Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Livsstil

Lotta Lundgren: ”Jag måste hela tiden befinna mig på gränsen”

Lotta Lundgren har gått från prisbelönad reklamkreatör till uppmärksammad matpredikant och historieätare på tv. Hon har hittat rätt i livet genom att göra tvärtemot alla andra.

I göteborgska Tuve är det upprop för de nya förstaklassarna i Glöstorpsskolan. Vid en av bänkarna sitter en sjuårig Lotta Lundgren och hör klasskamrat efter klasskamrat lydigt säga ”ja” när läraren frågar om de är närvarande i klassrummet. Det enda Lotta tänker på är att hon inte vill ge samma tråkiga svar som de andra. När det blir hennes tur ropar hon därför ut: ”Här har ni mig!”

Sedan den dagen har Lotta i mångt och mycket styrt sitt liv genom att göra det motsatta till vad alla andra gör. När andra tonåringar söp och hånglade läste hon hellre böcker om jordskorpan och utrotningshotade djur. När hennes tjejkompisar drömde om man och barn gav sig Lotta in i den mansdominerade reklambranschen för att ”löneförhandla, åka businessklass och reta upp gubbar.”

Än i dag märks det att Lotta vill gå på tvärs med det förväntade. I SVT-serien ”Historieätarna” har hon chockat tittarna genom att mumsa i sig kalvmule och dricka öl till frukost. Med sin kommande bok ”Tio lektioner i matlagning” skriver hon lika mycket om gamla pojkvänner, pengar, kärlek och feminism som om mat och recept.

42-åriga versionen av Lotta är där hon är i dag tack vare sitt livs största ”gå mot strömmen”-handling; att lämna kontoret för köket. Lämna den framgångsrika reklamkarriären för att omfamna det hon länge tyckte var ”tantigt”: att laga mat.

– Impulsen att göra det motsatta finns fortfarande där, men är inte lika stark. Det är först på senare år som jag kan säga till mig själv att det går bra att bara vara vanlig. Att det är okej att inte vara i opposition.

Lotta växte upp mitt på Hisingen i Göteborg, mellan den tätbebyggda stan i söder och landsbygden i norr. Hennes ”gröna vågare” till föräldrar hade flyttat dit i början av 1970-talet för att komma närmare landet. Stadsdelen Tuve var en gång i tiden byggd för finska gästarbetare och Lotta minns att hennes unga akademikerföräldrar stack ut i den kärva arbetarklassmiljön.

– Morsan gick liksom inte runt i papiljotter och förkläde som de andra mammorna. Mina föräldrar var unga och tuffa, pluggade på universitetet och hade andra drömmar än att arbeta i en fabrik.

Även Lotta kände sig annorlunda i lilla Tuve och hade svårt att hitta likasinnade. Det blev mest att hon och tre år yngre systern Lina umgicks med varandra under uppväxten.

– Jag hittade ingen som var som jag hur jag än försökte. Det präglar mig fortfarande. När jag träffar en människa i dag som jag tycker om så måste jag dra den till mig och inte släppa taget.

Medan de andra tonåringarna i trakten levde typiska tonårsliv begravde sig Lotta hellre i böcker.

– Jag drack inte alkohol förrän jag var 18 år. Jag tror att det var för att utmärka mig. Att inte göra det som alla andra gjorde. Det är ett jättebarnsligt drag hos mig, för hur ovanlig man än försöker vara så tillhör man ändå en grupp som försöker vara ovanliga på precis samma sätt.

Hon kan se ett liknande drag hos sin pappa. Att inte riktigt försöka passa in, utan hellre stå lite vid sidan av.

– Ibland har jag tänkt att det kanske finns något folkskyggt i det där. Att samtidigt som man ber om uppmärksamhet genom att sticka ut markerar man också ett avstånd till sin omgivning. Jag var ganska blyg som barn.

I tonåren präglades hon mycket av tidsandan under 1980-talet. Den stora rädslan för kollektivet och att fokus skulle ligga på att vara ”sin egen lyckas smed”.

– Det är störigt för jag tycker att det kollektivistiska är det vackraste som finns. Trots det är jag själv ett så tydligt exempel på vår tids hyperindividualism. Men ju äldre och vettigare jag blir desto tydligare känner jag att det är väldigt ensamt för människor att i första hand vara ”jag”. Ett starkt samhälle är ett samhälle där de som har mycket delar med sig till de som fått mindre.

När Lotta gick ut gymnasiet år 1990 hängde lågkonjunkturen tung över Sverige och arbetslösheten var hög. Medan en del av de gamla klasskamraterna hemma i Tuve drömde om ett fast arbete vid bandet på Volvo kände Lotta snarare en rädsla för att smälta in bland de andra bakom fabriksgrindarna.

Hon visste att hon ville arbeta med skrivande på något sätt och hade hört att man kunde tjäna pengar i reklambranschen. Hon gick en utbildning i marknadsföring och kommunikation och när den var slut ansökte hon om praktik som junior copywriter på en av Sveriges största reklambyråer, Forsman & Bodenfors i Göteborg.

Några månader senare var hon fast anställd.

– Först fick jag faktiskt panik för att jag tyckte det var jobbigt att jag nu förväntades komma in varje morgon. Jag minns att jag tänkte: ”Mitt liv kommer att vara som att gå genom en lång korridor med likadana rum på båda sidor.”

Men så blev det inte. I stället fann Lotta en tillhörighet som hon inte hade känt innan.

– Äntligen hade jag funnit personer som jag förstod och som förstod mig. Jag hade kommit in med en massa fördomar om reklamare och de kom på skam. Jag kände mig helt hemma i det sammanhanget.

Tillvaron på reklambyrån fick även självförtroendet att växa. För första gången i sitt liv stod det klart för henne att hon kunde något som behövdes och efterfrågades.

– Jag var 21 år då, ganska omogen och osäker på vad jag ville med mig själv. Och så visade det sig att jag kunde skriva reklam som en hel karl. Det var ju inte klokt. Men det stärkte mig enormt, känslan att jag begrep något som inte alla begrep. Att jag kunde sköta ett jobb, samarbeta med folk. Jag blev intressantare i mina egna ögon.

Åren som följde gjorde Lotta sig ett allt större namn i den väldigt mansdominerade branschen. Hon rekryterades till en annan storbyrå, Garbergs, och flyttade till Stockholm.
Där gjorde hon miljonkampanjer för uppdragsgivare som ICA, 3 och Dagens Nyheter. ”Brände tio miljoner spänn på en sekund” och fick motta Guldägg och Guldlejon – svenska och internationella reklamutmärkelser.

– Det var som när man läser en riktigt bra roman som man är helt uppslukad av. Man kan inte sluta vända sida för det händer ständigt något nytt. Så kändes den tiden.

En gång var Lotta nära att gå in i den beryktade väggen. Hon satt och skrev en text när hon plötsligt insåg att hon inte förstod vad orden betydde. Hon kände igen orden, men förstod dem inte. Läkaren gav diagnosen hjärnstress och sjukskrev henne i två veckor.

– Hjärnan var så stressad att den inte förstod vad jag höll på med. Jag drev mig själv så hårt att jag inte riktigt tog hand om mig själv.

När Lotta passerade 30-strecket fick hon en kris. Hon arbetade dygnet runt och hade gett upp kärlekslivet då de enda män som var intresserade av henne var ”psykiskt störda eller behövde pengar”. Då hjälpte det inte att hon hade en handväska värd tolvtusen kronor eller kunde åka taxi vart hon än ville.

– Jag hade precis lämnat en relation och bodde i princip på jobbet. Alla runt mig skaffade barn och familj och där satt jag med en väska för tolvtusen spänn och kände mig helt tom.
Hon insåg att karriärmål som högre lön, finare titel och branschpriser egentligen inte ledde någonvart.

– Jag trodde att jag skulle bli så nöjd och känna att jag hade uträttat någonting. Att allt jobbande skulle ta mig till en plats där allt skulle bli härligt och enkelt, men det enda som hände var att jag fick jobba ännu mer.

Lotta förstod plötsligt att det inte var målen i sig, utan allt mellan dem, som verkligen räknades. Så hon började rensa bort de storslagna målen ur sitt liv och ersatte dem med den enkla tanken att försöka ha en så bra dag som möjligt. Då visade det sig att hon egentligen hade mer anspråkslösa önskemål i livet än en stor takvåning och göra jättekarriär utomlands.

– Jag behövde snarare vettiga samtal. Att få skratta ofta. Hemlagad mat. Mysiga människor. Och det var väl där någonstans jag fick syn på den där killen som satt några skrivbord bort från mig på byrån. Han såg så trygg och lugn ut och verkade egentligen alldeles för hel för att arbeta på en reklambyrå.

Så en dag gick Lotta fram till Martin, som han hette, och frågade om han kanske ville fika? Det ville han inte, men gärna middag och bio. Några år senare var de två gifta och Lotta föräldraledig med deras första barn.

I och med föräldraledigheten bytte Lotta ut skrivbordet på kontoret mot köket hemma i Gröndal utanför Stockholm. På ett uppblåsbart skötbord, mitt bland köttfärs och grönsaker på diskbänken, låg hennes nyfödde son, Måns, medan hon lagade mat.

– Jag var inte en av dem som tyckte att föräldraledigheten kom som en stor och härlig semester. Ingen hade förklarat för mig hur tråkigt och jobbigt det skulle bli. Det var som att den här lilla människan som kommit ut ur mig stampade på hela mitt liv och gjorde konfetti av allt det jag tyckte var viktigt. Det var väldigt svårt för mig att plötsligt vara så låst och så fruktansvärt behövd.

Lotta, som hade ägnat hela karriären åt att kämpa i manligt dominerade strukturer, kände sig inte bekväm med att plötsligt förväntas vara moderlig. Hon kände sig mest som ”två stora mjölkiga rattar i kräkfärgade kläder” som gick runt uttråkad i lägenheten.

– Samtidigt hände något när mitt gamla liv skalades bort. Kvar var liksom bara kärnan i mig. Jag var tvungen att på riktigt upptäcka den personen och vad den ville. Det visade sig att det jag verkligen älskar att göra är en så traditionellt kvinnlig syssla som att laga mat.

Lotta hade i åratal gått runt och pratat om hur mycket hon tyckte om att laga mat, men hade viftat bort tanken då det hade känts tuffare ”att åka flygplan och prata engelska på möten i London”. Nu hade hon plötsligt tid att börja utforska.

– Då blev det mat. Hela tiden. Det var som om det hade byggts upp ett stort oförlöst berg av matlagning som bara ville komma ut.

Hon startade en matblogg, med titeln ”Om jag var din hemmafru”, för att bli av med skrivklådan och skildra sina matlagningsäventyr.

– Titeln är en ironisk blinkning åt den pyssliga lyxhustrun. En kvinnobild som jag tror ligger så långt ifrån mig som man över huvud taget kan komma. Jag är inte särskilt lyxig och har försörjt mig själv sedan jag flyttade hemifrån efter gymnasiet. Att inte tjäna sina egna pengar och vara beroende av sin mans inkomst måste vara den mest trista kvinnofällan som finns.

Samtidigt brukar feminister som anammar typiskt kvinnliga intressen som matlagning och cupcakesbakande ofta få kritik, hur ser du på det?
– Det borde inte spela någon roll vad som är högstatus, det borde spela roll att vara sig själv. Jag visade mig vara en mer kvinnlig kvinna än jag trott. So what? Jag tror inte att kvinnors anpassning är svaret på hur vi kommer till rätta med könsmaktsordningen.

När föräldraledigheten var slut och det var dags för Lotta att återvända till den reklambransch som hon hade ägnat 14 år hade något förändrats. Hon som aldrig tidigare hade velat gå hem när arbetsdagen var slut märkte att hon hela tiden längtade tillbaka till sitt kök där hemma.

– När jag blev föräldraledig var det som om jag smällde igen den där spännande boken som reklamåren hade varit för mig. När jag skulle ta upp den igen var det som att jag hade tappat bort mig i handlingen. Jag kunde inte hitta in i hypnosen igen. Det blev aldrig lika kul igen. Till slut sa jag upp mig från byrån jag arbetade på då, Åkestam Holst, med argumentet att jag ville arbeta med mat.

Griljerad grävling. Lungmos. Sprit med smak av bävergäll. Tillsammans med parhästen Erik Haag har Lotta ätit och levt sig igenom tidsepoker i SVT-serien ”Historieätarna”. De har ätit tupphuvud under 1600-talet. Varit utan underkläder på 1880-talet. Rökt cigarretter och pratat om vaginor vid sagostunden på 1970-talet.

Att hon ens hamnade i tv-rutan började några år tidigare med en frustration över det tråkiga och kärlekslösa sortimentet i mataffären. Hon hade läst om en ICA-handlare som lyckats göra 22 miljoner i vinst på en enda butik och tyckte att det kändes orimligt.

– Jag hade själv handlat i den as­trista butiken och kunnat konstatera att det i varje fall inte var kärleken till god mat som lagt grunden till handlarens lönsamhet. Så jag ville göra ett program där jag undersökte Sveriges sämsta matbutiker. Ett sorts matjournalistik som jag inte tyckte fanns då.

Lotta mejlade ut till alla hon kände och frågade om någon kände Anna Bråkenhielm, producenten som bland annat skapat ”Expedition Robinson”. Det var den enda producenten somt hon kunde namnet på.

– En tid senare ringde det på min telefon. Det var Henrik Schyffert som frågade om det gick lika bra med honom. Han hade läst min blogg ett tag och tänkt att man kanske kunde ha mig till någonting.

Tillsammans med honom, Erik Haag och producenten Karin af Klintberg arbetade hon fram sin första tv-serie, ”Landet Brunsås”. Efter två säsonger följdes det av ”Historieätarna”, en svensk version av det brittiska programmet ”The Supersizers”.

– Jag måste utmanas, hela tiden befinna mig på gränsen av vad jag klarar av och kan. Så det kändes som en stor fet godkändstämpel i arslet att få stå i tv och berätta det jag vet om mat och att folk tyckte om det.

Hur har det påverkat dig att bli en mer offentlig person?
– Det är flott att vara ett ansikte folk känner igen, men jag betyder ju ingenting för dem i deras liv. Den enda platsen i universum där jag betyder någonting och är viktig är i mitt hem med min familj. Jag är fullt medveten om att lampan när som helst kan släckas och tändas för någon annan. Och det är okej!

Efter årsskiftet kommer nästa säsong av ”Historieätarna”. I avsnittet om 1960-talet har de gjort en travesti på filmen ”Nyfiken gul”. Lotta klädde ut sig till Lena Nyman och gick runt och frågade människor på stan om de tycker att Sverige är ett klassamhälle.

– Efter att vi hade ställt frågan till 20 stackars människor insåg jag att folk inte längre har en optimism om att samhället går åt rätt håll. Det var riktigt nedslående.

Det känns som att politik ofta kommer in i ditt arbete, varför det?
– Det är en del av min personlighet. Jag vill förstå varför vi gör som vi gör och varför världen ser ut som den gör. Och jag har hittat en väg in i allt det genom maten. Jag förstår min samtid genom måltider och människorna som äter dem.

Högst upp på Stadsgården 6, med utsikt över hela Slussen, ligger reklambyrån Garbergs. Det var här Lotta tillbringade åtta år av sitt yrkesliv. Nu är hon tillbaka för att träffa sin gamla kreatörspartner, art directorn Karin Ahlgren, och diskutera formgivningen till kommande boken ”Tio lektioner i matlagning”.

Så fort Lotta kommer in i de ljusa lokalerna får hon heja och krama människor till höger och vänster. Trots att det har gått över sex år sedan hon lämnade branschen har hon många vänner kvar.

– Det känns som att komma hem. Jag känner ju så många här. Ibland blir jag nästan lite jobbsugen!

Samtidigt blir hon alltid påmind om vilket helt annat liv hon lever nu jämfört med då. Sena kvällar på jobbet har ersatts av tidiga dagishämtningar. Numera håller hon sig till 9–17-dagar och skriver först när barnen har gått och lagt sig.

– Jag är perfekt arbetskraft på det sättet att jag sugs in i saker. Men sedan jag fick barn är det omöjligt. För jag kan omöjligen rättfärdiga för mig själv att det jag gör på jobbet är så viktigt att det ska gå ut över min familj. Så länge mina barn behöver mig går de före allt.

Du beskrev att arbeta i reklambranschen var som att gå in i en hypnos, kan du fortfarande få den känslan?
– Jag har svårare att förlora markkontakten numera, men ibland händer det. Fråga bara min kille! Han tycker jag snurrar iväg och inte blir kontaktbar ibland, men det är inte på samma totala sätt som förut. Det går inte heller. Även jag har tvingats in i det inrutade schema till liv som förenar alla oss småbarnsföräldrar.

På det vita bordet i ett av Garbergs inglasade konferensrum breder Karin Ahlgren ut några tidiga skisser av omslaget. De har tänkt använda bilden av en gammal skrivmaskin och skriva bokens titel på ett pappersark som sticker upp från den.

– Jag har alltid kopplat ihop Lotta med skrivmaskinsfonten Courier så den måste användas i boken. Alla mejl och brev jag får från henne är med det typsnittet. Och färgerna kommer att bli svart, vitt och rött. Det är Lottas färger. Lite som Snövit, säger Karin och skrattar.

”Tio lektioner om matlagning” är långt ifrån en vanlig kokbok. Kapitelrubriker som ”Kön”, ”Pengar” och ”Känslor” skvallrar om att den innehåller lika mycket personliga och politiska utläggningar som regelrätta recept.

– Det är min allvarliga intention att lära människor att laga mat. Men samtidigt förstår jag världen genom mat. Jag är ingen ekonom eller relationsexpert men jag tar mig friheten att skriva om de sakerna ändå.

Som när hon skulle skriva ett kapitel om lätta efterrätter, men istället skrev om alla killar hon har varit ihop med och fortfarande är sur på. Till exempel exet som vägrade erkänna att han och Lotta var ett par, trots att de var ihop i tre år. Eller han som inte städade sin lägenhet på fyra år efter hon hade dumpat honom.

– Jag hade inte så mycket jag ville skriva om efterrätter. Däremot hade jag något att säga om det här med efteråt. Är det något som förenar desserter och relationer som går i kras så är det just att man ofta ångrar dem efteråt. Det kändes intressant att gå igenom.

Vad ångrar du med tidigare relationer?
– Jag tror att många människor har en förmåga att sammanfatta avslutade relationer som misslyckanden. Att det var slöseri med ens tid att man var ihop. Men när jag började rota lite i mig själv insåg jag att det faktiskt fanns mycket som var bra i alla tidigare relationer jag haft. Ja alltså, innan allt blev skitdåligt och någon gjorde slut.

I det inglasade konferensrummet på Garbergs handlar dock inte diskussionerna om misslyckade relationer. Utan om färgskalor, trycksatser och annat som måste bestämmas gällande formgivningen.

Att återigen samarbeta med sin gamla kreatörspartner Karin väcker många roliga minnen från åren de arbetade tillsammans. Samtidigt känner Lotta glädje över att leva ett helt annat liv nu.

– Det yrkesmässiga nomadliv jag har nu passar verkligen mig. Jag har inte längre samma rastlöshet, snarare är det en frihetssträvan. Jag får vara på genomresa i projekt jag älskar. Jag njuter fruktansvärt mycket av det.

Lotta Lundgren

Född: 26 januari 1971 i Göteborg.
Familj: Maken Martin, sonen Måns, 6, och dottern Mimi, 4.
Bakgrund: 14 år som copy­writer på reklambyråer som Forsman & Bodenfors, Garbergs och Åkestam Holst. Vann prestigefyllda priser som Guldägg och Guldlejon i Cannes Lions. Startade matbloggen ”Om jag var din hemmafru” 2006 och hoppade av reklambranschen året efter för att arbeta med mat på heltid. Gav 2011 ut kokboken ”Om jag var din hemmafru – eller hur man får en vardag att smaka som en lördag”. En av programledarna för SVT-programmet ”Landet brunsås” 2010–2011. Ledde ”Historie­ätarna” i samma kanal vintern 2012.
Aktuell: Boken ”Tio lektioner i matlagning” (Wahlström & Widstrand förlag) kommer i oktober. Den andra säsongen av ”Historieätarna” sänds våren 2014.

Mitt liv i årtal

1971: Föds som första barnet till Berit Bergqvist och Anders Lundgren.
1977: Har lärt mig läsa. Första boken jag läser själv är ”Bilbo” av J R R Tolkien.
1985: Går på högstadiet. Är bäst i klassen. Lyssnar mycket på radio. Inbillar mig att alla andra har det mycket roligare.
1992: Får min första egna lägenhet. Börjar laga mat! (I början är jag jättedålig.) Får jobb på reklambyrå. Lycklig.
1997: Flyttar till Stockholm. Allt bara ordnar sig för mig hela tiden. Och så får man jobba hur mycket som helst!
2002: Trettioårskris. Separerar. Ägnar några år åt att ömsom shoppa, ömsom jobba ihjäl mig. Lagar aldrig mat.
2004: Träffar Martin. Han är klok och varm och kan äta mer än någon annan man jag mött. Vi bestämmer oss för att göra två barn.
2007: Väntar vårt andra barn. Ringer min dåvarande reklambyrå och meddelar att jag aldrig mer kommer tillbaka eftersom jag måste få ”jobba med mat”.
2013: ”Jobbar med mat”, bland annat i SVT:s ”Historieätarna”. Omgiven av roliga människor. Har aldrig tråkigt. Förväntansfull.

Tre röster om Lotta Lundgren

”Lotta Lundgren är en annorlunda blandning av sötma, kardemumma och cayenne. Otroligt mångbottnad. Hon kan allt och gör allt bra. En finess tanten har är att hon ohyggligt säkert balanserar mellan total ödmjukhet och rejäl kaxighet. Men hon går aldrig för långt åt något håll. Vi arbetar tätt ihop och hon gör aldrig en grej som gör en irriterad. Tvärtom vill jag bara ha mer. Och så kan hon laga mat.”
Karin af Klintberg, vän och producent för ”Historie­ätarna”.

”Lotta är nyskapande, rolig och djupt seriös. Det är en inte helt vanlig kombination. Vi träffades över en pratig lunch för några år sedan och nu har vi äntligen en bok ihop och den är både halsbrytande, litterär och användbar. Som hennes förläggare gäller det att följa henne. Hon vet hur hon vill ha det och hur en bok ska göras för att bli nödvändig och på riktigt. Hon är ett omtänksamt proffs.”
Sara Nyström, förläggare Wahlström & Widstrand.

”Lotta och jag blev otippat bästa kompisar när jag var 14 år, hon 18, och hade faktiskt en hel del att lära varandra. Jag kunde röka och Lotta visste ett bra ställe i 5:an där man kunde övernatta om man missat sista bussen. Den där tiden var väl inte så kul för våra föräldrar, men det var väldigt viktig bonding för oss. Som vuxna ses vi sällan och har olika fokus, men Lotta är fortfarande min bästis. Vår relation är sig lik när allt annat förändras.”
Lina Lundgren, lillasyster.