För drygt ett halvår sedan på Alla hjärtans dag var författaren Mats Strandberg och dåvarande sambon Johan Ehn med i DN Söndag och berättade om sin kärlekssaga och hur de hade träffats och fick sin relation att fungera. Inte långt därefter tog livet en oväntad vändning och allting i Mats liv föll samman samtidigt.
– Då när vi var med i DN och berättade om vår relation så kändes det som om ingenting skulle kunna hota den. Det kändes som om vi hade gått igenom så mycket tillsammans redan och att det hade gjort oss så starka. Så när krisen kom och vårt förhållande tog slut var jag verkligen helt oförberedd.
Mats beskriver deras problem som att de älskar varandra som personer men att de inte fungerade som pojkvänner.
– Det var så fruktansvärt svårt att våga se det. På sätt och vis kanske det är lättare, åtminstone att fatta beslutet, om någon varit otrogen, eller om man börjat hata varandra, om man inte längre står ut med att se varandra. Jag tror att det är dags att gå vidare när man känner att man måste ”nöja sig”, eller när man inte längre kan vara sig själv i förhållandet …
– Det finns alltid dåliga saker i en relation, men de får aldrig vara fler än de bra sakerna. Egentligen tror jag att allt handlar om att båda måste vilja ha ut samma sak av ett förhållande. Har man inte åtminstone det gemensamt – förväntningarna på vad en relation ska vara – så är det kört.
Trots att man har det dåligt i sin relation så är det många som inte vågar bryta upp, men för Mats var tanken på att bita ihop mer skrämmande.
– Hade jag gjort det, fastän jag redan kommit till insikt, skulle det ha varit det jag ångrade mest sen. Att jag slösat bort år på något jag redan visste inte hade någon framtid. Dessutom ville jag inte att jag och Johan skulle börja hata varandra. Och det hade vi gjort om vi fortsatt att leva tillsammans.
Strax efter att Mats och hans sambo Johan hade separerat drabbades hans mamma av aortabråck. Hon opererades akut i många timmar, fick femton liter blod och hjärtat slutade slå tre gånger under operationen.
– Jag satt hos mäklaren och skrev på papper för min nya lägenhet när pappa ringde och berättade om vad som hade hänt. Jag gick ut på stan som en zombie och letade upp en kyrka där jag satte mig, jag kände att jag var tvungen att vara någonstans där jag fick gråta. Sen skjutsade Johan mig till sjukhuset i Västerås.
De närmaste veckorna var de värsta i Mats liv någonsin, ingen visste om hans mamma skulle överleva och om hon överlevde var riskerna för hjärnskador stora.
– Det var vidrigt och det var så absurt att det blev overkligt. Jag kunde nästan känna fysiskt hur det fanns en liten strömbrytare inuti som bara stängde av alla känslor mellan varven. Det blev liksom överbelastat på nätet och kroppen löste det genom att bara… klick. Just i de stunderna kunde jag se hela situationen så tydligt, liksom utifrån, och då tänkte jag att ”ska allt det här hända, så är det är lika bra att allt händer på en gång. Nu kan jag inte ta in allt.” Jag tänkte att det hade varit värre om allt hänt en sak i taget, över en lång period… då hade det slitit ner mig fullständigt.
För att orka skrev Mats dagbok och brev till sin mamma varje dag medan hon låg nedsövd.
– Jag ville att hon skulle veta vad vi hade gjort på dagarna medan hon varit ”borta”. Mitt i allt det här så var ju också Johan, mitt ex, en fantastisk hjälp. Han skjutsade mig till sjukhuset i Västerås, hjälpte mig och pappa att ta hand om deras hund medan jag och pappa var på sjukhuset. Det var också en tröst, att jag faktiskt inte hade förlorat allt. Jag hade inte förlorat Johan, jag var bara inte tillsammans med honom längre.
För att bearbeta separationen tog Mats hjälp av både vänner och arbetet med romanen ”Halva liv” som också handlar om brustna relationer, familjehemligheter och ett mysterium med en spårlöst försvunnen man.
– Jag har turen att ha fantastiska vänner, som hjälper mig på så många olika sätt. Och att skriva ”Halva liv” har definitivt varit en form av terapi. Jag har varit så tacksam den här tiden för att jag har ett jobb jag trivs med, vänner jag älskar, en okej ekonomi, och inga skyldigheter mot någon annan än mig själv.
Även om det har varit tufft att bli singel efter många år i tvåsamhet så tycker Mats att det finns fördelar.
– Det känns som om singelskapet är ett tillfälle att lära känna sig själv lite bättre. Det är så lätt att tappa bort sig själv i ett förhållande när det inte funkar. Man tänker så mycket på sig själv som pojkvännen, eller analyserar sig själv i relation till den andre. Som singel kan man också vara självisk på ett helt annat sätt, man kan tillåta sig att fokusera helt på jobbet för ett tag. Eller gå in i sig själv. Eller gå ut och festa tills solen går upp. Vad man än behöver just i stunden.
Det han saknar mest är känslan av att vara ”paxad” av någon.
– Att ha någon som alltid måste låta en komma i första hand, på ett sätt som man aldrig kan kräva av vänner. Någon att vakna på morgonen med och avsluta dagen tillsammans med. Att dela en vardag. Och jag har insett att jag inte bara saknar att vara älskad – jag saknar att ha någon att älska. Gud, det låter ju nästan äckligt sentimentalt. Men så är det.
Ett halvår senare har Mats kommit ut på andra sidan krisen, hans mamma repade sig och är mirakulöst helt återställd och han har även börjat dejta igen och vågar tro på en ny relation även om han just nu föredrar att vara singel.
– Konstigt nog, eftersom jag annars är förföljd av mina egna hjärnspöken och har en förmåga att se glaset som halvtomt, har jag aldrig tappat tron på relationer. Jag tror på kärleken. Jag tror att vi är skapta för den.
Förra gången Mats var singel var han 26 år, han känner att han har förändrats en hel del sen dess.
– Jag måste liksom lära mig att navigera igen. Jag är inte längre samma person. Jag måste veta lite mer om hur den här personen fungerar och vad han egentligen vill.
Svårigheterna har utvecklat Mats i hans författarskap och med nya boken kände han att han vågade mer än vad han har gjort tidigare.
– Jag tror att jag vågade ta mitt skrivande mer på allvar och gå djupare i olika känslor hos karaktärerna utan att hela tiden känna att jag måste balansera upp det med ett skämt. Den här historien krävde att jag vågade vara på allvar, och det är också därför jag är mer stolt över den än något jag tidigare gjort.