Johan Norberg har skrivit en bok om lyckan och i en artikel här på Newsmill den 9 september berättar han att den handlar om att saluföra den "positiva psykologin". Den handlar om att vi (själva) kan uppnå tillstånd av lycka genom att förändra våra invanda tankemönster och genom att ta till oss klassiska dygder som förlåtelse och tacksamhet. Vi ska förstå att det inte är målet utan vägen dit, själva resandet, som vi ska lära oss att uppskatta. Det handlar om kreativitet, närvaro, feed-back (återkoppling) och flow (då man bara flyter med och glömmer bort tidens gång). Därför är det ingen slump, menar Johan Norberg, att entreprenörer är lyckligare än andra, oavsett ekonomisk nivå.
Det är säkert heller ingen slump att kärnbudskapet blir att "vi faktiskt är vår egen lyckas smed". Det är intressant, tycker jag, att det på senare tid har blivit så populärt med olika "psykologier" som alla har budskapet att det är dig själv som det (mesta) beror på. Du kan själv välja vilket förhållningssätt du vill ha, du ska tänka positivt så blir du inte irriterad, du ska fokusera på dina inre känslor och komma i balans med dig själv, osv. osv.
Det verkar finnas en trend som går ut på att personlig tillfredsställelse och känslor av lycka är starkt kopplat till enbart det egna jaget. Jag tror att det är fel. Lycka är naturligtvis något subjektivt men jag tror att det i hög grad handlar om en relation. Lika lite som ensam är stark är ensam lycklig. Visst är det bra att vara medveten om vem jag själv är, och vad som driver mig i mina relationer men det är i själva mötet med andra människor som jag får näring nog för att växa.
Det betyder att vi behöver titta på vilka möjligheter vi har att fritt relatera. Det finns naturligtvis hinder, både på individnivå och på samhällsnivå. På individnivå styrs vi ofta av egna och andras föreställningar och förväntningar om vad det är att vara människa, utifrån det kön vi har. Stereotypa och patriarkala könsroller begränsar i hög grad våra individuella möjligheter att fullt ut upptäcka och utnyttja vår hela mänskliga kapacitet. Det gäller både val av partner och val av arbete. Ekonomi och utbildning sätter också tydliga gränser. Hud och hårfärg, sexuell identitet och funktionsnedsättningar är andra hinder. Gemensamt handlar det om makt och maktlöshet.
Betyder det att människor som lever i konflikter utifrån kön, klass, etnicitet, sexualitet eller funktionsnedsättning inte kan känna lycka? Självklart är det inte så. Kunskapen finns om att det varken är pengar i massor eller materiellt överflöd som skapar lycka. Liksom att kärleken kan överbrygga gränser. Men ändå. Det finns skillnader. I möjligheten.
Lycka kräver reservationslösa relationer. Relationer fria från förtryck, makt och ägande. Sällan är det så tydligt som i en kärleksrelation. Så fort makt och ägande blandas in, vilket är det gängse med den könsmaktsordning som är plattform i alla våra samhällen, minskar möjligheten och förmågan att älska reservationslöst. Det tydligaste exemplet på den reservationslösa kärleken, den som vi upplever som ett tillstånd av lycka, tror jag finns i relationen till våra barn. Det händer något i oss när vi ställs inför det nya livet, när vi känner ansvaret, glädjen, styrkan och sårbarheten, samtidigt. Vi älskar, reservationslöst. Vi får inte ens något riktigt svar den första tiden, men vi vet att vi älskar. Vi ger.
Jag menar att vi i sådana ögonblick uppbådar det absolut största i vår kapacitet som människa: vår möjlighet att gå utanför oss själva och se oss själva i en annan människa. Vi använder vår förmåga till empati. Den som vi kan vidga i det oändliga för vi får hela tiden tillbaka. Det ger, tycker jag, en känsla av lycka.
Ju mindre stress, ju mindre oro, ju mindre osäkerhet, ju mindre hot, desto större möjlighet till upplevelser av lycka. Därför finns också frågan på den samhälleliga nivån. Eftersom de maktmönster som ger många människor mindre möjligheter i allra högsta grad finns på den strukturella, samhälleliga, nivån måste vi också möta detta med strukturella lösningar. Det betyder (samhälls)politiskt arbete och förändring genom sociala reformer.
Det räcker alltså inte med den nya psykologin. Vi måste in med den nya politiken också. För mig stavas den feminism. Jag vill inte påstå att feminister per definition är mer lyckliga än andra men det finns numera vetenskapligt klarlagt att jämställda relationer, på alla nivåer, håller längre och att feminister, av alla kön, har bättre sex. Det kan väl i alla fall ses som ett steg på rätt väg...
Artikeln kommer ifrån Newsmill.
Läs mer om lycka på Newsmill:
Inspirationskonsulten Boel Björkenwall: "I jakten på den stora lyckan missar vi den"
Maria Wetterstrand: "Folks lycka en av våra största politiska utmaningar"
Johan Norberg: "Lycka är inte en plats utan mer ett sätt att resa"