Nu spelas tvillingarnas tuffaste match

Gulsoten bröt ut i samband med en cupmatch och till en början skojade man och sa att det måste vara kärleken till AIK som till slut fått Lennarts hy att anta den rätta klubbfärgen.
Sedan kom cancerbeskedet.

En tumör, stor som en valnöt, satt som en dödlig handgranat i gallan. Blixtsnabbt försvann 19 kilo av den redan magra kroppen. På bara några veckor blev Lennart tunn, nästan skugglik. Måste lämna den gemensamma trean i Hagalund för ett sterilt rum på Karolinska sjukhuset.

Och plötsligt insåg båda att en livslång kärlek var hotad i grunden.

Dels till varandra, förstås, eftersom Erik och Lennart knappt varit åtskilda med mera än ett par kilometer, sedan de såg dagens ljus på Allmänna BB i Stockholm för 67 år sedan.
Men också till ett klubbmärke, ett fotbollslag och en gruppgemenskap byggd på fläsknoisetter och bamsekramar.

För Lennart och Erik Olsson är inte riktigt som andra. Säger den ena ”Kurt”, säger den andre ”Hamrin”. Säger den ene ”1998”, ropar den andre ”SM-guld!”. Två själar, en tanke. Två vänliga, godhjärtade män, som hela sin uppväxt fick kämpa mot fördomar, mobbning och utanförskap – men tack vare ett svartgult fotbollslag slutligen fann en familj, en gemenskap och ett nytt skäl att leva.

För det går att skriva spaltmil om svarta arméer, gatubråk och brända kulturhus. Men att fånga den glädje som Lennart och Erik Olsson en gång fann på en fotbollsläktare i Solna, kräver ett språk som stäms i känsligare tonart. Upprättelse är kanske bästa ordet. I drygt tjugo år tycktes tvillingarnas livsresa utstakad i helvetet. Erik minns pappa Algots hårda slit som lagårdskarl, mamma Lillys svåra sjukdom, de ständiga uppbrotten, barnhemmens kalla sängar och – inte minst – glåporden, slagsmålen, sticken och slagen.

– Jag minns när några äldre pojkar band och hängde upp Lennart i en klätterställning. Nej, de var inte snälla alls mot oss. Vi var mycket mobbade, det var vi. Usch!

Säger Erik, fumlar lite valhänt med AIK-halsduken vid broderns sjuksäng och får för ett ögonblick något stålgrått i blicken. Barndomen vill han helst glömma. Men precis som båda bröderna kan rabbla fotbollsspelare i timtal, minns de fortfarande namnen på sina gamla plågoandar.

Tvillingarna Olssons hjärnor tycks skapta på det viset. Har alltid haft svårare för matematik än för matchresultat. Tvekar om man frågar efter Sveriges statsminister, men rabblar glatt Lill-Babs hela låtrepertoar och kan berätta allt om en match på Råsunda 1960, då Malmö slog AIK med 1–0 och ”den där Tore Svensson gick ner på knä och slog med knytnäven i gräset och fick den fege domaren att strunta i en given straff för vårt älskade AIK!”

Som barn var Erik och Lennart hänvisade till särskolans specialundervisning. Som vuxna till enklare jobb som diskplockare och sopsorterare.

– Fast jag satte ihop julgransbelysning också ett tag, säger Erik. Det var ganska kul. Fast sen tröttnade jag på det. Disken på Dagens Nyheter var roligare. Det var ju där jag träffade Stora Lasse. Han som kände AIK-gänget. Där förändrades vårt liv, mitt och Lennarts!

Det är av naturliga skäl Erik som mest håller låda. Besökstiden på cancerkliniken inföll nyss och Lennart har fullt upp att fingranska kvällstidningarna inför kvällens AIK-match. Har fått lite ny energi, tycks det. Läser laguppställningar.

Glömmer till och med bort att han skulle ätit pastalunch för minst en halvtimme sen.
– Örgryte har tre raka segrar, ojojoj. Det kan bli svårt. Men våran Obolo är bra. Vilken siffra har han nu igen? Nummer tio, va? Det är ju min favoritsiffra! Syrran tar min biljett i kväll, va? Själv ska jag ligga här och höra på matchen i radion.

Han låter glad, Lennart, men ögonen avslöjar ett stråk av sorg. I ett halvsekel har bröderna Olsson gått på alla hemmamatcherna ihop. Suttit på platserna bredvid varandra. Viftat med svartgula halsdukar och jättelika skumgummihandskar. Jublat ihop åt somliga mål, suckat åt andra. En morgon stått på sin balkong i Hagalund och sjungit AIK-sånger som hämnd fört att grannen ovanpå spelade dunkadunkamusik hela natten. En afton omringats av unga Djurgårdenfans som sagt något taskig om deras svartgula jackor – tills några äldre djurgårdare skingrat hopen med orden: ”Det är ju tvillingarna Olsson. Dom rör ni inte!”

Nu är eran bruten. Medan cancern rasar i Lennarts kropp, måste Erik sköta läktarsångerna på egen hand. Det är en ovan känsla.

Som enäggstvillingar är de vana att spegla sig själva i den andres glädje och sorg. Kontakten kan närmast kallas telepatisk.

– Det var likadant på fotbollsplanen när vi var unga, säger Erik. Jag visste precis vart Lennart tänkte springa. Jag spelade inner och han ytter. Fast lite skillnad är det förstås. Jag är ju vänsterhänt, medan Lennart skriver med högern.

Fast just denna höst är olikheterna förstås större än så. Nitton kilo superbrorsa har försvunnit. Skulle Lennart trots allt orka med att ta sig till Råsunda de sista omgångarna, kommer inte många att ta dem för tvillingar.

Fast när det gäller passion, står det alltid 1–1.
Lennart var visserligen först med att gilla AIK. Satt som tolvåring med Rekordmagasinet framför sig. Strödde ut sina Alfabilder på bordet. Granskade noggrant lag efter lag. Bestämde sig slutligen för Allmänna idrottsklubben från Solna.

– Det var nog färgerna som avgjorde saken, säger Lennart. Och så det därvackra klubbmärket. Erik var mera trögstartad. Hade någon konstig idé om att han egentligen gillade Djurgården mest. Fast kom snart på bättre tankar, guskelov.
– Jo, det hade väl blivit några helvetes slagsmål annars, säger Erik.

Vilket får båda att skratta gott. Slagsmål?! Haha, det har ju aldrig funnits på kartan, ens när de var små. Båda har alltid varit varandras bästa vän. Delat köksbord, tevesoffor och läktare.
Tjejer också?
– Nja, det blev väl inte så mycket sånt. Vi gifte ju oss med AIK i stället, kan man säga. Och det var ju mycket roligare att umgås med varandra.

Bästa matchen?
– När vi slog Djurgården med 5–0 och hade råkat hamna mitt i Djurgårdsklacken. Vi hade Björn, då, vår hund. Var tvungna att gå en promenad med honom mitt under första halvlek och när vi kom tillbaka stod det redan 3–0!

Hur känns det när AIK gör mål?
– Då är det härliga tider! Då festar vi och dricker öl. Fast bara en eller två var.

Och när ni förlorar?
– Då är det sänkt huvud. Men vi är inga huliganer som tur är. Det är dumt att hålla på att slåss och bråka. Och skamligt att slänga toalettpapper på planen.

Favoritspelare?
– Kurre Hamrin, Lennart Backman och målvakten Arne Lundqvist.

Högsta dröm?
– Att AIK vinner SM-guld, förstås. Men det hade också varit roligt att någon gång fått gå i en riktig skola. Lärt sig språk och sånt.

Bästa ögonblick i livet?
– När vi fyllde 65 år och fick gå ut på Råsundas matta före avspark. Ojoj, det var stort det! Fast blir det guld nu, så ska vi gå på segerbanketten på Berns. Det kunde vi inte förra gången.

Fast just där får Erik plötsligt en bekymrad rynka mellan ögonbrynen:
– För du blir väl frisk till dess, Lennart?
– Jo, det får jag minsann se till att bli, säger Lennart.
– Hur mår vårt sköna gäng, förresten? Är det bra med Morre, Andreas, Anton, Billy, Göran och de andra? Ni ska väl dricka öl i kväll som vanligt?

För mitt i sjukdomsmörkret finns också ett strimma ljus. Mitt i den reva som cancern orsakat i brödernas trygga vardagsväv, står några stadiga kompisar som i över tjugo år stöttat och brytt sig om.

De är vanliga män mellan 35 och 55. Med vanliga yrken, vanliga familjer, vanlig fotbollspassion. Kunde ha varit ett vanligt testosteronstint grabbgäng som inför varje hemmamatch laddar upp med öl och en köttbit på Filmstadens Bar ock Kök, bara en dryg utspark från Råsundas gröna magi. Om det inte vore för Erik och Lennarts närvaro som gjort gruppen till något betydligt större än bara ett forum för taktiksnack och uppladdning.
Familj är kanske det bästa ordet; den som bröderna Olsson aldrig fick ha som barn.
Men också bevis på att en gemenskap ofta blir bättre och starkare om den också förmår rymma de små och de utsatta.

– För Erik och Lennart är inte någon ingrediens, inte två små farbröder som får vara med på nåder för att vi andra vill vara snälla. De är två i gänget, helt enkelt. Två sköna, varma, goda männi-skor som har lärt oss mycket om livsglädje och att aldrig ta en förlust för hårt.
Säger någon i gänget, medan en annan berättar om den årliga upptaktsmatchen, då Lennart elegant undvek att bli stämplad av Morre och Erik satte två supersnygga mål, ett med varje fot, och alla efteråt andäktigt stod och begrundade hur två pensionärer kan ha så lätta kroppar och så störtskön teknik.

Fast alla vet också att det kan ha varit Lennarts sista match. Cancer är en betydligt tuffare motståndare än Örgryte IS. För varje gång Råsundas strålkastarljus slocknar efter en match, känns höstmörkret tätare, svartare.

Men samtidigt har Lennarts sjukdom slutit samman leden. I går var Billy på besök på sjukhuset. I morgon ska förmodligen Andreas gå dit. Man ringer och bryr sig. Fixar fram säsongens nya hockeytröja med alla spelarnas autografer. Ser till att det monteras upp en teve vid sjuksängen i god tid före ”Sportnytt”. Och tar också lite extra hand om Erik, som annars kan kännas lite vilsen utan sin vapendragare. Ger honom en extra kram. Sponsrar kvällens pilsner i baren. Se till att han kommer hem tryggt efter kvällens match till trean i Hagalund.

Där det mesta förstås går i svartgult, till och med resväskorna, köksförklädet, dammsugaren och kalsingarna. Erik och Lennarts stolthet är en bröd-rost som bränner bokstäverna ”AIK” på frallan. En annan duschdraperiet med ett gigantiskt klubbmärke och en text som i skenet av Lennarts sjukdom får en delvis ny betydelse:
”I går. I dag. För alltid. För evigt.”

– I dag var det tungt att gå från lasarettet, erkänner Erik, hänger omsorgsfullt upp klubbhalsduken på sin krok och slår sig ner vid köksbordet.

– Jag saknar Lennart så mycket. Fast det var förstås kul att AIK vann. 3–0, det är inte dåligt det! Nu ska jag ringa honom och berätta vad jag tyckte om matchen. Han kommer säkert att storgråta. Han blir alltid så rörd när AIK vinner, Lennart.

Egentligen borde han själv gå ut på balkongen och sjunga några AIK-sånger också, säger han. Bara för att visa hur stolt han är över att luften numera bär en doft av SM-guld.
Men det är inte riktig lika roligt ensam.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut