Det är svinkallt ute men fyraåringen vägrar ta på sig overallen. Man argumenterar, diskuterar och tjatar. ”Du kommer att frysa. Sluta krångla nu. Vi kommer för sent.” Konflikten trappas upp. Till slut klämmer man in den högljutt protesterande ungen i overallen, jäktar i väg till dagis och skiljs som ovänner. Igen.
Varför inte prova en annan lösning? Desarmera konflikten genom att avleda barnet. Släpp diskussionen, byt ämne, be om hjälp med olika saker. Eller släpp konflikten helt. Kanske kommer sonen inte att ha på sig de kläder man vill, kanske kommer man för sent till jobbet ibland. Men man skiljs åt som vänner.
Grunden för konflikthantering är att föräldrar släpper fyra av fem strider. Då ökar chansen att kunna hantera de viktiga konflikterna på ett bra sätt. Det menar psykologen Martin Forster, som skrivit boken ”Fem gånger mer kärlek” som kommer ut på måndag, och som handlar om hur föräldrar (och lärare) kan bygga upp bra relationer med sina barn.
Boken riktar sig främst till föräldrar som har barn mellan två och tolv år, och tar upp en rad vardagsproblem – som vredesutbrott, syskonbråk, godistjat, matvägran och konflikter kring sömnen. Barn bör få fem gånger mer uppmuntran än kritik, anser han.
– Siffran fem bygger på studier som gjorts av hur samspelet mellan föräldrar och barn och mellan äkta makar fungerar bäst. Men egentligen är poängen bara att man ska försöka hitta det positiva i vardagen i stället för att ständigt leta fel och kritisera. Det kan tyckas självklart, men man måste välja bort väldigt många konflikter, om man ska komma ur onda cirklar. Det krävs en rejäl överdos av det positiva, helt enkelt.
Det värsta man som förälder kan göra i konflikter är att först skälla och stå på sig, hota och straffa, och sen i slutändan ändå ge med sig, menar Martin Forster.
–Barnen lär sig då det sättet att hantera svårigheter. Det vill säga, ”om jag bråkar tillräckligt mycket och länge och höjer rösten, så får jag som jag vill”. Lika illa är det förstås med föräldrar som ständigt tar konflikter och står på sig med alltför aggressiva medel, som skäller, hotar och straffar för mycket. Många studier visar att barn till alltför auktoritära föräldrar har sämre självförtroende, de har inte lärt sig att förhandla demokratiskt.
Men att ge för mycket beröm är inte heller bra.
–Beröm kan vara laddat, och man använder det ofta i samband med prestationer och säger ”Vad duktig du var”. Då lär sig barnet att man måste prestera för att vara godkänd, vilket lätt skapar ”duktig flicka-syndromet”. Eftersom bara resultatet räknas blir barnet också mindre intresserat av själva processen, att vara nyfiken och lära sig. Bättre är att ge uppmärksamhet och uppmuntran, och säga till exempel: ”Hur tänkte du när du ritade det där”, ”Vad gjorde du för att lösa det problemet” eller ”Vad glad jag blir för att du har städat”.
Martin Forster har varit med och utvecklat ”Kometprogrammet” och ”Familjeverkstan”, utbildningar som rekommenderas av Folkhälsoinstitutet och som ska hjälpa föräldrar och lärare att hantera konflikter med barn. Komet är en förkortning av Kommunikationsmetod och idén är att det är den vuxne som i första hand måste ändra sitt beteende för att minska problemen. Utvärderingar har visat att föräldrarna använde mer positiva metoder med barnen efter genomgång kurs och att problemen i hemmet minskade med cirka 40 procent.”Familjeverkstan” ges i studiecirkelsform och består av åtta korta filmer som skildrar vardagssituationer i familjer.
Metoderna bygger på tillämpad beteende-analys. I vissa föräldrautbildningar förekommer time-out (som innebär att ett barn får vara för sig själv på sitt rum eller sitta på en stol en stund, efter ett bråk.) Den metoden, som blivit mycket omdiskuterad, är utvecklad för barn med särskilda problem, påpekar Martin Forster. Själv rekommenderar han inte metoden, eftersom den kan användas fel. Barn ska inte tvingas att vara ensamna. Time-out förekommer inte heller i Komet eller Familjeverkstan, understryker han.
Har du några barn själv?
– Nej, jag har inte det, ännu. Men jag har just blivit sambo, så förutsättningarna finns. Om jag haft egna barn hade jag förstås kunnat hämta ur den erfarenheten, nu jobbar jag utifrån den forskning som finns. Alltså vad som visat sig fungera för de flesta föräldrar. Och det brukar gå bra. Men visst har det hänt att några föräldrar undrat litet skämtsamt ”vad vet du om det här, vänta bara ska du få se …”.