Michelle Obamas offentliga framträdanden har blivit viktiga nyhetshändelser. Hon är ledande modeikon och förebild för Amerikas fattiga unga.
Som mor, maka och nybliven matte till en ”portie”, den portugisiska vattenhunden Bo, är hon högvilt för reportrar och fotografer, och läsarna och tv-tittarna är omättliga i sin iver att ta del av hennes vardagsliv.
Enligt opinionsmätningarna är Michelle numera mer populär än sin man Barack Obama, presidenten – ändå har han osedvanligt stora sympatier hos det amerikanska folket. Den som jämför dagens offentliga bild av Michelle Obama med den som målades upp för ett år sedan ser något som liknar en askungesaga.
I april förra året kämpade Barack Obama nos vid nos med Hillary Clinton om vem som skulle bli det demokratiska partiet presidentkandidat. Då betraktades Michelle Obama som ett osäkerhetsmoment, ja, rent av en av Barack Obamas svaga punkter i kampen om presidentposten.
I en intervju med damtidningen Glamour beskrev hon familjen Obamas vardag: mannen, Barack, snarkar och har morgondålig andedräkt. De politiska motståndarna hötte med fingret och ansåg att hennes frispråkighet slagit över i det tarvliga. I ett tv-inslag sade hon att makens framgångar ”för första gången gjort henne stolt över att vara amerikan”. Fienderna kallade henne opatriotisk och Barack Obama fick släta över: ”Michelle menade inte så …”
Och i början på juni förra året, under det första möte Barack Obama höll sedan hans seger i primärvalen över Hillary Clinton blivit klar, hälsade Michelle Obama honom efter talet med en ”fist bump”, den där hiphopgangstahälsningen när man slår lätt mot varandras knutna högernäve knogar mot knogar.
Detta fick kommentatorerna på republikanska tv-kanalen Fox News att koka över och tala om Michelle Obamas ”terrorist jab” (”terroristslag”).
Kort sagt, Michelle mobbades av makens politiska motståndare, kallades hård, sträng, oattraktiv och misstänkt oamerikansk.
Men under valkampen mellan Barack Obama och hans republikanske rival John McCain mattades bilden av den ”arga svarta kvinnan”. Det berodde på två saker: dels att den var uppenbart falsk – Michelle Obama må vara stark och uppriktig, men hon är också varmhjärtad och lojal. Dels att imagemakarna kring Barack Obama blev mer på det klara över hur hans hustru skulle presenteras: hon kom att tala mycket om sin bakgrund i Chicagos ruffiga South Side, om pappa verkmästarens parkinsonsjukdom och mamma Marians outtröttliga stöd till Michelle och storebrodern Craig.
Att hon i rakt nedstigande led är släkt med slavar från South Carolina har Michelle Obama talat förvånansvärt tyst om. Ändå är det ingen tvekan om att hennes ”genuina” svarta bakgrund skingrat mycket av den misstänksamhet mot Barack Obama som fanns bland främst afrikan-amerikaner i valrörelsens början. Vem var han – son till en kenyansk utbytesstudent, uppvuxen på så ”konstiga” platser som Hawaii och Indonesien. Då var det lättare att ta till sig Michelles uppväxtförhållanden och den klassresa som ledde henne till elituniversitetet Princeton och ett välbetalt advokatjobb. Och efter segerfesten i novemberljumma Grant Park i Chicago, och presidentinstallationen i ett snålkallt Washington i januari har allt gått rätt för Michelle Obama. Mediernas misstänksamhet och baktaleri har slagit över i något som ligger bra nära dyrkan. Detta blev extra tydligt efter Barack Obamas första Europaresa som inleddes i London i början av april.
Vid sin sida hade han Michelle, och paret Obama fick bland annat träffa drottning Elizabeth II och prins Philip. Att Michelle Obama lade armen om den åldrande Elizabeth – ett brott mot hovets regler – blev uppmärksammat av medierna.
Men de konservativa kommentatorernas orerande om etikettsbrott fick inte riktigt fäste. Paret Obamas resa formade sig i stället till ett triumftåg.
För Michelle Obama blev besöket i en flickskola i Islington i norra London en höjdpunkt. Hon höll ett engagerat tal om vikten att ”gilla att vara smart”, att uppskatta att få bra betyg, att sträva efter att komma i tid.
- Att vara smart är coolare än någonting annat. Ni kan också forma ert öde. För inget i världen förutsade att jag skulle stå här i dag, som den första afrikan-amerikanska presidenthustrun. Jag hade inget välstånd eller någon social ställning när jag växte upp, sade Michelle Obama till flickorna, de flesta av dem döttrar till västindiska immigranter.
Efter talet utbröt ett kramkalas som aldrig ville ta slut. Européerna jublade och amerikanerna var stolta – även de republikanska mediemännen, som tidigare varit så sura.
New York Times tryckte en kolumn av den brittiske kritikern AA Gill på sin förstasida. Få kan vara så infama och giftiga som Gill, men denna text var en oreserverad hyllning till Michelle Obama och ett nedsablande av drottningfamiljen.
”Älskling, vi krympte den kungliga familjen. Om vi någonsin behövt en övertydlig bild av fördelarna med en republik jämfört med en monarki, så fick vi den nu”, skrev AA Gill.
Det har snart skrivits lika många spaltmil om Michelle Obamas vältränade överarmsmuskler – ofta exponerade i ärmlösa kreationer – som om Jacqueline Kennedys kindben.
Maureen Dowd, en annan ryktbart elak New York Times-skribent, skrev efter paret Obamas Europaresa att ”Michelle Obamas överarmsmuskler är den enda styrka som finns i Amerika just nu”.
Att Vita huset är besatt av presidentfruarnas image och förpackning är inget nytt – så har det varit sedan Jackie Kennedys dagar.
Men nog är det med blandade känslor som man tar del av denna uppsjö av artiklar och tv-inslag som enbart handlar om Michelles klädsel, hennes frisyr och smink, hennes kroppsspråk och kroppsformer.
Och jag undrar om inte hon själv tycker på samma sätt. För denna högutbildade 45-åriga tvåbarnsmamma har ju höga ambitioner och väl definierade mål för sin roll som USA:s första dam.
Visserligen säger Michelle Obama ofta att hon är mamma i första hand – döttrarna Malia och Sasha har högsta prioritet. Ändå syns hon regelbundet i offentligheten, och då handlar det ofta om att propagera för bättre matvanor.
Fetmaepidemin som grasserar bland amerikanska barn är ett av de svåraste hoten mot landets folkhälsa. För att föregå med gott exempel har Michelle Obama tagit initiativ till att anlägga köksträdgård på Vita husets vidsträckta södra gräsmatta.
Och det går knappast en vecka utan att hon besöker en skola eller ett ungdomshärbärge och håller samma peptalk som hon gjorde för skolflickorna i engelska Islington: ”Om jag kunde skaffa mig en bra utbildning och en bra social position, då kan ni också göra det.”
En annan av hennes hjärtefrågor är att förbättra förhållandena för USA:s många krigsinvalider och deras familjer, något som George W Bush, trots sin krigariver, var tämligen ointresserad av. Behöver jag säga att talet om Michelle Obamas ”bristande patriotism” har tystnat nu?