Marit Paulsen: Dags att slakta den heliga ekologiska kossan

I dagens mediefixerade värld är mat ett sanslöst bra sätt att kommunicera sin egen självbild - snacka om att vi är vad vi äter! Eller för att vara korrekt - vi tror att vi är det vi säger att vi äter.

Det är dags att analysera vad allt detta tjat och prat om mat, hälsa och bantning innebär. I Sverige kommer det ut en kokbok om dagen. Nästan alla tidningar, både på nätet och på papper, är smockfulla av recept och råd och vackra bilder och lika många sidor text om bantning, hälsokost och motion. Allt i en enda salig röra.

Detta i skrämmande kontrast till rapporter från FN om den pågående matkrisen. Man beräknar att antalet undernärda människor ökat drastiskt de senaste åren, och i nuläget är man nästan uppe i den skrämmande siffran en miljard. Ironiskt nog ungefär samma siffra som för antal feta. Den främsta orsaken till att fler och fler tvingas gå och lägga sig hungriga är ökade priser på mat

Vi är mer än sex miljarder människor som ska livnära oss på jorden, och var och en har till sitt förfogande ett kvarts hektar odlingsmark. Det betyder att vi på 2 600 kvadratmeter, en yta som inte är mer än drygt en tredjedel av en fotbollsplan, ska odla all vår mat, fibrer till våra kläder, foder till grisar och kycklingar och numera (tror vi) också etanol till de rika västerlänningarnas bilar. För var och en finns också ungefär den dubbla arealen i form av betesmark för att föda upp nötkreatur, får och getter.

Vi blir obönhörligen fler människor på jorden, klotet växer inte, den odlingsbara ytan minskar - bland annat har åkermarken en tendens att befinna sig runt de riktigt stora städerna. Dessa breder ut sig, liksom öknarna och icke minst: klimatet blir varmare, det blir torrare i världens "kornbodsområden".

Det är till just dessa obestridliga fakta som vi måste förhålla oss i vår mat- och energidebatt, och då har vi inte råd att vara teknikfientliga. Skulle dessutom klimatförändringen vara ett faktum så krävs det ännu snabbare omtänkande när det gäller mat och moral.

Hur vi än vänder och vrider oss så ger ekoodling en kraftig skördeminskning. Skördarna blir från hälften till tre fjärdedelar av den skörd som konventionell odling ger. Här kommer vi fram till den riktigt stora frågan: Det är vi i den rika världen som har betalningsvilja och betalningsförmåga. Ska vi odla ekologisk mat, äta GI-dieter och dessutom odla drivmedel till våra bilar - när det leder till att de fattiga får svälta?

Om vi vill vara solidariska ska vi i stället välja att odla extremt effektivt för att få mat åt alla. Använda den moderna vetenskapliga kunskap vi redan har och satsa allt på att utveckla och lösa de problem som återstår, bland annat att producera effektiva och kortlivade bekämpningsmedel.

Vi kan med ganska stor tillförsikt tro att mänskligheten kan lösa de allra flesta tekniska problem - dock kan vi aldrig skaffa oss en större planet att dela på. Det vore exempelvis katastrofalt att försöka odla upp regnskogsmark eller nära-öken-jord. Det icke lösbara problemet i dagens jordbruk är att vi absolut inte kan få större yta och att den odlingsbara ytan kommer att minska i faktiska tal. Ytan per person kommer att dramatiskt krympa ännu mer allt eftersom människorna blir fler. Därtill ska läggas bristen på vatten inom stora områden som i dag är "kornbodar".

Det kan sägas utan särskild överdrift att vi tycker att närodlade, nyskördade grönsaker är i särklass godast. Hemskt nog måste vi inse att tillgången på dessa närodlade matjuveler är starkt begränsad. De volymer som odlas i till exempel Stockholms eller Göteborgs närhet är ynkligt små i förhållande till behoven. Vi ska njuta när vi kan, men också inse att så som världen ser ut i dag - och än mer i morgon - så är det enbart det storskaligt effektiva som kan förse oss med vardagsmat.

Marit Paulsen, kandidat till Europaparlamentet (fp) och aktuell med boken "Lurad av Laxen".