De flesta av oss vill skratta våra rädslor rakt i ansiktet. Hahaha. Så när oro och ångest fyller samtiden blir vår humor allt svartare och mer cynisk. Det är logiskt.
Därför väljer allt fler komiker humor som är rejält tabu och verkligen utmanar den goda smaken.
Det nya svarta är den svarta humorn – men den passar inte alla.
Freja Hallberg, som var med om att starta radioprogrammet ”Pang Prego” med sin udda humor, är en del av denna nya våg. En av hennes ståupphistorier handlar om hennes tankar om en våldtäkt, där publiken sitter på helspänn och inte vet om den ska skratta eller gråta.
– Det sägs ju att man får skämta om allt, men våldtäkt verkar vara ett undantag. Trots att det ändå är något som berör oerhört många. Jag hade aldrig hört någon göra det innan, så jag ville prova, säger Freja Hallberg.
– Men jag ville inte rikta skämtet mot någon personligen, utan snarare vända och vrida på perspektiven. Hur kan våldtäkt ens finnas?
Hon tycker om den här sortens öppna humor, där hon kan prata länge om att enhörningar är dåliga fantasidjur och svårigheterna med att byta kön. Hon hoppas däremed så ett tankefrö hos besökarna.
– När humorn blir intelligentare och djupare blir konsekvensen att det också blir mörkare.
Att bara vara svart fungerar nog inte, humorn måste vara med för att göra det hela uthärdligt. Jonatan Unge är en annan svarthumorist och han kan stå länge och berätta historier som hoppar fram och tillbaka, såklart utan typisk komisk poäng. Ett exempel är hur han av misstag råkar kissa på ett barn, vilket triggar ett existentiellt samtal mellan honom och barnet. Vilket utmynnar i ingenting. Såklart.
Några andra är Aron Flam, vars tankar (humor?) om Förintelsen är riktigt absurda, Sandra Ilar, som släpper in oss i Blondinbellas tankevärld, och Maggan Hammar.
– Om det ska analyseras kan man väl säga att det handlar om en sorts katarsis, både för mig på scen men också för publiken. Att höra mig berätta om olika vidrigheter får väl oss att känna samhörighet i en sorts uppgivenhet, halvskrattar Jonatan Unge.
Han menar att det går att uppfatta denna humor som kall och cynisk, men att publiken numera är så smart att den förstår vad som är humor och inte. Han tycker som Freja Hallberg, att svenskar blivit redo nu.
– Trots allt jag säger har ingen någonsin buat ut mig. Jag kan nog säga nästan vad som helst, jag uppfattas nog som en ofarlig idiot.
Men Adde Malmberg har varit i centrum av denna scen sedan 1988, när den tog fart i Sverige, och han är kritisk. Han ser ett behov hos en del, främst yngre komiker, att vara originella och därför vara elaka och grova. Samtidigt finns det en annan populär sort, komikern som jobbar med trygghet och varma skratt.
– När folk är oroliga för att bli arbetslösa och annat så vill de flesta inte bli mer modstulna. Då blir vardagssituationer kring familj och barn tacksamt material.
Skrattet är tvetydigt, det kan brukas för att förskjuta den som anses vara ”annorlunda” men också som smörjmedel mellan främlingar, för att öka vi-känslan. De svarta komikernas attraktion ligger i att de gör den gränsen suddig, när vi vill överraskas av suddiga gränser.
Humorns övergripande uppgift är att ifrågasätta tabun på olika sätt, menar Bengt af Klintberg, professor i etnologi som forskat och skrivit böcker om bland annat vandringssägner. Han påminner om Sigmund Freuds bok ”Vitsen och dess förhållande till det omedvetna”, där ämnena i sig inte är det roliga enligt psykoanalysens fader, utan att de fyller oss med – såklart – oro och ångest.
– Det blir en säkerhetsventil att skämta om det som vi är oroliga och rädda för. Att humorn blir svartare och mer cynisk har nog med det att göra. Publiken måste känna att tabun retas, och om det inte är så längre måste humorn erövra nya områden, säger af Klintberg.