Året var 1544, Sveriges riksdag höll möte i Västerås, och deltagarna färdades mot staden i ett rike som bara några dagar senare skulle ha förändrats. I Sverige före Västerås riksdag utsågs rikets kungar genom val. När deltagarna efter mötets slut reste hem var landet ett arvkungadöme: kungamakten skulle hädanefter, efter ett krav från kung Gustav Vasa, gå i arv från far till son.
Vi som i dag firar Fars dag har skäl att begrunda det högst speciella pappa-son-förhållande som låg till grund för beslutet på Västerås riksdag.
”Det var ju länge sedan”, kan vi säga. ”Och att kungatitlar går i arv är ju vardagsmat.”
Men så enkelt är det faktiskt inte.
Gustav Vasas plan – i varje fall som han officiellt framställde den – var att kungakronans ärftlighet skulle göra slut på de uppslitande strider som ofta hade föregått tidigare kungaval. Gustavs söner, i tur och ordning Erik, Johan och Karl skulle under ordnade former ha första tjing på regentskapet, och därmed skulle inga bråk kunna uppstå.
I dag vet vi bättre, inte minst beroende på det makalösa elände hans faderliga gåva skapade för hans söner.
Att söner denna Fars dag hyllar sina fäder med en slips tillhör det normala. Att fäder skänker sina söner politisk makt kan förefalla mindre självklart, men icke desto mindre är detta i många av jordens länder ett högst naturligt fenomen. Och nu avser vi inte de världens kungar vilkas makt hur som helst i de flesta fall bara är symbolisk.
Syriens härskare heter Bashar al Assad. Hans pappa hette Hafez al Assad och härskade över Syrien innan sonen på Hafez order ärvde makten.
– Vill ni hellre ha det som i Irak? frågar Bashar ibland som ett svar på de knappt hörbara protesterna mot bristen på demokratiska rättigheter i landet.
Vid första påseende kan detta förefalla vara ett giltigt argument. Arvdiktaturen Syrien präglas av avsevärt mindre blodsutgjutelse än grannlandet Irak med dess på ytan etablerade formella demokrati.
Ändå är exemplet Irak en smula komplicerat. Att Iraks nuvarande politiska elit fått chansen att kivas om makten utgör ett klart avsteg från tidigare uppgjorda planer. Landets förre härskare Saddam Hussein hade beslutat att någon av hans två söner skulle ta över efter honom, och hade det inte varit för att båda sköts till döds av amerikanska trupper skulle även Irak ha varit en arvdiktatur.
Snarare utgör exemplet ett bevis för att den som offentligt utses till att ärva makten efter pappa ofta lever farligt.
Egyptens härskare Hosni Mubarak banar ogenerat vägen för sin son Gamal att efterträda honom. Kazakstans ledare Nursultan Nazarbajev kommer med stor sannolikhet att låta makten gå i arv till sin dotter, och i Azerbajdzjan sitter ledaren Ilham Alijev ohotad på det politiska arvegods hans pappa Heydar Alijev förlänade honom.
Åt detta finner omvärlden ofta skäl att småle. Ärvda härskartitlar, bortsett kanske från harmlöst symboliska kungatitlar, anses nämligen på de flesta håll i världen som en smula skämmiga, ja, rent av löjliga.
Undantag finns – i varje fall är småleenden inte den främsta reaktion som möter Nordkoreas diktator Kim Jong Il.
Han ärvde sitt ämbete från sin pappa Kim Il Sung. Han har redan testamenterat det till sin son Kim Jong Um. Den som frestas att småle åt familjen Kim hämmas lätt av det faktum att dess företrädare möjligen är mentalsjuka och i varje fall strävar efter att göra sitt land till kärnvapenmakt.
Fars dag firas inte i Nordkorea. Det är på sätt och vis tur eftersom Kim per dekret anses vara alla nordkoreaners far.
Det skulle bli en rackarns massa slipsar om varje medborgare fick för sig att hedra pappa på högtidsdagen.
Nu kan söner – och i förekommande fall döttrar – ibland ärva makten utan bevisbara ingrepp från mamma eller pappa. Indira Gandhi var dotter till Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru men efterträdde honom på posten först efter partiinterna och landsomfattande omröstningar. Detsamma gällde hennes son Rajiv Gandhi, som liksom sin mamma blev premiärminister och liksom sin mamma mördades.
Samma öde mötte Pakistans kvinnliga premiärminister Benazir Bhutto, som mördades sedan hon tagit över efter sin far president Zulfikar Ali Bhutto som avrättades av sina politiska motståndare.
Inte heller i Bhuttos fall kan man leda i bevis att fadern direkt admini-strerade hennes maktövertagande.
Nehrus barn och barnbarn mördades. Far och dotter Bhutto gick trista öden till mötes, liksom Saddam Hussein och hans söner.
I 1500-talets Sverige reagerade Gustav Vasas söner på sin pappas beslut att skänka dem makten genom att mörda varandra, fängsla varandra och av hjärtans lust ägna sig åt de maktstrider som enligt Gustav Vasa skulle upphöra så snart Sverige blev ett arvkungadöme.
Ingen av dem torde ha frestats att skicka ett tackkort till pappa om Fars dag på den tiden vore uppfunnen.
Finns det då inget dokumenterat exempel på sonlig tacksamhet för den makt fadern lämnat över?
Mnja, kanske.
Inga belägg finns för att USA:s förre president George Bush den yngre myglades till makten av sin far, president George Bush den äldre. Ändå hedrade han sin pappa när han angav de skäl som låg bakom hans beslut att gå i krig mot Saddam Husseins Irak.
– Saddam försökte döda min pappa, förklarade han bland annat.
Kriget blev en katastrof inte minst för George den yngre personligen. George den äldre yppade aldrig någon tacksamhet.
Förmodligen skulle han ha föredragit en slips.