Bara en månad efter att Rebecka dött stod mamma Pernilla Ulfvengren på startlinjen i Stockholm Marathon. Hon var helt otränad, tårarna rann i strida strömmar utmed kinderna och på t-shirten hade hon tryckt upp Rebeckas bild och namn.
– Jag hörde hur folk längs banan ropade ”Heja Rebecka!”. Hennes kamp var redan över men hon fick inte en enda medalj. Jag kom i mål på ren vilja i förtvivlan och smärta över att ha förlorat henne, berättar Pernilla.
Rebecka föddes med mjukdelscancer. Efter bara nio månader gav läkarna upp, det fanns inget de kunde göra. Föräldrarna fick beskedet att deras förstfödda snart skulle dö.
– Vi försökte leva som om ingenting hade hänt och ändå som om varje dag var den sista. Det var svårhanterligt. Vi pendlade mellan glädje över att ha henne hos oss och en gnagande oro; hur skulle hon dö? När skulle hon dö? säger Pernilla.
Så en vårnatt i maj 2003 drog Rebecka sitt sista andetag. Hon blev 23 månader gammal.
Sorgen var kompakt, saknaden oändlig, utmattningen total. Identiteten som människa och förälder rubbades. Allt ställdes på ända. Ändå infann sig i början ett lugn och en lättnad.
– Det var en motsägelsefull känsla. Mitt i sorgen bubblade en enorm livsglädje upp. De där dubbla känslorna var svåra att få ihop och också svåra för omgivningen att förstå. Jag sökte medvetet efter en kanal för att få utlopp för allt jag hade inom mig.
Kort därefter bestämde sig Pernilla för att hedra sin dotter med 14 maratonmedaljer – en för varje månad som hon hade levt efter läkarnas besked.
– Att springa blev min räddning. Sorg blir lätt till en destruktiv spiral. Den kan få dig att hata dig själv och andra, att bli ett offer och bli bitter. Men löpning är bättre än all terapi. I joggingspåret kan jag ta i när jag är arg, jag får tid att tänka och jag blir starkare både i kroppen och i tanken. Den positiva effekten kommer direkt. Du behöver inga lyckopiller. Så mycket bättre mår du efter en löprunda.
Det är ingen tillfällighet att Pernilla valde just maraton som känsloventil. Upplevelsen av att kunna pressa sig till sitt yttersta är överväldigande. Att bevisa att man klarar mer än vad man trodde var möjligt är en personlig seger. Och eftersom ett maratonlopp i sig är en sådan prestation så finns här också plats för stora gester och stora känslor. Gråt och lyckorus ligger nära under hela loppet.
– Att springa ett maraton är en symbolisk handling. Jag undrar om inte många av oss över 18 000 anmälda amatörer till Stockholm Marathon i år drivs av att bevisa eller motbevisa något i livet, eller hedra livet självt. Precis som jag. Ett maraton är något man springer när man står inför ett vägval, tror Pernilla och beskriver lyriskt känslan i startögonblicket som en masspsykos av spänning och förväntan.
– Målgången också, den är magisk. Det är en hyllning till livet och till viljan – en segerfest för oss alla.
Att springa maraton har också blivit ett sätt för Pernilla att få berätta om Rebecka.
– ”Min dotter dog i cancer” – det är liksom inget man slänger ur sig i kaffepausen på en jobbkonferens. Men varje gång jag berättar att jag ska springa maraton så får jag också tillfälle att berätta varför. Det gör att Rebecka kommer på tal på ett bra sätt och jag kan berätta hur fantastisk hon var och hur mycket jag älskar henne.
Pernilla skulle gärna springa med andra föräldrar som förlorat sitt barn i cancer. Hon hoppas en dag starta ett välgörenhetsarbete i samband med Stockholm Marathon till förmån för barn och familjer med erfarenhet av barncancer.
Efter Rebeckas första maratonmedalj i Stockholm 2003, har Pernilla – som nu även är mamma till Erika, 2, och Fabian, 4 – sprungit hem medaljer i New York, Stockholm igen och i Köpenhamn. Årets medalj är den femte i raden.
Nu är maraton inte längre bara förknippat med sorgbearbetning för Pernilla, även om hon inte kan läsa bansträckningen utan att börja gråta.
– Men det är inte jobbigt, det är en bra känsla. Kraften som ger mig ork att fullfölja loppet är numera inte ren rå smärta utan sitter i löftet om att få ihop de 14 medaljerna. I dag är jag trygg i min sorg, men närheten till Rebecka är alltid som starkast när jag springer maraton, säger Pernilla och ögonen tåras genom leendet.
– När jag går över mållinjen gör jag det alltid tillsammans med henne.
sporten@dn.se 08-738 10 20