Sveriges republikaner har under decennier varit en stillsam och tystlåten grupp. Man får gå tillbaka till Vilhelm Moberg i sin krafts dagar för att hitta en antimonarkist med övertygelse och debattglöd.

Men denna vår har republikanerna fått mer vind i seglen.
För en knapp månad sedan publicerade SOM-institutet vid Göteborgs universitet en opinionsmätning som visar att sympatierna för det svenska kungadömet sjunkit på senare år.

Visserligen vill en majoritet – 56 procent – behålla monarkin. Men stödet har sjunkit med hela tolv procentenheter sedan den förra mätningen, som gjordes 2003.

Häromveckan presenterade opinionsinstitutet Novus Opinion en undersökning där det framgår att 44 procent vill att Sveriges statsöverhuvud ska utses vid demokratiska val. Det är fler än de som anser att befattningen bör ärvas. Samma mätning visar att 58 procent vill behålla monarkin. En rejäl minskning jämfört med när samma fråga ställdes för tio år sedan: då var 85 procent av de tillfrågade för monarki.

Republikanska föreningen har nästan fördubblat sitt medlemsantal det senaste året (låt vara från en ganska blygsam nivå – 3 000 medlemmar har blivit närmare 6 000). Facebookgruppen ”Privatisera kungahuset” har över 2 100 medlemmar och växer stadigt. Aftonbladets kulturredaktion kränger t-tröjor med texten ”Ner med monarkin”.

Förslag till förändringar av det svenska statsskicket dryftas ingående, inte bara av dem som vill ha en vald svensk president i stället för en tronarvinge. Författaren och docenten Göran Hägg drar i en ny debattbok, ”Utveckla monarkin” (Norstedts) en lans för att införa valkungadöme. Nina Lekander, kulturredaktör på Expressen, undrar om vi över huvud taget behöver en statschef – ”Vad är det för fel med bara riksdag, regering och statsminister?” frågar hon på sin blogg.

Successionsordningen, den av Sveriges fyra grundlagar som reglerar tronföljden till den svenska tronen, har dragits fram i strålkastarljuset, och granskarna gillar inte alltid det de ser. Lagen stiftades redan 1810 och stadgar bland annat att ”Konung alltid ska vara av den rena evangeliska läran”. Det betyder i klartext att den kung eller drottning som konverterar till katolicismen eller väljer att träda ur Svenska kyrkan och bli ateist inte får behålla tronen.
Dessutom kan inte en blivande drottning eller kung gifta sig ”med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke”. Att en svensk kronprinsessa på 2000-talet inte kan ingå äktenskap utan att pappa – och Sveriges reg­ering – godkänt den blivande gemålen, har i debatten jämförts med hur det går till i diverse hederskulturer.

ur sannolikt är det att Sveriges statsskick ändras, och vad krävs formellt för att en sådan förändring ska gå igenom? DN lät frågan gå vidare till Mats Lindberg, professor i statskunskap vid Örebro universitet.

– För att avskaffa monarkin fordras det förändring av två av våra grundlagar, successionsordningen och regeringsformen. Det i sin tur kräver två riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan.

Hur troligt är det att vi får uppleva en sådan nyordning?

– Det är förstås svårt att säga. Men visst har republikanerna flyttat fram sina positioner, säger Mats Lindberg och exemplifierar med en nyutkommen bok som ställer monarkin mot presidentmakten (”Ja. Monarkins bästa tid är nu – Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu”, av PJ Anders Linder och Per Svensson, på Bonniers förlag).

– Tidigare rådde en halvljummen promonarkism i Sverige – kungamotståndarna iddes inte formulera några alternativ. I dag handlar debatten om att vara för eller emot kungahuset. Det har skett en polarisering.

Kan man då tänka sig ett Sverige helt utan statschef?

– Tja, enligt min mening är vi redan så nära det tillståndet man kan komma. Det nuvarande svenska systemet, där riksdagens talman utser den som ska bilda regering, innebär att Sverige inte har någon författningsenlig monarki värd namnet. Vi har i bästa fall en ”dekorativ monarki”. Kungen är berövad all formell politisk makt, konstaterar Mats Lindberg.