- Ändå kan jag ibland känna att ”vem är jag att klaga?” Mamma sa alltid att man inte skulle vara ”sjåpig” och den där känslan sitter så oerhört djupt i mig att jag fortfarande drabbas av den ibland. Det är först när jag känner så som jag blir riktigt förbannad på henne.
Lotta Thorsén berättar att det fanns tre lägen hemma: Att man fick skäll, att man inte fanns eller att man ”låtsas-fanns”.
- Om det fanns någon annan vuxen i närheten att visa upp sig för kunde hon köra storstilat och då sörplade man i sig av den låtsade ömheten. Men så fort vi var ensamma igen med mamma blev vi till luft. Det var en ständig kamp att försöka vara duktig och duga.
Det enda fysiska spåret av den mentala misshandeln hon utsattes för som barn är ett stort ärr längs högra smalbenet som fortfarande syns tydligt, trots att det är över 45 år sedan hon fick det.
- Jag var tre och ett halvt år gammal och lekte med min bror vid ett vägarbete där man lagade kablar. Jag var nyfiken på den kokande, lavaliknande kabelmassan.
Lotta kom för nära kärlet och råkade sparka till det av misstag. Hon fick den kokande kabelmassan över hela benet.
- Min bror bar mig hem och mamma blev arg och sa att jag fick skylla mig själv. Det var inte tal om att åka in till sjukhus, i stället skällde hon på mig för att jag hade varit olydig. Några dagar senare när jag följde med mamma till hårfrisörskan var det en kund där som var sjuksköterska och hon såg mina skador. Hon sa till mamma att hon borde ta mig till ett sjukhus
Än i dag undrar Lotta varför det inte var någon på sjukhuset som reagerade över att hennes mamma inte tagit sin brännskadade dotter till sjukhuset direkt. När hon väl kom in hade det gått så långt att man inte kunde använda någon bedövning för att ta bort den svarta massan som etsat sig fast i huden, eftersom man behövde gå på hennes skrik för att veta när man hade skrapat sig fram till frisk hud. Inte heller var det någon som reagerade över att hon och hennes syskon var extremt magra och väldigt kuvade.
Lotta Thorsén föddes 1957. Hennes då 25-åriga mamma hade redan tre barn sedan tidigare och låg i separation med Lottas pappa.
- Mamma har berättat att det hela tiden var underförstått att jag skulle bli ett missfall eftersom hon hade så många blödningar, och hon kallade mig ofta för missfallet. Ibland har jag funderat över om hon kanske inte hade separerat från min pappa om hon hade vetat att jag skulle bli till. Jag vet inte om det hade gjort livet lättare, men jag tror ändå att min pappa var kapabel till att visa ömhet, till skillnad från min mamma.
Lottas mamma var arbetslös och socialbidraget spenderades till största del på cigaretter och krogbesök i jakt på en karl i stället för mat. Mackor eller -potatismos och sirap i små mängder var den vanliga kosten. Hela tiden kom nya män som Lottas mamma introducerade som den nya pappan. Flera av dessa män utsatte Lotta för sexuella övergrepp.
- Jag berättade för mamma, men det var återigen det här att man inte skulle sjåpa sig. Hon ansåg att jag överdrev eller att det var sådana karlar var och att jag fick stå ut med det på något vis.
När Lotta Thorsén själv fick sitt första barn, dottern Kristin, väcktes en oerhörd rädsla för att upprepa mammans misstag.
- När Kristin föddes kände jag omedelbart en väldigt stark förälskelse. Då fattade jag hur det kunde kännas och att min mamma aldrig känt så för mig. Jag tror att min barndom har gjort det mycket svårare för mig att vara förälder. Jag har aldrig haft något att gå -efter, det enda jag har haft har varit ett ”inte som min mamma”. Jag har inte vågat lita på min egen känsla för vad som varit rätt, i stället har jag tagit i för att vara en bra mamma så att jag nästan gått sönder.
Trots att döttrarna skrattade åt Lottas nästan överdrivna kärleksförklaringar i form av vitaminchocker och matpaket till skolan, var hon ändå osäker på om det räckte. Ansträngningarna för att kompensera för den kärlek som hennes egen mamma aldrig gav henne började sakta men säkert äta upp Lotta Thorsén inifrån. Hon fick panikångest och blev djupt deprimerad i långa perioder.
- I efterhand har jag förstått att jag låg väldigt mycket i sängen, jag var nästan apatisk ibland, men ändå gjorde jag allt det där som en mamma ska. Jag pressade mig själv att gå på föräldramöten, att vara klassförälder, jag lagade mat och läste godnattsagor.
Lotta Thorsén beskriver hur kärleken hon kände för sina egna barn också öppnade en dörr till den egna barndomen och känslor som hon hade stängt in. Att komma i kontakt med det övergivna barnet inom sig blev så smärtsamt att det till slut, efter många års djup ångest, kulminerade i flera självmordsförsök,varav ett var mycket nära att lyckas.
- Jag tänkte att det var bättre för barnens skull eftersom jag var en så dålig mamma, vilket är så sjukt och dumt att det inte är sant. Jag kan fortfarande inte tänka på det som hände utan att känna skuld, för om jag hade dött så hade jag ju svikit mina barn och försvunnit lika mycket som min mamma försvann från mig. Men jag tänker att jag ändå har försökt göra någonting åt det, jag har försökt ta ansvar för mina olika sidor.
Lottas dotter, som då hade flyttat hemifrån, förstod att något var fel när Lotta ringde från mobilen för att säga hur mycket hon älskade henne efter att ha svalt en dödlig dos tabletter. Hon räddades i sista sekund och togs in på psyket under en period. Så småningom började hon gå i psykoanalys. Under fyra år, tre gånger i veckan, gick hon till en terapeut, som i boken kallas för ”C”.
- Jag trodde nog inte att det var möjligt att få hjälp så som jag har fått hjälp. Varje gång jag kom dit, oavsett vad vi började prata om, så landade det alltid i relationen till min mamma och något som hänt mellan oss. En gång när jag sa att det hade varit mycket lättare om min mamma hade varit sjuk, sa min terapeut att utifrån hennes sätt att se det så var hon ju sjuk. Hon hade en form av narcissistisk störning, även om hon aldrig fick någon diagnos. Allt handlade om att göra livet lätt för min mamma. Mitt liv var inget värt, det handlade alltid bara om henne.
För några år sedan dog Lottas mamma, 70 år gammal, i sjukdomen kol. Lotta kunde inte förmå sig att gå på begravningen.
– Det gick bara inte. Min bror -berättade att han hade försökt hitta en fin känsla ihop med mamma under begravningen, han hade letat efter något fint minne. Jag tänkte ”vad ska han nu berätta som jag inte har med mamma?” och ville också ha något sådant med henne. Men så sa han att han inte hade hittat någonting, att det var helt blankt.
-Jag har fortfarande inte gråtit över att hon har dött och det tror jag inte att jag kommer att göra, för jag är inte ledsen. Jag tror att jag sörjde färdigt medan hon levde. Jag har gråtit och längtat så mycket efter henne, men jag gav upp redan innan hon dog då jag insåg att jag aldrig skulle kunna beveka henne, aldrig skulle kunna bli tillräcklig. Hon var oförmögen att älska oss.
Just ordet älska är laddat för Lotta Thorsén. Hon säger det ogärna till andra än sina barn och tycker till och med ibland att det är jobbigt när hennes man säger det till henne.
- Jag vet inte varför jag har så svårt för det ordet. Kanske för att det hade varit så otroligt dyrbart om min mamma hade sagt det till mig någon gång.
Hon tror att hennes själsliga ärr har drabbat hennes egna barn på olika sätt.
- Jag drog saker ett varv till som mamma för att få det rätt. Ibland kunde jag nog ta udden av mina barns ilska eftersom jag var så himla rädd för att de skulle bli arga på mig och försvinna från mig, i stället för att inse att det kanske inte är så farligt om ens barn blir förbannade då och då.
Lotta Thorséns äldsta döttrar har läst boken som inte bara beskriver deras mammas svåra uppväxt, utan också deras egen, inte helt okomplicerade, barndom.
- Kristin sa att hon tyckte det var skönt att läsa den. Hon har ju vetat mycket, även om jag har försökt att inte göra mina barn till mina förtrogna som min mamma gjorde med mig, jag fick ofta höra obehagliga detaljer om alla hennes karlar. Men vissa saker har jag ändå velat berätta för att de inte ska känna sig utestängda. Kristin tyckte att boken hjälpte henne att förstå, och när hon berättar för andra att hennes mamma varit sjuk kan hon hänvisa till boken utan att behöva förklara varje gång.
Lotta har fyra barn och är lite av en ”vallhundsmamma” som hon säger, som tycker om att ha sina barn nära. Samtidigt har hon fått lära sig att släppa kontrollen ju äldre barnen har blivit.
Att förlåta sin egen mamma är ingenting Lotta reflekterar över eftersom hon är död. Ibland tycker hon synd om henne. Ibland är hon arg. Men tack vare psykoanalysen har hon accepterat sitt liv.
- Jag har försonats med det som blev, det jag fick att jobba med. Jag kan bli jätteavundsjuk på människor som har förlorat en förälder och blir ledsna. Inte missunnsam, men avundsjuk på att de har haft en relation med en förälder som de tyckte om och saknar.
Hon själv flyttade hemifrån så fort hon kunde när hon var 16 år, men ändå fanns skulden kvar långt upp i vuxen ålder - att aldrig vara god nog åt sin mamma.
- Jag har alltid känt väldig ångest inför Mors dag. Men sen mamma dog har jag inte det längre. Jag behöver inte ta något beslut om hur dags jag ska ringa, om jag ska skjuta på det under dagen eller ringa tidigt för att få det överstökat. Jag behöver inte spela med i spelet längre. Trots att jag var vuxen hade hon en makt över mig och mina syskon eftersom vi hade en sådan otrolig törst efter att någon gång få bli bekräftade.