”Min cancer blev en kurs i empati”

Som cancerläkare på Radiumhemmet har Svetlana Bajalica Lager­crantz mött många bröst­cancerpatienter. Hon har lämnat cancerbesked, hon har varit tvungen att berätta för kvinnor att deras sjukdom spritts och inte kan botas. Men hon har också sett många bli friska efter behandling.

I oktober förra året fick Svetlana, då 44 år, veta att hon själv hade bröstcancer.

– Det kändes surrealistiskt, jag fick overklighetskänslor. Jag var förhållandevis ung, hade inga risk­faktorer och ingen känd ärftlighet.

Till att börja med var hon säker på att förändringen som synts på mammografibilderna var något godartat. Sedan trodde hon att det bara handlade om ett förstadium till cancer. Men så var det inte.

Svetlana har genomgått operation och cellgiftsbehandling. Cancern är borta, men hon behandlas nu med antikroppar var tredje vecka i ett år för att förebygga återfall.

– Jag ser mig inte som sjuk, men jag är lite tilltufsad av cellgifts­behandlingen, den var tuff.

Under hela behandlingen har Svetlana jobbat deltid på Radiumhemmet. Hon ser sin egen sjukdom och behandling som ett slags överkurs i empati, säger hon.

– Fast jag har nog haft det ganska väl förspänt och har sluppit en del onödig oro. Mina kunskaper har varit till hjälp för mig. Jag visste exempelvis hur viktigt det är att ha alla kort på bordet innan man

bestämmer hur man ska behandla, att några veckors väntan inte spelade någon roll rent medicinskt. Psykiskt kan väntan vara mycket jobbig, nästan förlamande för många patienter.

Att Svetlana jobbar på samma klinik där hon får behandling känns också som en trygghet.

– Jag är inne i flödet, jag vet att det fungerar. Jag har aldrig oroat mig för att inte få rätt behandling, utan varit trygg i att jag fått den bästa behandlingen som finns att tillgå.

Svetlana har fått ökad förståelse för hur känslig och utsatt man är som patient. Hon vet hur små detaljer, som minspel eller några ogenomtänkta ord, kan sätta i gång oroliga fantasier.

– En vass ton kan sänka en rejält, och det är inte precis vad man behöver när man kämpar för att ta sig igenom sin sjukdom och behandlingsbiverkningar. Det är viktigt att läkaren får i gång en bra kommunikation med patienten, inte bara ger ”information”.

Ett bra bemötande, en känsla av att vårdgivaren bryr sig, gör verkligen stor skillnad, säger Svetlana.

– Att få besked om en allvarlig sjukdom som cancer är omtumlande. Det visste jag tidigare också, men i dag känner jag av det på ett annat sätt, jag var inte riktigt på den våglängden innan.

Även kontinuitet i kontakten, att patienten får träffa samma läkare varje gång, betyder mycket.

– Annars måste man som patient berätta samma saker gång på gång. Det kan ge intrycket att ingen riktigt har koll, och öka ångesten. På universitetskliniker med under­visning kan det vara svårt att hålla kontinuiteten, men det går att få till det bättre än i dag.

Som läkare behöver man egentligen se till patientens hela livs­situation, tycker Svetlana.

– Hur är det med familj, jobb, sjukskrivning? Hur upplever patienten fysiska förändringar, att kanske tappa håret? Det är så mycket som påverkas av sjukdomen, barnens kompisar kan till exempel undra och ställa frågor.

Dagens cancerbehandling innebär många, ofta svåra och iögonen­fallande biverkningar, som patienterna och deras familjer behöver stöd för att ta sig igenom. Den stora utmattningen som drabbar många cellgiftsbehandlade är omöjlig att förstå om man inte upplevt den – och den syns inte utanpå.

– Det finns många till synes små grejer som är viktiga för patienten som man kanske inte tänker på i vården. Att behöva gå på en extra provtagning kan vara jättebesvärligt. Likaså att ta sig till apoteket bara för att upptäcka att doktorn har glömt att skicka dit receptet.

Är du annorlunda som läkare nu när du har egen erfarenhet?

– Det skulle du egentligen fråga patienterna om. Men jag tror att jag framför allt har fått större förståelse för hur väsentligt det är att man verkligen deltar aktivt i samtalet när man träffar sina patienter, säger Svetlana.

För läkaren är patientbesöken vardag, för patienten kan det handla om något som känns livsavgörande. Även om all vårdpersonal är viktig så behöver patienten få tillräckligt mycket tid med sin läkare.

– För att kunna etablera kontakt behövs utrymme. På trettio minuter hinner man ge information, men inte alltid kommunicera. Rent medicinskt skulle jag säkert kunna ta emot 20–30 patienter om dagen, men vilken vårdkvalitet vill vi ha? Hur trevligt är det med en doktor som slänger sig direkt på brösten för undersökning, eller som djupdyker i patientens ändtarm utan att hinna hälsa först? Och hur troligt är det att patienten följer den läkarens råd?

Att utveckla vårdgivarnas förmåga till kommunikation, och ge det patientnära samtalet mer utrymme, är väldigt viktigt för att höja vårdkvaliteten, menar Svetlana.

Svetlana bloggar om sin cancer och sin behandling. För henne är det viktigt med öppenhet, sjukdom är ingenting att skämmas över. Men hennes främsta syfte med bloggen är att avdramatisera sjukdom och behandlingar och visa att man kan gå igenom en sådan period utan enorm ångest.

– Alla är vi olika personligheter, och jag tror inte att läkare generellt är mindre oroliga än andra när de drabbas av sjukdom. Men själv är jag inte någon särskilt ångest­driven person. För många blir ångesten en extra börda under den jobbiga behandlingstiden. Kan någon bli hjälpt av min blogg är jag glad, säger Svetlana.

– Sjukdomen är inget som jag har valt. Men jag försöker vända situationen till min fördel, och om möjligt hjälpa andra. Jag vill inte vara ett offer för sjukdomen, utan själv ta kommandot.