Men den här morgonen är Max, 5 år, sjuk, och Maria Svelands och Katarina Wennstams skilsmässoantologi ”Happy, happy” recenseras i alla stora medier och till kvällen är det releasefest. Så inget är sig riktigt likt och smulorna får ligga kvar under bordet.
Annars är vitsen med att städa just när sönerna flyttat att det håller sig rent och snyggt hela veckan. Då när Maria Sveland har tid att skriva, skriva, skriva, sträckläsa böcker, lyssna på radio, tänka långa tankar, hänga med vänner och ha det allmänt skönt.
Det är nu det börjar brännas.
Maria Sveland har erkänt att hon njuter av att ha sina barn varannan vecka och av att leva vuxenliv den andra veckan och hon har definitivt lyckats provocera.
Det märks på den hetlevrade debatt som utspelat sig i tv, radio och på kultursidorna och som har pågått i flera veckor innan boken ens nått bokhandeln. Det allra känsligaste ämnet är helt klart barnen.
Maria Sveland har kokat te i sin blommiga kanna i sin blommiga lägenhet. Den är glad och färggrann, dekorerad med plast och 50-tal.
Hon suckar över tekoppen när ämnet kommer upp.
– Men alltså, finns det någon som tycker att vi ska hålla ihop för barnens skull? Tror någon att det är bättre för barn att leva med en mamma och pappa som inte pratar med varandra eller bara bråkar? Skulle det vara ett alternativ? Jag förstår inte att debatten har fastnat i det här, säger hon.
– I alla texter i boken finns barnperspektivet med. Det handlar delvis om hur vi försöker lösa det så bra som möjligt för dem. Inga barn vill att föräldrarna ska flytta isär, de är konservativa till sin natur. Men så här är det, livet innehåller smärta och sorg och det behöver inte bli en katastrof om man lyckas separera på ett lugnt och värdigt sätt, säger Maria.
Att ständigt anklagas för att vara en dålig mamma är tungt, även för en van debattör som Maria Sveland. Det har hänt att hon har ringt och gråtit hos förläggaren Moa Elf Karlén när påhoppen blivit hätska.
I svackor har hon upplevt att det kostar för mycket att använda sin egen historia, men för det mesta är hon övertygad om att det är värt det. Att det finns många kvinnor där ute som behöver bli peppade när de känner sig misslyckade och när skulden nästan kväver dem inför tankarna på skilsmässa.
Trösten hittar hon i de privata brev hon fått och i inlägg på hennes hemsida.
– Jag hade fått över 50 mejl redan innan boken kommit ut. Många är jättefina och det gör mig så oerhört glad.
I ”Happy, happy” berättar tio kvinnor om hur de lämnat relationer och upplevt inte bara sorg, utan också lättnad, glädje och till och med eufori över att ha tagit tag i sitt eget liv.
Maria Sveland skriver i sitt kapitel om hur beslutet om skilsmässa krävde allt hennes mod och att hon därför blev så besviken när omgivningen – inklusive hennes mamma – reagerade som olyckskorpar istället för att stötta. Hennes egen känsla var i huvudsak lycka, men det accepterades inte. Den där lyckan är också det som väckt debatten om boken.
– Allt är egentligen lugnt efter Hanne Kjöller, säger Maria Sveland. Nu är jag inte rädd för någonting.
DN:s Hanne Kjöller skrev om "Happy, Happy" i en ledare den 1 september:
"Det bästa jag tycker man kan göra för sitt barn om man lever i en dålig relation är att uppträda som en vuxen – och ingen förvuxen, okontrollerbar tonåring som omedelbart måste släppa ut vartenda okvädningsord som passerar reptilhjärnan. Och att om man skiljer sig, erkänna att man gör det för sin egen skull och sluta prata om att det minsann också är bra för barnen. För det är sällan sant."
Några dagar tidigare skrev Aftonbladetkönikören Sanna Lundell apropå boken:
"Sorgen över att inte dela sitt lilla barns alla dagar kommer ingen separerad förälder undan".
Under ytan kretsar debatten kring mammaskulden.
– Det är självklart att skulden finns där och till viss del är den nog bra, säger Maria Sveland. När vi har relationer och älskar så ingår dåligt samvete, men jag tycker att det är intressant hur olika vi ser på moderskap och faderskap. Män kan sticka iväg på resor och jobba massor av timmar när de har småbarn utan att känna skuld, och ingen tycker någonting,
Historien visar att skilsmässor hänger nära samman med kvinnans ekonomiska självständighet. Många är de kvinnor som liksom Katarina Wennstam, Maria Svelands medredaktör för ”Happy, happy”, har gått till banken för att kolla om hon kan slå sista spiken i äktenskaps- eller sambokistan.
År 1920, när en kvinnas timlön var 60 procent av mannens, var det omkring 1 giftermål av 1000 som slutade i skilsmässa. Idag, drygt 90 år senare, då kvinnan har 80 procent av mannens lön, är det nästan 15 av 1000 som går skilda vägar.
– Faktum är att om vi ser till historien och mäter hur kvinnors timlön ökat i förhållande till männens, följer siffran i stort sett antalet skilsmässor med 1–1, säger Per Simonsson, fil dr i ekonomisk historia på Stockholms universitet.
Ju mer pengar kvinnorna har tjänat, desto fler har skilsmässorna blivit, med andra ord.
Sedan 1980-talet har antalet skilsmässor legat kvar på en relativt konstant nivå och detsamma gäller löneskillnaden mellan könen.
– Inget har hänt sedan 1980, fortfarande tjänar kvinnor 80 procent av männens lön. Detta trots att vi i Sverige har högt kvinnligt deltagande i arbetslivet. Det beror på att arbetsmarknaden är så segregerad – kvinnor arbetar inom omsorg och industri där löner hålls nere, säger Per Simonsson.
Betyder det att om kvinnors timlön skulle öka, skulle skilsmässorna skjuta i höjden?
– Rent teoretiskt är det inte orimligt. Samtidigt går det inte att ha fler skilsmässor än vigslar, där finns en bortre gräns, säger Per Simonsson.
I dag är det inte främst kvinnans möjligheter att överleva ekonomiskt som diskuteras, utan hur en separation drabbar barnen. Hur mår egentligen skilsmässobarn? Forskningsresultaten går isär. Den senaste avhandlingen kommer från Teresia Ängarne-Lindberg, doktor i barn- och ungdomspsykiatri på Linköpings universitet. Hon har gjort djupintervjuer med 76 barn som för 15 år sedan varit med om en skilsmässa, och haft en motsvarande kontrollgrupp vars föräldrar fortfarande är gifta.
– Vad gäller mental hälsa skilde sig de här två grupperna inte åt alls – med ett undantag: flickor som var mellan 7 och 12 år när föräldrarna skilde sig. De mådde signifikant sämre, säger Teresia Ängarne-Lindberg.
Hon menar att det kan hänga ihop med att flickor i förpubertal ålder är mer känsliga för konflikter, eller att de tar ett större ansvar för hur både föräldrar och syskon mår.
– De flesta barn klarar en skilsmässa bra och det är ju skönt. Men det betyder inte att det inte varit jobbigt för individen eller att de flesta barn inte önskar att deras föräldrar varit lyckliga tillsammans.
En annan av dem som länge studerat skilsmässor är sociologen Michael Gähler.
– Det är svårt att komma ifrån att skilsmässobarn generellt mår sämre än andra barn. Vad vi än tittar på; hur det går i skolan, den psykiska hälsan eller benägenheten att själv skilja sig som vuxen, så slår skilsmässobarnens utfall sämre ut än de som vuxit upp med bägge sina biologiska föräldrar, säger han.
Förutom att skilsmässan i sig kan få barnen att må sämre psykiskt, för den med sig andra saker: försämrad ekonomi, flytt, byte av skola och umgänge, styvfamiljssvartsjuka. Skilsmässan innebär också ofta allvarliga konflikter mellan föräldrarna. I vissa fall förlorar barnen närheten till den ena föräldern. Fortfarande bor bara 28 procent av barnen växelvis, lika mycket hos mamma som hos pappa.
– Fler barn än förr har ett frekvent umgänge med båda föräldrarna efter skilsmässan, vilket är positivt. Men vi vet ännu inte så mycket om vad det växelvisa boendet betyder för barnen, hur den fortsatta relationen ser ut eller om det är slitsamt att byta bostad ofta, säger Michael Gähler.
Men även om skillnaderna mellan skilsmässobarn och andra barn finns, indikerar de på inget vis att det skulle vara en katastrof att skilja sig. De allra flesta klarar sig bra, menar han.
Michael Gähler har också undersökt hur barn mår i familjer där föräldrarna har allvarliga konflikter men ändå fortsätter att leva tillsammans. Deras psykiska hälsa var signifikant sämre än barn vars föräldrar inte hade konflikter, förstås, men också jämfört med barn som hade separerade föräldrar.
– Att hålla ihop för barnens skull är ingen lösning. Har man ett dåligt förhållande som går ut över barnen så tyder det mesta på att det är bättre att skilja sig, säger Michael Gähler.
Maria Sveland växte upp i ett villaområde i Örebro. Föräldrarnas relation var enligt Maria ”destruktiv och ojämställd”. Själv valde hon ändå en mycket traditionell väg när hon blev vuxen nog att stå på egna ben. Hon träffade sin blivande make, Olof, när hon var 20 år. De gifte sig när hon var 23, fick första barnet sex år senare och ett till när hon var 32.
Längs vägen skaffade de större bostadsrätter och gjorde karriärer.
– Jag har verkligen varit en borgerlig och lydig flicka om man ser till mina livsval. Men jag har aldrig drömt om det livslånga äktenskapet, när jag har läst om skilda kvinnor har jag tänkt att de är modiga och coola, säger Maria Sveland över tekoppen hemma i sin lägenhet.
På väggen hänger en stor replika av Picassos Guernica, där kaoset i stället visar en barnfamilj med Ica-kassar, nappflaskor och hysteriska föräldrablickar. På sängbordet ligger en sprillans färsk biografi över Kerstin Thorvall uppslagen och Karl-Ove Knausgårds ”Min kamp 2” är just färdigläst.
– Jag och Olof levde femton år tillsammans, vi byggde upp hela vårt liv ihop. Det är klart att det är jätteläskigt att lämna något sådant. Jag visste inte vem jag var på egen hand och jag var nog också lite nyfiken på det, säger Maria Sveland.
Efter sorg och oro blev det en glädje att upptäcka att hon trivdes i sitt eget sällskap.
– Det är klart att jag saknar vissa saker. Som det uppenbara gemensamma intresset för barnen, att analysera varje steg i utvecklingen tillsammans och veta att den andra är självklart intresserad. Att komma hem och den andre har lagat middag och få en mysig, trygg stund tillsammans…
Hon fortsätter:
– Men samtidigt vet jag att det kan uppstå en stark känsla av ensamhet i en relation när den inte är bra. När tystnaden blir kvävande, när man slutar vara generösa mot varandra eller inte har sex på åratal. Sådana berättelser lockade min skilsmässa fram hos vänner. Och då är tvåsamheten dränerande, suger all must ur en, säger hon.
Maria Sveland vill inte gå in på orsakerna till sin egen skilsmässa, men lyfter fram jämställdhet som ett generellt problem i tvåsamheten. Kvinnor som blir utbrända av dubbelarbete och upplever att de får mycket mer tid efter en skilsmässa, medan män ofta tycker att det mesta blir sämre.
Tankarna om jämställdhet i äktenskapet utvecklades i Maria Svelands roman ”Bitterfittan”, som många läste och alla hade en åsikt om när den kom ut 2007. Berättelsen baseras på Maria Svelands egna upplevelser och huvudpersonen Sara befinner sig i ett sammanhang som på många sätt liknar Maria Svelands. Hon har fått sitt första barn, är 30 år och en riktig ”bitterfitta”. Hon känner sig inlåst i familjefängelset, ockuperad av amningen och fastkedjad vid kylskåps-påfyllning. Hon som bara ville ha kärlek.
Samtidigt beskriver Maria Sveland sin ex-make som en medveten man med ett genuint intresse för att hitta ett jämställt familjeliv.
Du ställde frågan redan i Bitterfittan: hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle, när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?
– Man kan lika gärna vända på det och fråga sig hur individen ska kunna få till en jämställd situation när samhället ligger så långt efter. Det handlar om löner, föräldraledighet, vem som förväntas vara hemma när barnen är sjuka.
Så kommer det någonsin att gå?
– Absolut. Det är jag övertygad om. Vi skulle behöva politiska åtgärder som en individualiserad föräldraförsäkring och ett utbyggt välfärdssystem. Men vi behöver också förändra våra attityder, kanske genom en fet-lobby från staten. Som när det skulle bli rökförbud på krogen till exempel, det var väl ingen som trodde att det skulle gå. Men det funkade ju.
Och kärleken då? Ska vi bara ha tillfälliga möten och undvika vardag?
– Nej, när kärleken kommer vill man så klart snurra in sig. Det häftiga med kärleken är att den är så kraftfull och då tänker man ju att det här vill jag! Ingången måste vara full av förhoppning. Men man skulle kunna avdramatisera utgången ur en relation, mer se det som en utveckling än ett misslyckande.
Hon målar upp sin vision av hur vi skulle kunna leva mer tillåtande. Om olika konstellationer som hon ser fungera omkring sig; om bögparet och flatparet som har barn ihop, om sambo-vännerna som tar ansvar för varannan dag för hem och barn.
– Man skulle kunna planera städer på ett bättre sätt. Ha fler kollektivhus med gemensam matsal och matlag, där man kommer närmare varandra och det är lättare att få hjälp med barnpassning och sånt. Nu är vi indelade två och två i dyra bostadsrätter och det skapar få kontakter utanför kärnfamiljen - det är inte bra tror jag.
Är bitterfittan inte längre bitter, nu när hon har skilt sig?
– Nej, nu har hon blivit av med allt det där jobbiga, säger Maria och skrattar.
Teet är slut och Maria går mot affären för att fylla på med nymalda bönor i espressomaskinen - och kvällstidningar med recensioner av ”Happy ”Happy”.
Att skilsmässorna skjuter i höjden när kvinnor får bättre ekonomi har gjort att ökad jämställdhet fått skulden för det höga antalet separationer och den låga fertiliteten i västvärlden. Men enligt en undersökning av sociologen Livia Oláh är det tvärtom så att jämställda relationer tenderar att vara stabilare än andra – åtminstone om bägge delar idén om att jämställdhet är viktigt.
Dessutom är familjer med högre jämställdhet mer fertila. I familjer där pappan inte tagit ut sin föräldraledighet med första barnet, minskar benägenheten att skaffa ytterligare ett barn med 15 procent, jämfört med familjer där pappan tog ut föräldraledighet. Risken för separation minskar också med 30 procent om pappan varit föräldraledig med första barnet.
Fast vad jämställda parrelationer egentligen betyder är inte solklart. Det säger till exempel ingenting om maktförhållandet i en relation. I sociologen Carin Holmbergs avhandling ”Det kallas kärlek” djupintervjuades tio politiskt intresserade par utan barn som ansåg sig själva vara jämställda. Resultatet visade att kvinnorna och männens olika sätt att visa kärlek skapade en obalans i relationen. Mönstret var att männen snålade på bekräftelse, medan kvinnorna konstant bekräftade sin partner. På så sätt fick männen omedvetet ett övertag i förhållandet – trots de högt ställda ambitionerna om jämställdhet och rättvisa.
På kvällen är det releasefest för ”Happy Happy” och party. När champagnen bubblar i glasen på Kägelbanan vid Mosebacke torg, är vardagen bortblåst. Det tajta teamet bakom boken är alla frånskilda kvinnor och det finns mycket att fira.
Författaren Mari Jungstedt anländer till festen och vännerna pussas högljutt. Liksom författaren Mian Lodalen ingår hon i Marias och Katarina Wennstams nätverk. De umgås privat, men åker också på arbetsresor och skriver tillsammans. De fyras gäng väcker irritation i kulturkretsar. Speciellt Maria och Katarina har blivit triggande röda skynken.
De kliver upp på scenen för att hålla tal och kan inte låta bli att raljera över idioterna som inte fattar grejen med boken. Några av de upplästa mejlen lockar fram skrattsalvor från publiken, för att följas av tårögdhet när Maria tappar rösten i sitt tack till förläggaren Moa Elf Karlén.
Marias mamma är på plats, stolt över sin dotter. Hon är själv ”lyckligt skild”, men oroar sig ibland för Maria och barnbarnen, ”man önskar ju aldrig sitt barn en skilsmässa”.
Marias bror kommer också, med en gigantiska gräslöksblomma som grattis. Ingen av skribenternas ex är där, men en och annan man – som vänsterpartiledaren Lars Ohly och s-politikern Thomas Bodström – representerar det andra könet.
Inför releasefesten twitter-frågade förlaget sina följare om skilsmässomusik och fick in 150 låtar som bakgrundsspelas under kvällen. Sedan går dansgolvet svettigt till Beyoncés "Single Ladies”.
Precis som titeln ”Happy, happy” antyder, mår kvinnor generellt sett bättre efter skilsmässan än vad män gör.
Men frågan är om inte summan av lidande är konstant. Den psykiska ohälsan drabbar nämligen kvinnan före skilsmässan, och männen efter.
– Kvinnan tar oftast initiativ till skilsmässan, i 6-7 fall av 10 är det så. Kvinnor tycker oftare att de lever i dåliga äktenskap eller förhållanden än män. En anledning kan vara att äktenskapen inte är jämställda, att hon får dra hela lasset själv. En annan att kvinnor överhuvudtaget har större fokus på sociala relationer och ställer högre krav på sina förhållanden. Mannen kan lulla på och tycka att allt funkar jättebra, medan kvinnan inte får ut något alls, säger sociologen Michael Gähler.
Han tror inte att människor i allmänhet blir lyckligare av att skilja sig. Han tror inte heller att det finns en majoritet som går omkring och lider i olyckliga äktenskap – de flesta som stannar gör det för att relationen fungerar.
Det finns heller inget som säger att långa relationer betyder torka i sovrummet. Tvärtom har landets singlar mindre sex än sammanboende. Den senaste stora undersökningen som gjorts, ”Sex i Sverige” (Folkhälsoinstitutet), är visserligen gammal – från 1996 – men baserad på en stor andel av befolkningen. Den visade att sammanboende män och kvinnor hade haft ungefär sex samlag den senaste månaden, men när singlarna räknades in i statistiken drogs snittet ner till omkring fem.
– Statistiken säger inget om spridningen, men variationen verkar väldigt stor, vissa har sex en gång i månaden, andra 14 gånger i veckan, säger Bo Lewin, professor i sociologi och sexualforskare på Uppsala Universitet.
Dagen efter partyt är Maria och Katarina bakfulla och trötta, men glada. De ses för lunch på Urban Deli vid Nytorget.
Vännerna har följt varandra genom separationerna som skedde med bara några veckors mellanrum för drygt ett år sedan. Båda var gifta med regissörer. Båda har två barn i samma åldrar.
Tillsammans med sina före detta makar gick de på Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” när den spelades på Dramaten för två år sedan. En föreställning som visar allt det förljugna och omöjliga som kan frodas i en parrelation. De minns middagen efteråt som plågsam, det blev mest prat om vinet och maten.
– Jag tror att det är ett bra test för ett förhållande; kan man se ”Scener ur ett äktenskap” och diskutera den tillsammans så har man det bra, säger Katarina.
Hon tror att tvåsamheten skulle gå lättare om man kunde släppa in andra i relationen, våga prata om det jobbiga. Och att man som vän borde kommentera om ett par får en dålig ton mot varandra, inte bara om de har det fint och kärleksfullt.
Och så återvänder vi till reaktionerna på ”Happy, Happy”.
– Jag hörde nyss att det var en bra recension i Jönköpings-Posten, kanske inte helt förväntat, säger Katarina.
– Intressant, de har lägst antal skilsmässor i hela landet, inflikar jag.
– Än så länge ja, säger Maria blixtsnabbt.