande. Jag ser fram mot mer samarbeten.”

Stina Dabrowski, professor i tv-produktion på Stockholms dramatiska högskola, där Leo Razzak studerar:
”Det sprakar om Leo Razzak, han har en unik talang, han brinner, har visioner och behövs verkligen som tv-makare. Men han har lite för många järn i elden och måste se upp så han inte blir förförd av applåderna han får. Och han måste lära sig hur viktigt det är att han går att lita på. Då kan han uträtta storverk.”