Du står i leksaksaffären med ett ratat klassiskt trätåg i tassen. Sonen vill ha Bakugan. Du känner dig helt lost. Så släpas du genom affären av en ivrig liten grabb och där, hyllmeter efter hyllmeter av saker.
Ja, en hel gång i affären är bräddfylld av enbart Bakugan. Du tittar ut över ett hav av för dig konstiga kort, obegripliga små plastbollar, någon sorts rymddräkter och mer traditionella saker som luftmadrasser och blyertspennor. Det enda en förälder eller snäll faster förstår i denna situation är att det är mycket, svårförståeligt och dyrt. Ja, alla saker är inte sååå kostsamma var och en, men att det är någons sorts samlarsaker står helt klart. Så en räcker inte…
Bakugan är bara ett av flera liknande leksakskoncept som lanserats de senaste årtiondena. I grunden en konstruerad samlarserie av kort som föreställer figurer med olika egenskaper. Korten går att använda i ett relativt avancerat spel, där man också förväntas samla små plastbollar som vid kast ”exploderar” och ger olika möjligheter för spelaren. Men det räcker inte, runt korten finns massor av produkter av de mest skilda slag.
Klä dig i dräkten, bo i tältet, bada med vattenglidbanan och torka dig på handduken. Sedan måste grabben ha ett Blopen-set, ett Boosterpaket, en Bakubowl och några Battle Brawlers. Så fortgår det, sak efter sak, för 100, 200 eller 350 kronor styck.
Någon som minns den gamla sketchen där Lena Nyman ska köpa en leksak till sin ”son”? Gösta Ekman vägrar först att visa de vanliga stenkulorna, hävdar att ”Torsten” måste ha kulor av plast, eller än hellre i elfenben och ett ”pyramidset” för att sedan accelerera köpfesten.
Det som var en ironisk dystopi i Hasse och Tage-revyn ”Svea Hund” 1976 är i dag reell verklighet. Förutom att personalen knappast skulle ha tid med en så krävande kund som Nyman i sketchen.
Bakugan är inte så originellt som det kanske låter. Föregångarna trängs i hyllgångarna bredvid, Pokémon och Ben 10. Och egentligen är det bara de gamla samlarkorten, filmisarna eller hockeykorten i ny tappning men med en ocean av kringprodukter och till skillnad från förr med en tv-serie i bakgrunden, som så klart genererar andra varor och blir en stark reklampelare.
Att samla är en urgammal mänsklig drift. Att spara till en regnig dag, det vill säga ha mat kvar den dag då vädret inte tillåter letande efter ny, en trygghet i samlingen. Att spara föremål för att bevara sin kultur eller, än mer konkret, hålla elden vid liv, genom att ”spara” den, bära den med sig.
– Barn i dag samlar för att få en tillhörighet, bli del av en grupp, en community, säger Krister Svensson, en av Sveriges kunnigaste leksaksexperter, med ett ben i forskarvärlden och ett ben i industriutvecklingen.
På samma sätt som tonåringen måste ha rätt jeans för att bli accepterad eller direktören rätt Rolex vill barn ha de saker som andra i omgivningen har.
– Fast teoretiskt skulle antagligen ett barn som visste allt om till exempel Bakugan, vad varje figur hette och vad den hade för värde och sådant, kunna ha lika hög status i sin grupp utan att för den skull behöva äga några av grejerna alls, säger Svensson.
För precis som vuxna värdesätter också barn kulturell kompetens. För barnens statusföremål, leksakerna, är en spegelbild av de vuxnas.
Och de flesta vuxna orkar inte sätta sig in i vad deras barn måste ha för att få status, de får lita på att barnen vet.
– Vuxna har mycket och ofta synpunkter på vad barn gör och har men det är vi som tillhandahåller sakerna, säger Krister Svensson.
– Barn är bara barn av sin tid, just nu är det en ständig kamp att vara ung.