Kärnfamiljen är ingen tradition, snarare en tillfällighet. Den är ett globalt sett inget särskilt vanligt eller gammalt fenomen. Men vi som lever just nu vill gärna tro att den är det bästa för barnet.
Det säger Sofia Engström, doktorand vid Göteborgs universitet. Hon forskar med inriktning på genus och familjesociologi.
Storfamiljer över generationsgränser, ensamstående föräldrar, särbor, plastmammor, fosterpappor, adoptivföräldrar, regnbågsfamiljer – det finns ett oändligt antal olika sätt att organisera en familj. Och alternativen har blivit mer synliga under det senaste decenniet – vilket fått vissa att tala om ”kärnfamiljens död”.
Men den är en myt. De allra flesta som föds i Sverige växer upp i det som vi kallar för den traditionella kärnfamiljen, som dock inte är något gammalt fenomen.
– Vi är väldigt formade av vår egen tid och uppväxt och vill gärna tro att kärnfamiljen är det bästa för barnet. I själva verket hänger kärnfamiljens konstruktion mer ihop med hur samhället, arbetslivet och lagstiftningen i övrigt ser ut, säger Sofia Engström.
Hon är övertygad om att möjligheten till alternativa sätt att leva sitt familjeliv har ökat livskvaliteten för många. Till exempel är det inte alls lika ”skamligt” att vara skilsmässobarn nu jämfört med tidigare.
– Vi ska dock inte överskatta hur våra värderingar påverkas, det tar tid. Den som inte lever i kärnfamilj möter ofta motstånd, både hos andra individer och hos institutioner. Vi har mycket förutfattade förväntningar på att det varje bakom barn ska stå en mamma och en pappa.