Fast nu vet jag. Nu vet jag att det känns varmt och ömt och att huden är känslig och mjuk, mycket känsligare och mjukare än på skäggiga killar (som inte alls slickar bäst). Det är skillnaden. Fast så särskilt bra som sex betraktat är det inte. I alla fall inte första gången. Det känns mer som om vallen har brustit i sina fördämningar. Det vattenfall, den störtflod, som är jag hösten 2003.
Jag går in i badrummet, hon drar åter ner mig på madrassen, vi kysser varandra. Hon för tungspetsen in i min mun som inte känns som en mun när hon gör det, utan mer som en grotta och över mina tänder spelar den på ett sätt som ingen tungspets gjort förut och sen går jag hem.
[…] Detta händer en kylig natt mot tidig morgon i november. Jag är trettioåtta år gammal och har precis blivit av med oskulden. Fast jag borde inte skriva så. Jag vet det. För oskuld, vad är det ? Ett bajsord. Men det är så jag tänker. Jag har precis blivit av med oskulden, tänker jag, och från och med nu är jag som en tonåring. Det vill säga: jag tror att jag har läget under kontroll. Jag tror att jag vet precis vad som pågår. Allt har gått precis som jag önskat mig och det kommer det fortsätta göra nu när jag äntligen vet vad jag vill. I am Queen of the World.
Jag skrattar för mig själv. Så har det alltså hänt. Jag har varit på hemlig dejt med Sofia. Suttit med handväskan tätt tryckt mot den svarta bardisken på en rätt så trist men väl skymd bar och restaurang på Swedenborgsgatan och väntat in henne (och så dyker Doris med tjej upp). Även den som inte ser och även den som inte hör kan konstatera att hon är flata. Inte för att jag vet vad det är, men det märks. Det korta håret, kängorna och ringen med kvinnoansiktet. Sättet hon bär kavajen på. Hållningen. Det ser ut som om hon äger en särskild sorts rätt till just det där klädesplagget. Det ser ut som om den trots, eller kanske just på grund av, de smala axlarna sitter allra bäst i hela vida världen på henne. Och hur jag än bär mig åt kommer jag aldrig kunna se ut som hon. Det är något med femininiteten som kletar fast på mig.
/.../
En sak som jag lovade Sofia att inte berätta för någon var att hon bar en svart behå under sina T-shirts, som det ibland när hon ville verka extra förhärdad butchflata stod pussy power på. Hon kunde dyka upp vid midnatt och lukta rök
»För att dom blir finare så«, sa hon. »Men säg det inte till nån.«
Brösten var små, men inte så små som de hade kunnat vara utan att jag hade reagerat. Att hon över huvud taget hade bröst var däremot en avvikelse från det jag hade förväntat mig. Jag var kär som en … begäret slog i taket, rätt upp i himlen, vände ner igen så det blev som en reva i verkligheten innan det återvände in i kroppen på mig. Vi satt i en taxi, det var tidigt på morgonen, veckan före väntan i fönstersmygen, våra fingertoppar möttes och det kändes som om blixten slog ner. Elektricitet var det. Det är jag säker på. Men hennes bröst … nej, dem hade jag inte ägnat en tanke. Aldrig fantiserat om, inga bilder. Det var blankt i skallen.
/.../
Det skulle gå några år efter det att jag första gången träffade henne och hon hade öppnat det där kaféet innan hon fick som hon ville och blev förälder. Jag vet att hon ville något med barn redan då när vi träffades första gången. Det märktes på intresset. Människor som själva vill ha barn brukar lyssna så fokuserat på den som redan är förälder. De ställer andra frågor. Väggarna var citrongula.
»Jag hatar mina bröst«, sa Lola. När jag undrade varför blev hon tyst en stund. Jag sa att jag faktiskt tycker om mina, de är användbara, jag har haft dem till amning.
Alla andra tystnade också. Vad skulle hända ? Vi var fem runt bordet. Tre främlingar och så jag och Doris Eriksson som höll sig lite i bakgrunden för det var ju trots allt hon, spinndoktorn från Tegnérlunden, förklädd till Karl XII, som hade introducerat. Efter en viss tvekan när jag ringde och undrade vad hon skulle göra just den kvällen - detta var någon gång i augusti tror jag - hade hon sagt att det gick bra att komma med och dricka öl ifall jag ville. Vi kände inte varandra. Hade jobbat ihop bara. Hon som lobbyist och jag som … ja, vad fan det nu var jag höll på med. Mestadels brödjobb.
När jag frågade vilka de andra var och hur hon kände dem sa hon »seminarium«. Hon hade varit på Gotland sommaren före, Almedalen, det hörde till jobbet, och det hade handlat om queer politik. Det var då de hade träffats, hon och Sofia och flickvännen. Adoptionsfrågan skulle upp i riksdagen. Det var någon bok. Man hade förberett ett mediautspel där några nyblivna föräldrar spelade en nyckelroll.
Två stirrade mer än de andra. Och jag stirrade ju inte alls eftersom det var mig de blängde på. Tidigare på eftermiddagen hade jag lett en debatt mellan en minister och en fackpamp för ett gigantiskt kvinnodominerat fackförbund tror jag att det var. Trist ämne men betalt. Baksidan på jackan till den benvita kostymen som jag brukade ha på ställen där man behöver vara propert klädd - allt för att bli lyssnad på - hamnade i tidningen dagen efter. Jag såg ut som en konferensvärdinna fast slafsigare. Byxorna var för korta. Håret utsläppt.
»Jag skulle vilja binda mina«, fortsatte hon.
Hur då binda ? Jag ville höra förklaringen. För nu kryllade det inte direkt av flator med lindade bröst i min heterosexuella värld. Självklart visste jag vad hon syftade på men det var bara för att Hilary Swank i Boys Don’t Cry hade gjort just så. Den filmen gillade jag.
Lola förklarade hur man gjorde. Först kunde man linda gladpack och sen gasbinda för att få den rätta flacka silhuetten.
»Gör det inte ont«, sa jag, och höll mig för brösten i den lek med skillnader som omedelbart uppstod mellan oss. I ena ringhörnan stod en tvåbarnsmamma som plötsligt kände ett starkt behov att ta sina fritt flygande pannkaksbröst i försvar, i den andra stod en mörk människa med milt uttryckt androgynt utseende och talade med djup röst - kontraalt minst, sapfonisk skulle Rosa Stridh ha sagt -- om en tillplattad kropp som något eftersträvansvärt. Till saken hör att Lola har rätt stora bröst.
Vi satt längst inne i lokalen. Någonstans på Söder bortåt Ersta nära Finlandsfärjorna. Var är oviktigt. Ett uteställe bara. Fullkomligt ordinärt. Med hippa färger och glansig bardisk och perfekt personal som gjorde sitt bästa för att få en att känna sig ful och tjock och dum. Fast på fyrklövern längst inne i hörnet skulle det aldrig lyckas. Möjligtvis lite på mig.
Doris närvaro vid bordet har nästan försvunnit ur medvetandet. Det enda jag ser framför mig är dessa tre ansikten: Lolas, Sofias och så flickvännens. Jag är nykomlingen i gänget. Alla tittar. Ett sitter mittemot mig, det är Lola, fast jag ännu inte vet vad hon heter, och två sitter vid bordshörnan på min högra sida, det är en människa som ser märklig ut och så en helt vanlig tjej. Ur deras perspektiv är jag … Ja, vad ska man säga?
Dels är det utseendena som känns ovana, så klart, men det är också något med stämningen. Den är så kompakt. Det känns som om de suttit och väntat. Kanske pratat om något just innan jag dyker upp.
Den yngsta, det är hon som jag kallar flickvännen, ser ut som en helt vanlig svensk tjej av den söta igenkännbara typen. Lite spralligare frisyr kanske, med blonda spikraka strån i det färgade bruna. Det enda som möjligtvis avviker från normen är att hon sitter ovanligt rak i ryggen, det ser ut som om hon vore stelopererad, och att hon aldrig tittar mig i ögonen. Omedelbart får jag den där konkurrenskänslan som jag hatar. Catfightsfeeling.
Svarta och vita kvinnoobjekt på ett schackbräde försöker knuffa ut varandra. Hela tiden håller hon blicken fokuserad på de andra två, särskilt den ena, särskilt hon den märkliga. Det ser ut som vakthållning.
Men mest är det de andra två …
I mitt fördomsfulla huvud är »kille« det enda ord som dyker upp. Jag skakar hand med två kortklippta brudar med särpräglat utseende som Doris E känner och det enda ord jag kan tänka på är »kille«. Eller rättare sagt: Det är nu när jag ska försöka beskriva det, som jag gör om den känsla och den tolkning som uppstod då till ordet »kille«. För då, när det hände, blev det bara som en förvirrad gröt i skallen och magen av: Vad är det här ? Lola som är yngst ser ut som en buspojke.
I min värld finns det två sorters människor som jag har för vana att hålla isär. Dels finns det … ja, ni vet.
Patriarkatet the biological version, the natural version, the zoological version.
Nu glider de ihop. Smälter liksom samman. Kille och tjej. Så ett tag där i början blir jag förvirrad. Jag känner mig dum. Hon kunde väl ha förvarnat, Doris.
De försöker nog läsa mina tankar, och jag deras, definitivt, för det är som om det hänger en högspänningsledning i luften över bordet med ölsejdlarna på där inne i hörnet. Själv har jag en scanner i mitt huvud och den är fullt upptagen med att läsa av situationen.
Efter en stund när jag bakom den omedelbara chocken inför den djupa röst som kommer från Lolas mun när hon talar. Fan, vad snabbt man vänjer sig. Det är väl sånt som kallas anpassning.
Sofia, som jag ännu inte har något namn på, säger ingenting. Ja … eller jag tror inte det. Kanske säger hon något och så har det inte fastnat. Det får vara hur som helst med den saken. Minnet sviker.
Det viktiga är att om hon hade gjort det så hade jag genast lagt märke till att hennes röst visserligen också är mörk, precis som Lolas, men att den framför allt är varm, djup och mjuk, och att det i hennes fall snarare är det maskulint strålande ansiktet som fascinerar, särskilt ögonbrynen är väldigt täta, djupa och mörka. Det finns något kompakt och nästan lite tungt över hela hennes gestalt. Jag har aldrig tidigare träffat någon som hon. Jag visste inte att hon fanns.
Och kanske tänker hon just i den stunden likadant. Vet inte. Kan ju inte fråga. Hon tittar så. Jag tror jag tycker om det. Jag tror jag känner mig betraktad och tycker om det. Jag tror jag tänker att jag skulle kunna sitta här och skratta och slänga käft med Lola i ljuset från denna andra mjuka tunga människas blick en rätt bra stund. Den stelopererade blondinen bredvid henne skiter jag i. Till färg och form påminner hon om pappa. Det enda jag behöver göra är att krympa honom några storlekar. Som teskedsgumman ungefär, när klockan slår fem och gubben kommer in i köket och ska ha sin middag.
Sofia tittar hela tiden, och flickvännen tittar hela tiden på henne i ögonvrån. Det ser kontrollerat ut. Som punktbevakning.
»Ursäkta«, säger Lola, som sitter mitt emot mig och är den enda runt bordet som håller i gång samtalet, »men jag måste bara ta det, det är min fru.«
Rösten i andra änden talar snabbt och fladdrigt. Man hör att det är en kvinna. Och eftersom vi andra inte har så mycket att säga varandra så dör samtalet.
»Hej älskling, etcetera, etcetera, vi sitter här å …«
Jag försöker dölja min reaktion. Den känns genant. Jag vill inte att de ska märka att jag just har blivit beskjuten. Det vill säga: Vi hade lika gärna kunnat sitta någonstans i Neapel, och »fru« hade lika gärna kunnat vara ett pistolskott från Camorran.
»Jag måste bara ta det, det är min FRU !« säger hon.
Att Doris skulle kunna vara lesbisk, det har jag misstänkt länge. Jag förundras över hennes berättelse om det långa och lyckliga förhållandet med en statstjänsteman från Sigtuna. Centerpartist dessutom. Etagevåning i Lärkstaden. Det låter så perverst på något sätt. Han har fru och barn nu.
Och att jag just nu sitter inbäddad i ett rätt så udda gäng, det fattar jag ju också. Men FRU … Det är när Lola säger så som det säger PANG i skallen.
Hon använder fru om kvinnan som ringer upp henne på mobilen och först berättar hon det FÖR MIG. »Jag måste bara ta det, det är min FRU !« säger hon.
Men då måste det betyda att …
Fast så långsamt som det just nu går att plita ner allt detta tar ju inte tankarna. De är mer som pingis. Slutsatserna som jag drar av det hon säger smashar jag in på en tiondels sekund.
Hon vill ha ett litet hus, berättar Lola när samtalet är avslutat. Men måste jobba över i kväll.
»Vad heter hon ?« frågar jag. »Tony«, säger Lola. Tony, registrerar jag men säger ingenting. Konstigt namn på en hustru.
Ut till förorten vill de flytta, säger Lola. Södra Ängby är fint tycker frun. Odla grönsaker. Själv är hon kallskänka, utbildad i Västerås, gillar mat. Jag som precis har lämnat både hus och trädgård bakom mig försöker varna, men skiter i att nämna att jag saknar komposten. Det blir för komplicerat.
»Det kommer inte fungera«, säger jag, och berättar om femtiotalsbefästande grannar som ligger och lurpassar bakom syrenhäckarna … och då är´jag ändå en förortsmorsa med två konventionellt avlade barn, tänker jag, men säger inget för den delen av min identitet vill jag just nu inte göra mer synlig än vad den redan är. Jag talar om social kontroll och jag tror hon lyssnar.
Vid ett kommer en i den perfekta personalen fram och ber oss att lämna vårt citrongula hörn. Detta hörn som känns som vårt bo nu. Stället stänger. Men ingen ska hem. Lite till. Det är som om vi allesammans fascineras.
Det är en berusande känsla. Någonting öppnar sig. Allting leker. Till och med den bevakande blondinen med det spetsiga håret börjar tina upp och kan till slut le roat, även om hon hela tiden tittar sig omkring som om hon förväntar sig ett anfall när som helst.
Vi går nerför Folkungagatan och hamnar till slut på Medborgarplatsen. Fyra udda, upprymda och överförfriskade figurer går efter en stunds mummel mellan Lola och Sofia in på … Malmen av alla ställen. Doris har gått hem. Jag försöker komma ihåg vad de heter.
»Var det Tony du hette?« »Nej, Lola«, svarar Lola.
Det tar månader innan jag till slut lär mig att skilja de där namnen åt. Fast jag bara träffar den ena av dem första gången är det som om de sitter ihop i mitt medvetande. Tony och Lola. Lola och Tony.
Vi sveper in i lokalen, synar människorna som befinner sig där inne och ställer oss i mitten. Sofia fixar drinkar. Att slå sig ner vore lika med döden. Vi har på något märkligt sätt spridit ut oss. Det är som om vi finns överallt. Och bara själva kontrasten mellan oss och de som redan befinner sig här inne --- det är sent, folk är fulla --- är så rolig att man vill skratta.
Det är vad vi alla känner att vi vill göra den här kvällen. Skratta. Möjligen med undantag för flickvännen. När det gäller henne är jag mycket mera osäker. Vi lär ju aldrig känna varandra.
Jag tänker på vad Sofia skrev till mig några år senare om »lättheten«. Det var den hon tyckte om. Kärleken med mig kändes lätt
Jämnt utspritt över hela golvet står bord med tända ljus, kring vilka det --- precis som vilken annan fredag som helst --- sitter könsblandat folk från förorten med var sitt glas i handen. Malmen är ett nöjespalats från femtiotalet. Heteroragg i sena timmen, några spelautomater, Johnny Logan och så de här fyra ! Vi hade lika gärna kunnat stapla in på en skönhetstävling för baddräktsbrudar som skäggiga damen.
Fast här inne är det ingen som märker. På den här tävlingsarenan är det ingen som bryr sig om skäggiga damen, ingen som ser. I stället ser man kala kastanjestammar i parken på andra sidan sicksackfönstren lysas upp från skylten på korvkiosken så de blir alldeles rosa. Fulla som inte fått ragg tittar ut.
Plötsligt känns det som om jag skaffat mig ett överläge. Jag har blivit osynlig. Om någon gubbe får för sig att vända huvudet från tanken på korvkiosken och titta åt mitt håll - jo, jag är snygg den här kvällen, jag har finkostymen på och det lockiga håret är nytvättat - och en orolig kvinnas blick följer efter för att se vem objektet för hans intresse ör den hör gången, så rinner det av. Hela den makt som den heterosexuella blicken har över mig håller på att lösas upp i intet. Poff ! bara. Jag vågar. Förtrollningen är bruten. Jag är någon annan nu.
Och visst är detta som jag berättar för er nu inget annat än en i högsta grad förenklad efterhandskonstruktion. För att inte säga saga. Men någonstans måste ju brottet med det förflutna faktiskt äga rum, och det här är en plats så god som någon annan.
Murar, hur hatade de än är, kan faktiskt inte falla på alla ställen samtidigt. Det finns alltid en början. Och någonstans måste det avgnagda repet som till slut får en att falla faktiskt gå av. Varför inte lika gärna här ? På raggiga saggiga Malmen och på ett hak rätt nära Ersta där en pojkbrud vid namn Lola råkar säga ordet fru.
När vi en timme senare ramlar ut på gatan är jag euforisk. Jag är en före detta förortsflicka som just har tagit sig tillbaka till storstan. Jag har varit borta ett tag, det erkännes, fullt upptagen med annat. Men nu har jag återvänt för att lära. Om den nya värld som skapats under tiden jag varit borta vet jag ingenting.
Lola är också glad. Min nyförlösta energi verkar ha fått henne på gott humör. Vi står på trottoaren utanför entrédörrarna och skrattar som små spralliga barn som just upptäckt varandra. Hon mest. Fulla och fascinerade båda två. Innan vi skiljs åt drar hon upp tröjan och skjuter fram höfterna i en böljande rörelse riktad mot mig. Det är magen hon blottar. Sen sträcker hon armarna rätt ut i luften som ett par flygplansvingar och springer fram över trottoaren vid korvkiosken och kastanjeträden och kramar mig.
Jag hinner bara få en glimt av magen innan hon släpper ner tröjan för att kunna rusa fram. Den ser mjuk ut och det sitter en silverpärla i mitten. Det hade jag inte väntat mig.
I den allmänna berusningen har vi hamnat i den fredagsstökiga änden av Björns trädgård som inte alls är en trädgård längre, här finns heller inte någon Björn, han är död för länge sen, utan en park bara som fortsätter att heta så trots att dalkullorna som räfsade löv och buntade purjolök också har försvunnit. Björnsan, som barnen säger, vetter ut mot Medborgarplatsen som inte heller är någon medborgarplats utan mer av ett utskänkningsställe, fullt med öltält och alkoholförgiftade och skridskobana om vintrarna, vattenpöl i mars. En och annan demonstration.
Allt är stökigare och mer levande sen tunnelbanan fick sin nya uppgång här. Rätt upp i parken, från rulltrapporna som förbinder oss med underjorden kommer man, och då har man moskén till höger högt uppe på Pelarberget, och nedanför den ligger en tidigare undanskymd kinakrog som plötsligt fått ett alldeles utmärkt läge, och sen på andra sidan om man sneddar över övergångsstället bort mot saluhallen står ett gammalt palats, som vanligt för det har det alltid gjort, ett före detta fattighus.
Fram längs Götgatan som förbinder stadskärnan med förorterna i söder löper svarta taxibilar kors och tvärs. Ett par killar som befinner sig i närheten säger något och rör sig mot oss. Stämningen är hotfull. Det är bara några meter till den plats där Niklas var inblandad i ett slagsmål med flaska och Elias kompis storebror, det har Samir själv berättat, för några månader sen fick en fällkniv i magen fast turligt nog överlevde han. Han har lite svårare att reda sig nu bara, säger mamman. Är inte lika glad som förr.
Jag minns det som att de skriker något. Förmodligen är det Lolas blotta uppenbarelse och flygplanslika beteende som får dem att reagera. Vi säger ett snabbt »hej då« och skingras. Lola ska hem till frun, tänker jag - vem hon nu är och var hon nu bor någonstans - och Sofia med flickvän ska väl … ja, åt Slussen till ser det ut som.
Fast när jag nu tänker efter så tror jag inte alls att de skingras där. Då sen jag lämnat dem. För i så fall skulle en av dem vara tvungen att gå ensam hem och det vore för farligt. Inte för mig, men för dem. Jag bor själv i denna stadsdel nu, så det är rätt nära hem.