Än mindre att hon skulle göra braksuccé som låtskrivare och sångerska och kamma hem flera Grammisar under sina artistnamn – Hello Saferide för de engelska låtarna och Säkert! för de svenska.
Sådant gjorde ju bara killar – eller särskilt utvalda tjejer med vackra, skolade röster. Tänkte hon på den tiden.
Annika har redan köpt en kaffe och satt sig vid uteborden när vi kommer. Hon granskar den oväntat molntäta himlen över Jämtland och säger att hon fortfarande kan frammana känslan av tristess i fiket sådana här dagar, när inget fanns att göra och timmarna segade sig fram. Numera driver hon tesen att det är ur tristess den bästa kreativiteten föds.
– Men var det finväder kom det busslaster med folk, och då var det helt fantastiskt, då fick man grädda trettio våfflor på fem minuter. Jag är fortfarande ”king” på våfflor efter det.
Den här måndagen är Annika Norlin på förstasidan i Länstidningen. I lördags kväll spelade hon för femte året i rad på Storsjöyran. Recensenten skriver lyriskt om en ”de små gesternas spelning” med Hello Saferide-bandet. Han vill gärna att det blir sex år i rad.
Annika drar efter andan.
– Att spela i Östersund är alltid extremt mycket jobbigare. När jag kliver upp på scenen i Badhusparken vet jag ju hur otroligt många bra konserter jag har sett där, och så ser man ut över publiken och där står ens bästa kompisar, där står ens föräldrar och där står kanske hon som var mattant i skolan, och alla ser ut att tänka ”vad ska hända nu då, vad ska hon leverera?”
– Man borde känna att här kommer jag att landa mjukt även om det går åt helvete, men istället vill man så fruktansvärt gärna att det ska bli bra.
Frösön är känd som den vackra pärlan i Storsjön, och även i dåligt väder förstår man varför. Här, i en lägenhet ganska nära bron över till Östersund, växte Annika Norlin upp.
– Jag och en kompis satt och pratade häromdagen om hur alla från Frösön tycker att det är så himla vackert här. Ibland blir det nästan pinsamt. Man kan undra vad som hade hänt om alla i Jämtland hade fått lika mycket pepp för vilka vi är som för var vi bor. Om vi hade fått det i våran självkänsla i stället.
Vi kör ner från utsiktstornet och förbi Östbergsskolan på Frösön, som var Annika Norlins värld upp till årskurs nio. Hon berättar att hon var den blyga tjejen i klassen, att hon låg ett steg efter i utvecklingen, att hon ”hade bokklubb när alla andra började supa och började supa när alla andra skaffade barn”.
– Jag är nog den enda personen i Jämtland som inte åker skidor. Jag började ju inte förrän jag var tolv. Då körde alla andra svarta pister redan.
Vår lilla rundresa har ett ständigt återkommande tema ska det visa sig. Ideligen kommer kärleksfulla skämt om vad som är okej och vad som inte är okej om man bor i Östersund. För Annika Norlin ser de osynliga reglerna ut så här:
Man ska vara rejäl och sportig, inte sminka sig. Man ska inte åka taxi för det är lyx, även om det bara kostar sjuttio kronor ända hem mitt i natten. Man ska tycka att lyx är att sitta på en fjälltopp och mysa. Man ska kunna köra skoter och göra upp eld, oavsett kön. Man ska bara köra hembakat och hemlagat.
– Så jag kämpar för min rätt att äta halvfabrikat, säger Annika med eftertryck när vi kört över bron till stan.
– Man ska inte klaga heller och man ska inte visa sina känslor så mycket. Jag hoppas att det har förändrats, men jag behövde nog flytta till Stockholm för att få fram att jag är en känslomänniska.
På utsidan ser Gamla Tingshuset mer ut som en byråkratisk borg än den hippa kombination av ungdomsgård och musikcentrum Annika har beskrivit det som. Här var det hårdrock och punk som gällde i början av nittiotalet och här repade de ballaste Östersundskillarna, medan en fjorton- femtonårig Annika Norlin och hennes kompisar satt i cafeterian och käkade chokladbollar, blygt beundrande på avstånd.
Hon hade några stora intressen – skriva, läsa och lyssna på musik. Men hon spelade inte så mycket. Ett års gitarrlektioner när hon var tio orkade hon med, bara precis så mycket att hon kunde skriva egna låtar. De låtarna körde hon ensam hemma på rummet.
Annika varnar oss när vi öppnar dörren. Hon kommer inte att vilja prata inne på Tingshuset, det bara är så. Hon ser nästan lättad ut när både Hiphop-labbet och cafeet är stängt.
Bara en gång har hon spelat offentligt här, med kompisarna Malin Strömdahl och Linnéa Falk. Malin ordnade en rockgala under Operation Dagsverke i skolan, där de fick spela, Två gitarrer och ett piano eller ”två som kunde sjunga och var bra på skalor och så jag som ville låta som Thåström”.
– Märklig kombination. Jag minns att jag skämdes för att vi inte hade trummor och bas. Jag tyckte inte att vi hörde hemma på Tingshuset. Hur kunde jag? säger Annika och stannar till framför anslagstavlan. Där sitter en affisch om nästa veckas Popkollo i Östersund. Tjugofem tjejer mellan tolv och sexton år ska få spela och skriva musik i en vecka. Annika Norlin ser fram mot att åka dit och prata om låttexter.
– Jag har undrat varför jag aldrig vågade hålla på med musik när jag bodde här. Är det så fortfarande?
Skrivklådan höll i sig. Annika hade snart över hundra låtar, men hon spelade dem aldrig för andra och sa ingenting. Inte ens vännerna kände till det. Hon blev journalist och frilansade för Länstidningen och Östersunds-Posten innan hon hamnade i Stockholm, bland annat på radions P3.
– Visste du om att jag skrev låtar, till exempel? frågar Annika lokala frilansfotografen Tina Stafrén, som nu kör bilen bort till Historielandet på Jamtli, där vi ska äta lunch och strosa runt bland de museala marknadsstånden. Samt tillfredsställa Annika Norlins begär efter broderade bonader.
Tina var också med på den tiden. Hon sneglar på Annika i backspegeln.
– Nej, det kom som en nyhet. Fast jag minns att du ofta sjöng i bilen när vi var ute på jobb. Småsnuttar, säger Tina.
– Det var inte det att jag skämdes, förklarar Annika. Men jag kände inte att någon annan behövde släppas in.
Vändpunkten kom under en fest i Stockholm 2004.
– Jag blev så full att jag gjorde något jag aldrig brukar jag göra, eftersom jag hatar folk som gör det, berättar hon.
– Jag tog en gitarr och spelade en av mina låtar, ”Highschool Stalker”. En kompis som har ett litet skivbolag var där. Han sa: ”Men hörru, Anko, kan du inte ta och spela in den där låten?
Annika fick panik inför tanken att hyra en studio och spela med musiker, bryta sig in som amatör i en helt ny bransch. Samtidigt ville hon våga, för en gångs skull. Så hon spelade in låten i kompisen Mia Ahlstens sovrum i stället. I all hast hittade Annika på artistnamnet Hello Saferide, som hon tog från namnet på taxirörelsen i en amerikansk skola där hon pluggade ett halvår. De la ut låten på nätet.
– Det var så galet. Den där lilla saken bara, och sedan dess har allting rullat på. Så är det faktiskt, säger Annika.
”Highschool Stalker” spreds via mp3-bloggar över hela världen och spelades i radio. Vips hade Annika Norlin både skivbolag och bokningsbolag och som tur var massor av låtar på engelska i lådan. År 2005 kom plattan ”Introducing … Hello Saferide”, och snart hade hon skivkontrakt i Japan. Amerikanska skivbolag började höra av sig.
– Det var inte precis någon picknick när det drog igång. Jag fick ju lära mig allt från början under tiden, som att stå på en scen eller spela med ett band.
Idén till projektet Säkert! föddes mitt i den yran. Annika Norlin säger att hon reagerade med ”jämtländsk logik” när allt eskalerade. Hon ville satsa på en svensk platta i stället, för att få vara kreativ utan press. Hon ville vända skutan, göra något norrländskt, skriva ”brutalärligt” och sjunga på östersundsmål.
– Många gillar texter som bara är vackra, och det har jag aldrig förstått. Jag vill att det ska finnas en blandning av humor, nostalgi och sentimentalitet – som hos Beppe Wolgers, till exempel. Han är en av mina stora förebilder.
I Jämtland är tio mil inget avstånd, så vi kör norrut till Strömsund och Beppe Wolgers-muséet på Öhn. En lycklig Annika Norlin kliver in bland höns och jätterabarber för att frossa i gårdens alla Beppe-minnen – revymanus, gamla brev, tidningsklipp, filmer och sängen från Beppes godnattstund.
– Har ni sett, originaldockorna från Dunderklumpen. Lejonel och Pellegnillot. Grymt!
Hon köper Beppes diktsamling ”Röster från Vattudalen”.
Beppe Wolgers blev ett slags hedersjämte när han flyttade till Öhn från Stockholm på sjuttiotalet. Nu driver hans dotter Camilla museet och cafeet. Vi köper päroningefärskaka och sätter oss i gräset med utsikt över sjön. Jag vågar nästan inte säga det där pinsamma. Annika hinner före.
– Åh, så superjättevackert! Det här är Jämtland för mig, suckar hon och försäkrar att hon inte alls är en sådan som aldrig skulle kunna återvända.
För ett halvår sedan flyttade hon till sin pojkvän i Umeå, till ett hus de delar med några kompisar. Annika Nordin skulle gärna vilja plugga psykologi på Umeå universitet i höst, Hon råkar nämligen vara nästan lika ”nörd”-intresserad av psykologi som av musik. Tyvärr är hon bara reserv än så länge. Oavsett om hon kommer in eller inte har hon bestämt sig för att dröja med nästa platta ett tag.
– Jag tror det bästa för mig som låtskrivare är att jag håller på med något annat vid sidan av och lever ett helt vanligt liv i Ume. Jag vill ju använda mig själv som ett verktyg för att folk ska känna igen sig. Ingen känner igen sig i texter om hur konstigt det är att plötsligt bli känd och framgångsrik.
”People are like songs” sjunger du på senaste Hello Saferide-skivan. Vilken låt vill du vara?
Solen har brutit igenom molnen över Vattudalen. Annika tänker ett tag.
– ”Sakta vi går genom stan”, tror jag. Tänk att gå genom livet och uppfattas som vacker, rolig och nostalgisk i ett.