– Jag tror på människans storhet och på hennes skönhet. Men det är hårt arbete. Och det gäller att ha en förlåtande inställning till livet, säger hon.
Annika Borg påstår inte att man lätt vänder mörker till ljus. Hon erkänner mörker och svårigheter och tar dem på allvar.
– Jag kämpar med det dagligen. Jag läser och jag lyssnar. Och i situationer där man kan tänka ”hur orkar människan” så kan det ändå finnas lösningar. En glipa i det mörka, en glipa som kan utvidgas.
Hon tror på mänskligheten och kallar sig ”problemlösningsorienterad”. Hon ställer frågor som ”kan vi inte försöka se det så här?” eller ”även om det känns som om du är i en bunker, så har vi väl inte tänkt att det tillståndet ska vara för evigt?”. Och Annika Borg gör det på ett vänligt, men tydligt sätt. Hon litar på den inneboende kraften och kreativiteten.
– Jag tror inte att det håller på att gå åt helvete! Säger hon med eftertryck.
Annika Borg talar om glipan. Där ljuset betvingar mörkret. En reva i det mörka som ger hopp.
– Jag ser förr människors goda vilja än de destruktiva handlingarna. De flesta av oss beter sig ganska hyfsat. Vi vill ha det bra, men också att andra ska ha det bra.
För drygt fyra år sedan dog Annika Borgs pappa. Han var inte fyllda sjuttio och hade just klarat av en cancer när han drabbades igen. Trots att Annika Borg ägnat sitt vuxna liv åt frågor som liv och död drabbades hon hårt och fortfarande finns det ouppackade kartonger med pappans saker. Det är för smärtsamt att ta itu med dem.
– Ibland kan folk fråga om jag inte känner att pappa är med mig. Jag känner bara att han är borta. Och det är svårt. Tillsammans var vi en pakt mot världen.
Så Annika Borg skrev boken ”Inga fler dagar inom parantes. Om livet, döden och sorgen”.
– I mitt yrke som präst mötte jag ständigt döden. Och jag gillar inte döden. Jag är väldig mycket mot döden!
Att det blev en bok var egentligen förläggarens förtjänst.
– Vi träffades för att tala om mitt nästa projekt och då fick jag frågan om vilken bok jag helst ville skriva. Och då kom det bara: En bok om sorg. Jag hade samlat lite stödord den våren; formuleringar och tankar. Spridda anteckningar i små böcker. Jag använder min ångest som ett redskap.
Annika Borg har doktorerat i teologi, men medverkar också kontinuerligt i magasin som Amelia där hon i elva år svarade på läsarnas frågor.
– Ibland får jag kritik för att jag är på den allmänna arenan och dess yta. Men jag tycker tvärt om. Att skriva akademiska avhandlingar är egentligen lättare än att koka ner budskapet och göra det tydligt.
Nu har Annika Borg skrivit ”Bibeln på mitt sätt”. En tillgänglig bok som vänder sig till en bred allmänhet. Hon kombinerar skrivandet med föreläsningar och så medverkar hon regelbundet i radions P 1, ”Tankar för dagen” och i programmet ”Tänkvärt” i SR Radio Stockholm.
Ett sätt att hantera livets tvära vändningar är att använda sig av humor.
– Humorn är nödvändig och kan användas som sköld. Den är tillåtande och gör att vi kan skratta åt situationer – och åt oss själva. Det är svårt att ha ångest om man är full i skratt.
Men visst har hon mött människor där det varit helt omöjligt att bryta igenom den negativa attityden.
– För vissa är den negativa attityden ett mer naturligt känsloläge. Men vi har också en egenskap som gör att vi vill läka ihop, vi vill förbättra. Det är ett sätt att förhålla sig till livet. Att man lever som om man har en möjlighet. Som om nej inte är ett svar. Så var min pappa.
På Annika Borgs högra handled, på insidan alldeles ovanför pulsådern står engelska ordet ”find” (finn) tatuerat. Det är en del av det världsomspännande konstprojektet ”Skin – a mortal work of art” av Shelly Jackson.
– Jag såg om henne på tv och jag tände direkt. Så jag skrev, och tre år senare fick jag svar att jag var antagen. Och ytterligare ett år senare fick jag mitt ord. Det var en högtidlig känsla när jag öppnade brevet och såg ordet ”FIND”.
– Det kunde inte varit mer perfekt! Det innefattar allt jag tror på privat – och i mitt yrke. Sök och ni ska finna.