Hojen fick sällskap
Den 24 september 2000 - alltså för exakt nio år sedan.
Söndag eftermiddag, bra mc-väder. Jag upptäcker att konstutställningen jag vill se stänger om en timme. Jag kastar mig upp på hojen och åker den dryga milen till konsthallen.
Där traskar jag runt alldeles ensam och råkar kasta en blickut genom fönstret. Min hoj har fått sällskap! Någon har tänkt likadant denna söndag eftermiddag. Spännande. Och vem kan denna någon vara, annat än en konstintresserad mc-åkare? En oslagbar kombination.
Men denna någon tycks vara mer intresserad av vad som hänger på väggarna än av mig. Inte en blick - så nu gäller det att handla.
Snabbt ut till min mc. Jag vet ju att samtal alltid uppstår när mc-ägare möts. Så ock denna gång. Vi presenterar oss för varandra, småpratar lite. Jag vet nu att hans namn är Per. Jag vet också var han jobbar. Men inte mycket mer.
Så kommer kommentaren innan Per drar i väg. ”Kedjan hänger ner!”
Där står jag med lång blick och hängande kedja.
Sedan blir det fart på mig. Hem och kollar i telefonkatalogen. Upptäcker att det finns två Per på hans jobb! Vem? Jo, han med det ovanliga namnet. Snabbt i väg med ett vykort: ”Slå en signal om du har lust till en hojtur.”
Det blev mer än både signal och hojtur. Och nu har vi bytt våra motorcyklar till en Morgan. Sida vid sida. Det är lycka.
K

Efter 29 års vänskap blev vi ett par
Året var 1978, de vilda rockfestivalernas tid. Jag och mina väninnor hade rest till Roskildefestivalen för att lyssna på rock och framför allt se den Store Bob Marley.
När väl tälten var på plats började vi utforska området. Några av mina kompisar tog en extra runda runt campingen. De upptäckte då två långhåriga killar, sittandes så stilla och fridfullt utanför sin enkla boning.
En av dem var stor och mörkhårig med enorma glasögon, den andre var liten, fräkning och med söta, röda lockar.
De hade placerat sitt tält mitt emot damernas dusch, därav de nöjda leenden som spred sig i deras nunor.
Damernas duschområde var öppet för insyn på äkta 70-talsvis. Men det visste nu inte mina väninnor, som tyckte att dessa unga män såg nyfikna och trevliga ut och slog sig i slang med dem.
Det visade sig att Rob och Edd var från Birmingham i England och på resande fot genom Europa.
Vi gick på Bob Marley-konserten tillsammans och en trettio år lång kontakt inleddes.
Skam att säga lämnade jag festivalen två dagar senare med en annan man, men genom alla år höll Edd, den rödhårige med fräknar, och jag kontakten.
Vi sågs i Sverige och i Danmark, vi skrev till varandra från olika länder världsdelar, från småbarnsåren och från resor, i och ur förhållanden.
Edd var alltid den som hälsade på mig. Men en dag bjöd han mig till sin 50-årsfest i Birmingham. Och vem kan motstå det näpnaste lilla hus inrett med sju olika heltäckningsmattor (inklusive i badrummet) och strukturtapeter värdig en pizzeria runt väggar och tak? Den fejkade öppna gasspisen med imiterade vedträn värmde mitt hjärta.
I kombination med Edds brittiska humor och fräknar blev det oemotståndligt.
29 år efter vårt första möte blev vi ett par. Vi gifte oss den 1 augusti i år och åkte till Machu Picchu och Påskön på bröllopsresa. Nu fortsätter resan tillsammans.
Ulli Evans

För mig är han ännu den skönlockige
År 1975 var jag 31 år. Jag ville ta en paus från mitt lärarjobb i Vänersborg och skulle läsa pedagogik vid universitetet i Linköping.
Och jag ville gärna pröva på att bo i studentkorridor. Det första rummet jag fick gled mig ur händerna, eftersom jag hade missat att bekräfta att jag tog rummet.
Nu var jag på väg till ett studentrum i en helt annan korridor. Plötsligt slogs ytterdörren upp och en yngling stormade ut. Han var det vackraste jag hade sett. Han hade långa, mörka lockar, en vit irländsk fiskartröja med flätstickning, slitna jeans, träskor, glada ögon och ett härligt skratt!
Jag blev blixtförälskad, men jag minns att jag tänkte: ”Han är ouppnåelig. Han är så ung.”
Så småningom fick jag veta att han hette Carl-Axel. Han var 23 år och läste ekonomi.
Månaderna gick och vi lärde känna varandra. Vi pratade och pratade och drack oräkneliga koppar kaffe.
Sakta men säkert gick vänskapen över i kärlek.
Nu har vi varit tillsammans i 33 år och är gifta sedan 1986.
Han är det bästa som har hänt mig.
Visserligen har han numera fått ”de grå tinningarnas charm”, men i mina ögon kommer han alltid att vara den där skönlockige unge mannen!
Elisabeth

Efter bussresan blev vi oskiljaktiga
Jag och min nuvarande flickvän började samtidigt på samma universitet, fast på helt olika utbildningar. Trots att vi rört oss i samma hus och samma korridorer sedan hösten 2007 har våra vägar sällan korsats.
Första gången var precis i början, under nolleperioden. Då skulle vi och flera andra nya studenter leka Djungeltelegrafen, en lek där man skall härma exotiska djur.
Därefter stötte vi på varandra igen i en hiss ett drygt år senare, en helgförmiddag på hösten 2008. Jag var på glatt humör och började småprata med henne. Hon såg lite trött och medtagen ut så jag skojade lite och frågade om hon hade haft kul kvällen innan. Hon var inte alls på sällskapshumör, utan vi skiljdes snabbt åt igen.
Sedan dröjde det till sista veckan i april i år, då ett stort sällskap skulle åka ner och tävla i Malmö. Vi åkte i tre olika minibussar, och slumpen föll så att vi hamnade i samma buss.
Under resan kom vi varandra allt närmare, och på hemvägen var vi oskiljaktliga. Dagen efter vi kommit hem träffades vi igen över en kopp te.
Den varade i fem-sex timmar, långt in på natten.
Då fick jag veta ett par sanningar. Hon och hennes vänner hade skrattat åt mig långt efter Djungeltelegrafen, eftersom ingen annan hade hört talas om djuret jag härmade (kookaburran, en australisk fågel).
Värre var att när vi sågs i hissen hade hon samma morgon gjort slut med sin pojkvän och var inte bakfull - utan uppriven. Jag skäms fortfarande för hur jag betedde mig då, fastän hon själv numera skrattar åt det.
Efter den långa koppen te fastnade vi i hennes hall när vi skulle säga god natt. Nu har vi varit tillsammans i fyra månader och planerar att flytta ihop nästa år. Efter två fadäser på hemmaplan var det en bussresa till andra ändan av landet som förde oss ihop.
Så det kan gå.
David Saulesco

Jag sa att jag var född i Helsingfors
Det var första dagen på lärarutbildningen. Jag hade länge funderat över de goda oddsen att jag som kille skulle kunna träffa någon i en sådan kvinnodominerad utbildning, så dagen till ära hade jag handlat ny mundering för att imponera på damerna. En brun portfölj i skinn från Myrorna, myggjagare och en ny skjorta. Det skulle synas vilken utbildning jag gick på.
När alla de tjugofyra blivande klasskamraterna var samlade visade det sig att jag var en av tre killar, varav en med vigselring.
Vi skulle presentera oss själva genom att sätta oss i en ring och gå varvet runt. Alla skulle säga sitt namn och två saker som man var intresserad av. När turen kom till mig sade jag, lagom nonchalant, att jag var intresserad av Bellman och antiken. Jag fick upprepa mig två gånger eftersom jag talade så lågt och sluddrigt.
När presentationen var avslutad hade jag redan hunnit bli intresserad av en vacker finlandssvenska. Nästa presentationslek gick ut på att gruppera sig med dem som var födda i närheten. Jag ljög och sade att jag var född i Helsingfors, precis som den vackra finlandssvenskan.
Två år och en förlovning senare sitter vi hopplöst förälskade i varandra och planerar framtiden.
Robin Pettersson

Han bjöd flott - på en halv öl
I mitten av sjuttiotalet gick jag ibland på Club Academica och dansade. Den här speciella kvällen - den 5 september 1975 - såg jag ett par killar som så uppenbart stod och kollade in alla tjejer väldigt noga. Den ene hade skägg.
”Egentligen borde man gå fram och bjuda upp för att retas” tänkte jag men det vågade jag förstås inte.
Sedan såg jag ”den skäggige” spana åt mitt håll flera gånger, men jag var för ovanlighetens skull uppbjuden flitigt den kvällen. Men rätt vad det var stod han där i alla fall och bjöd upp och vi dansade.
Jag var så full i skratt eftersom jag sett hur han stått och spanat tidigare så när han började skoja och skämta fick vi genast kontakt.
”Ska vi dela på en öl” frågade han och det gick jag med på, trots att det kanske inte var det mest generösa erbjudandet precis.
Men det var med den ölen det började och sedan dess har vi fortsatt att dela.
Inom ett halvår bodde vi ihop, inom ett år var vi gifta och väntade vårt första barn. ”Att dela på en öl” är numera ett stående skämt bland våra tre söner med flera i vår familj.
Ronda

Vilken tur att jag föll ned från vinden
Våren 2004 var jag nyskild och faktiskt väldigt nöjd med att slippa en karl. Jag skulle då inte skaffa någon ny! En dag skulle jag hiva upp vinterprylar på vinden. Där stod jag högt uppe på stegen och baxade upp kassar med pjäxor, vinterkläder och skridskor. Helt plötsligt gled stegen undan och jag föll handlöst ner med ett brak. Chockad men oskadd låg jag på golvet och insåg att jag verkligen hade överlevt fallet. Det var som att ha fått livet en gång till.
Och vad ville jag då med mitt liv? Jo, där på golvet bestämde jag mig för att jag nog ville ha en man trots allt.
Hur skulle det då gå till att hitta en man? Var höll män egentligen hus? ”På dans” sa min väninna. Jag sa: ”Det borde finnas en handbok för hur man får tag på en karl.” Hon sa: ”Vi får väl skriva en själva. Vi går systematiskt till väga och dokumenterar allt.” ”Okej”, sa jag och köpte en anteckningsbok.
Första kvällen gick vi på ett dansställe. Där var det ”prinslöst”, vilket noga antecknades. Andra kvällen gick vi till Skansens dansbana. Genast då vi kom dit såg jag Honom, min fina, härliga man. ”Han är min!” sa jag snabbt till min väninna.
Han bjöd upp mig och vi dansade en dans, därefter två, tre, fyra danser, ja, vi dansade hela kvällen. Sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Anteckningsboken kastade jag - en sådan handbok får någon annan skriva. Jag har min man som jag älskar!
Varje dag tänker jag på vilken lycka det är att vi träffades. Vilken tur att jag ramlade ner från vinden.
Amanda Persson

Vi båda steg av för tidigt av samma skäl
Så annorlunda allt var! Restaurang Bocken låg på Kungsgatan, spårvagnarna skramlade på gatorna och två folkskoleseminarier fanns i stan, manligt och kvinnligt!
Någon pigg seminarist kom på att vi borde träffas från våra utbildningar, äta lite, dansa och roa oss tillsammans. Det blev god uppslutning, stoj och ivrigt dansande. En ung, trevlig man bjöd upp mej, flera gånger; roligt prat och skratt.
På Stureplan vid spårvagnshållplatsen stod han igen och skulle också till Söder och Sofia! Fortsatt resonerande, skämt och allvar, lite stigande intresse.
När jag nästan var framme verkade det som om han tänkte stiga av, så jag steg också av, jag ville behålla samvaron och gick gärna. Han gick också - lika långt, åt samma håll! Båda steg av för tidigt och av samma skäl.
Träffarna fortsatte, blev tätare, mer självklara. Jag blev klar som lärare och sökte tjänst i en liten byskola i Roslagen, elva elever, drömstart!
Min vän, nu nära vän, följde mej ut, hjälpte mej att städa efter sotarens besök, packade upp lite god plockmat åt oss att njuta av, innan vi förlovade oss. Fast först hade jag ringt mamma och pappa och frågat om jag fick. Jag var inte 21 år och alltså inte myndig.
57 år senare sitter jag nu och minns allt fint vi haft tillsammans, han, våra fyra barn, svärbarn, barnbarn - och alla våra lärarår! Familjerna växer kring mej, men min bästa vän saknas sen 1,5 år.
Sorgen avtar med åren, sägs det, men det verkar inte så, undrar just om den inte tilltar? Vänliga, roliga, kluriga minnen trängs i huvudet, jag är lycklig över att ha fått uppleva de0m, men jag saknar, saknar.
Kerstin Holmgren

Hur kunde jag se det redan på fotona?
Efter ett 35 år långt och fint äktenskap lurade separationen trots allt runt hörnet, och jag började söka en annan hemvist. På många foton från en Stockholmsklubb såg jag en och samma kvinna - alltid lika fascinerande, med en underbar utstrålning. Det kändes som att hon såg just mig djupt in i ögonen.
När jag några månader senare fann vägen dit så fanns hon där, men i sällskap med sina väninnor, och då min styrka aldrig har varit att inleda samtal med någon okänd jag är intresserad av, så kunde jag inte mer än titta på henne; hennes strålande leende när hon pratade med sina vänner, en smittande glädje när hon dansade.
Ett år senare, våren 2008: Separerad sedan sex månader, landat i min nya lägenhet, singel för första gången sedan tonåren. Då först gick jag in på den internet-community mitt ex många gånger trodde att jag brukade besöka.
En sökning bland sajtens 100 000 medlemmar - kön, ålder, Stockholmstrakten - så bara fanns hon där, med samma vackra leende. Jag skickade henne ett till intet förpliktigande meddelande om ”Min första dag här. Trevligt att stöta på dig. Minns dig från Club S. för ett år sedan.”
Jag trodde inte att det var sant när hon svarade, och hennes ”Minns dig också. Roligt att du hörde av dig. Skriv gärna igen.” fick mitt hjärta att hoppa över ett slag.
Några månader senare följde hon med mig på en kort utlandsresa, och sedan augusti förra året har vi tillbringat varje helg och semester tillsammans. Det är som en dröm att få uppleva detta vackra i mogen medelålder. Men jag kommer alltid att undra: Hur kunde jag se redan på fotona, det som fanns där i övermått när vi sedan möttes.
Erica

Sekreterare söktes till ”Saltkråkan”
Året var 1963 och ”Vi på Saltkråkan” spelades in på Norröra. Jag var med i produktionsledningen och en dag skulle vi spela in ett avsnitt i fastighetsmäklare Mattsons kontor. Plötsligt ropar regissören Olle Hellbom att vi måste få tag i en blond sekreterare som sitter och filar naglarna. ”Stig kan du fixa det om en halvtimme.”
Utanför fönstret ser jag tre personer passera förbi, en man och två damer, varav en blondin.
Jag springer ut och kommer i kapp dem och frågar blondinen i sällskapet om hon vill vara med i en filminspelning som pågår just nu. Hon svarar: ”Det kan jag väl.”
Jag blev lite förvånad att jag fick ett så snabbt svar. Det brukar nästan alltid heta ”inte kan väl jag”, men här var det klart med en gång. Vi gick in till inspelningen och pratade med Hellbom och han instruerade ”skådespelerskan” hur hon skulle agera när farbror Melker kommer in i bilden.
Hennes säkerhet gjorde intryck på mig, och jag tänkte att henne får jag inte släppa.
När bilderna var tagna så pratade jag med henne och det visade sig att hon hyrde en stuga på Norröra över sommaren, så det blev fler träffar.
Problemet var att vi var gifta på varsitt håll, men förälskelsen växte sig starkare och 1968 gifte vi oss.
Stig Hallgren

Efter 40 år slöts cirkeln med Paul
På sommarverandan juli 2004. Min syster läser Steinbecks ”Travels with Charley”. ”Det där är ju min gamla bok”, säger jag. ”Just det - och här står att du fick den av Paul hösten 1964. Vem var han?”, frågar hon nyfiket. ”Ah - Paul! Vi träffades på en kibbutz sommaren 1964.”
Så berättar jag om vår vänskap, vår självklara närhet, vårt gemensamma intresse för litteratur, bokpaketen från USA som gladde mig under 1964-65. En lycklig tid! Men båda var vi redan förlovade på var sitt håll. Jag gifte mig och tappade kontakten med Paul.
Augusti 2004. Tusentals mejl har samlats under min datorfria semester, mest spam. Men - plötsligt: bland allt skräp ett kort anrop från just Paul. Efter 40 år - och avsänt exakt samma dag som samtalet på sommarverandan ägde rum. Vad nu? Är det detta de kallar synkronisering? Han söker kontakt med finländskan som plockade potatis på Lehavot Haviva sommaren 1964. Han har hittat mig genom Google.
Paul är änkling, jag frånskild. Vi skriver ett oräkneligt antal brev denna höst 2004. Den 1 november står jag ohyggligt nervös på Arlanda. Hjälp, ska han faktiskt bo hos mig i två veckor? Är han förändrad? Känner jag ens igen honom? Mitt 63-åriga hjärta uppför sig tonårsaktigt.
Snart dock ett djupt lugn. Vi är ännu mer ”soul mates” än väntat. När Migrationsverkets kvarnar malt klart flyttar han hit. Vi två nygifta pensionärer sitter i solen på verandan, suckar ”it\”s a rough life...” över våra drinkar - och våra böcker. Och ler. Cirkeln är sluten. Jag är hel.
Monica Thelestam

Vid desserten var jag övertygad
Kärleken slog till den 31 december 1973. Jag var bjuden på fest hos min lillasyster. Veckorna före återkom hon gång på gång för att berätta om denne fantastiske man som hon bjudit och som, hör och häpna, var som klippt och skuren för storasyster. Hennes entusiasm fick mig nästan att tacka nej, men till slut gick jag ändå, mot bättre vetande. Är man 29 år och singel har man haft sin beskärda del av blindträffar som välmenande vänner utsätter en för och i 99,9 procent är det enbart pinsamt för båda parter.
Strax innan middagen ringer det på dörren, det var han och det första jag noterar är att han har med sig rosor till värdinnan och ber om ursäkt för att han är sen. Kom ihåg att det här var tidigt sjuttiotal när manér och gott uppförande inte stod särskilt högt på den allmänna agendan. Jag har dock alltid förfäktat att revolution och gott uppförande inte nödvändigtvis måste stå i motsatt förhållande till varandra, så mitt intresse var redan väckt. Han hade sällskap med sig, en enorm schäfer som var mycket väldresserad, ytterligare ett plus i kanten.
Vi var naturligtvis placerade bredvid varandra under middagen. Han hade en lågmäld humor och verkade allmänbildad och chosefri. Han berättade att inte heller han tänkt komma och det av samma skäl som jag. Vid desserten så var det bara att konstatera att detta nog var en sällsynt representant för de resterande 0,1 procent som man faktiskt skulle kunna tänka sig att lämna sitt telefonnummer till. Nåja, i slutänden visade det sig att jag gjorde betydligt mer än så. Fem minuter över midnatt gick vi hem till mig och i skenet av elden från kakelugnen tillbringade vi vår första natt tillsammans. Vi flyttade ihop den natten, vänkretsen var i djup chock men har nu hämtat sig, 36 år och två barn senare.
L

Min hjälte räddade mig från rånhot
”Har du inte läst nog med romaner för att veta hur det slutar för fartygsromanser?” frågade min far när jag hade samlat mod nog för att berätta att jag, en 20-årig pakistansk flicka, ville gifta mig med en svensk man som jag hade träffat ombord på en båt på vägen hem från Italien. Min blivande svägerska sade däremot att det var så romantiskt att hon inte behövde gå på bio på ett år!
Och visst var det romantiskt när vi träffades i oktober 1960 - månsken över Neapelbukten, Vesuvius glödande i bakgrunden, och kvällen för kaptenens bal. Fast det höll på att bli en icketräff eftersom han glömde bort att han var bjuden! Just när vi skulle bryta upp syntes han vid baren och hämtades för att presenteras. Då råkade han sätta sig bredvid mig. Ett par timmar senare tittade han, med sina grönskimrande ögon, djupt in i mina och berättade historien om hur Napoleons general Bernadotte friade till Desirée direkt efter att ha eskorterat henne hem från en bal. Det räckte för att fånga mitt hjärta.
Dagen därpå anlände vi till Port Said och vandrade längs dess gator i gassande sol och den stackars svensken fick solsting. Tredje dagen ankrade vi utanför Aden och då visade sig min svensk vara en riktig hjälte genom att rädda oss när vi utsatts för rånhot av vår båttaxis knivbeväpnade roddmän. Den kvällen, glidande genom Suezkanalen, erkände vi för varandra att vi var kära ...
Men ... det fanns för många ”men”. Jag förklarade hur omöjligt det var för mig att ens tänka tanken att gifta mig med en ”utlänning”. Innan vi skildes åt i Karachi ville han ändå fria ”ordentligt”, men jag sade förstås ”nej”!
Hur vi, ett par år (och 750 brev) senare lyckades få lov att gifta oss är en helt annan historia, men jag kan försäkra att år 2009 inte slutar såsom fartygsromanser brukar göra.
Ishrat Lindblad

”Du ska ha en änka - jag har en till dig”
Januari 2006, jag är änkling, 66 år, och besöker fotvården för att börja bry mig om mig själv.
Fotterapeuten, bekant med min avlidna hustru, förhör sig om allt som hänt och om hur jag tänkt mig livet framgent. Jag vill gärna ha en ny kvinna i mitt liv, berättar jag, och föreslår en kontaktannons. ”Nej”, säger hon, ”sånt här ska gå genom rekommendation. Du ska ha en änka och jag har en till dig. Hon bor i grannkommunen och ni sätter er bara på bussen och åker till varandra.”
”Så går det väl inte till”, sa jag, ”vet änkan om det här?”
”Ja, det gör hon, hon var här i går och berättade att hon blivit änka och kunde tänka sig en ny man så småningom. Ni passar ihop, ni pratar på samma sätt. Dessutom är ni jämngamla.”
Jag säger att det är okej att hon kontaktar änkan för att bana väg för mig.
Jag går hem och undrar vad som nu ska hända. Jag får klartecken nästa dag och samlar mod för att ringa. Telefonsvarare. Ingen hemma, jag blir ännu mer nervös, undrar om hon ska ringa, jag lämnade några uppgifter. Någon timme senare - min telefon ringer - det är hon! 75 minuter senare gör vi upp om ett nytt samtal påföljande dag. Ånyo 75 minuter. Nu bestämmer vi oss för att träffas.
Promenad på söndag, lunch på tisdag, telefon varje dag, korta och långa resor, tills vi 2008 sålde våra bostäder och köpte en gemensam lägenhet. Nu är vi storfamilj med fyra barn, sju barnbarn och säger varje dag att vi haft en fantastisk tur.
”W”
PS. Vi besöker regelbundet vår välgörare.