Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Reportage

Bönder i storstadens djungel

Grafik: Team Hawaii
Bo i storstan men lev som på landet. Det är den nya livsstilstrenden enligt experterna. I takt med att storstäderna växer, breder också lantligheten ut sig: stadsodling, marknader med närproducerad mat, och nystartade hembygdsgårdar i hyper­moderna bostadsområden.

Anna Lindholm Rosendahl

Robert Kruus

– Jag började odla på balkongen för att ha saker att äta, som en tanke om självförsörjning. Jag började med att odla örter och sedan blev det tomater. Och jag blev så lycklig över de där tomaterna! Odlar man själv känner man hur de egentligen ska smaka.

37-årige Robert Kruus är en av många storstadsbor som bor mitt i smeten men vars liv alltmer börjar få en touch av makligt lantliv. Han har bytt klubbliv mot långkok och egen odling av grönsaker, och håller dessutom på att ta jägarexamen.

– För cirka tre år sedan gav jag mig själv ett nyårslöfte: att börja äta så närproducerat som möjligt, eller åtminstone producerat inom Sverige. Jag kan inte hitta någon anledning till att köpa kött från Brasilien, på grund av den miljöpåverkan det har. Jag ville dra mitt strå till stacken, säger han.

Och det gör han. Förutom balkongodlingarna i lägenheten på Södermalm håller Robert Kruus också liv i sin kolonilott söder om söder. Där odlar han i stort sett alla grönsaker och rotsaker han behöver.

Potatis, rödbetor, jordgubbar. Svarta och röda vinbär. Jordärtskockor och lök. Det han inte producerar själv köper han under våren på ”Bondens egen marknad” på Katarina Bangata. På lång sikt hoppas han kunna bli självförsörjande.

– Jag spelade skivor i Stockholm i femton år och körde på, mycket för att det är något jag kan.

– Jag slutade med det på grund av att jag behövde varva ner. Och det blev som terapi att vara där ute på kolonilotten. Jag fick en aha-upplevelse. Man släpper så mycket medan man har händerna i jorden, säger han.

Att leva lantligt inne i storstaden är Robert Kruus långt ifrån ensam om. Runt om i världen sprider sig nu tanken om att land och stad inte nödvändigtvis behöver vara två helt skilda saker. Att storstad inte bara behöver vara betong, asfalt och skyddande anonymitet, och landet något grönt som ligger långt borta i en annan värld.

På Stockholms kolonilotter har det skett en betydande föryngring de senaste åren. På helgerna samlas stadsfolket på ”Bondens egen marknad”, två torgmarknader på Södermalm och Östermalm där bönder kan sälja närodlade grönsaker och närproducerat kött. På innerstadens balkonger frodas odlingar av såväl örter som grönsaker.

Det talas nu om en ny gröna vågen för individualisterna, en Rurbanism (sammansättning av orden rural, lantlig, och urban) där man vill återskapa lantlivet inne i storstaden.

Rurbanismen beskrivs ofta som en chic storstadstrend, där folk springer runt i Odd Molly-kläder och köper surdegsbröd och drömmer sig bort till lantligare chabby chic-miljöer via tv-program som ”Bonde söker fru” och ”En plats på landet”.

Som Stefan Nilsson på trend- och pr-agenturen Trendgruppen beskriver det:

– Det finns en längtan bort från storstadsstressen och från onlinelivet. Konkret längtar många efter den rustika miljön, där vi ser mycket trä, och både äkta och ny vintage. En motsats till det citychica, till ”Sex and the city”-livet där shopping står i centrum. Om det då var rosa champagne och taxi är det nu gummistövlar i skogen och dricka pucko, säger han.

Men mycket pekar alltså på att det inte bara är den senaste livsstilstrenden på Södermalm vi ser här. Viljan att värna miljön genom att äta ekologiskt och närodlat gör att fokus riktas mot landsbygden och de värden man uppfattar som goda därifrån. En värderingsförskjutning helt enkelt.

– Det handlar om att komma in i en enklare värld. Vår värld har blivit för komplex och dålig. Se till exempel på överkonsumtionen. Jag tror att vi kommer att se en stor våg av anti-shopping framöver. Det är helt naturligt att det kommer nu, det är en megatrend. Det finns ett behov av att göra revolt och ta kontroll över kommersiella krafter. Men jag tror inte att det blir en grön våg där alla flyttar ut på landet, utan ett urbant grönt liv där vi odlar bin på taket till exempel, säger Stefan Nilsson.

Nej, någon flytta ut på landet-våg verkar det inte vara frågan om – stadsborna lämnar helst inte stadens bekvämlighet utan vidare. Robert Kruus håller med. Visst drömmer han om att flytta ut på landet på riktigt någon gång i framtiden. Men samtidigt flyttade han till storstaden av en anledning.

– Här har man närheten, allt finns runt knuten. Att leva lantlivet i stan handlar om att man helt enkelt vill ha det bästa av två världar, säger han.

En som definitivt inte har några planer på att lämna staden för landet är 46-åriga Anna Lindholm Rosendahl. Tillsammans med sin man och sina två barn har hon en kolonilott på Långholmen där hon odlar både det som är ätbart och det som är vackert för ögat.

– Jag odlar smultron, jordgubbar, vinbär, sallad, morötter. Rädisor har jag slutat med – det var ingen som åt dem. Men jag odlar potatis och lök. Och vitlök funkar jättebra. Sedan odlar jag rosor och prydnadsbuskar som återkommer varje år, säger hon.

Kolonilotten är Anna Lindholm Rosendahls hjärteprojekt. Och det ger resultat.

– När det gäller potatis kan vi äta från midsommar och en bit in i augusti ungefär. Odlar man mer, eller satsar på olika sorter, räcker det längre. Det känns ju bra att inte behöva gå och handla de här potatisarna och morötterna. Och ungarna som inte är så intresserade av grönsaker, de säger att de inte vill äta alls om det inte är från lotten.

När Anna Lindholm Rosendahl och hennes man blev föräldrar funderade de på att köpa hus med trädgård utanför staden. Men den tanken fick stryka på foten när de tilldelades sin 109 kvadratmeter stora kolonilott 2008 efter åratal av köande. Nu kunde de i stället få närheten både till naturen och stadslivet.

– Vi gillar växelbruket: att man kan gå till lotten men samtidigt lätt kan gå och sätta sig på ett fik. Att bo på vischan och vara tvungen att ta bil till allt, det är inte vår kopp te, säger hon.

För Anna Lindholm Rosendahl är odlandet i staden främst en känsla av välbefinnande. Det känns sunt att kunna odla själv åtminstone en del av året, och att få ägna sig åt något praktiskt som syns och ger resultat.

– Odlingen har ett sorts själsligt värde. Jag kommer ner i varv – jag behöver bara komma ner på bron över till Långholmen och närma mig den här oasen mitt i stan, för att pulsen ska gå ner. Jag kan längta dit, känna att jag bara måste ner till lotten, säger hon.

– På lotten kommer man ner till det basala. Man gör något med händerna, man är utomhus, men ändå i stan. Det finns en vördnad i att hålla på med jorden. Saker föds, växer och dör och så är det bara. Och det är något skönt med det.

Men det är inte bara enskilda individer som försöker föra in det bästa med landet till staden. Numera kan något så typiskt lantligt som surret av bin höras mitt inne i storstadsbetongen. De senaste åren har det kommit rapporter om hur bin dör i stora massor runt om i världen, och försvinner de helt får det katastrofala följder för matförsörjningen. Bland annat kan vi säga hejdå till frukt och grönt, och köttproduktionen skulle bli betydligt dyrare eftersom den i dag är beroende av vegetabiliskt foder.

Det här ville biologerna Karolina Lisslö och Josefina Oddsberg göra något åt. De startade Beeurban som upplåter fadderskap av bikupor till storstadsföretag. I dag finns bikupor på bland andra Kulturhusets, Tyska Skolans och H & M:s huvudkontors tak i Stockholm. Snart får även Stockholmsmässan och Stockholmshem bikupor. På så sätt blir också Stockholm en grönare stad, menar man.

– I och med den ökande urbaniseringen där fler även vill odla själva, och ökad efterfrågan på närproducerat och ekologiskt, så behövs pollinatörerna för att göra detta möjligt. 76 procent av allt vi odlar i EU behöver bin för skörd, säger Karolina Lisslö.

Och bina är inte precis arbetslösa i stan. Tittar man sig noga omkring i Stockholm, kan man få syn på enstaka fruktträd och bärbuskar mitt i vanliga parker och grönområden. Dem har nätverket Tillväxt satt dit på eget initiativ (ibland med kommunens tillstånd, ibland utan) för att stadens innevånare ska ha tillgång till färska livsmedel.

Så kallad gerillaodling är egentligen inte tillåten utan tillstånd från markägaren, som kan ta bort det som planterats. Men Dante Hellström som är engagerad i Tillväxt, säger att såväl kommun som fastighetsförvaltare mest brukar bli glada över att någon engagerar sig i närmiljön.

– Vi gör det för att inspirera folk att odla själva på innergårdar och liknande. Det är en väldigt olycklig indelning i stad och land som vi har. Vi har byggt in oss i en omöjlig stad. Vi producerar ingenting utan springer bara runt och gör affärer med varandra, säger Dante Hellström som personligen älskar stan.

– Därför vill jag göra den grön, beboelig och hållbar så att folk ska fortsätta trivas, fortsätter han.

– Min anledning till att vara med i Tillväxt är visionen om att jorden är en trädgård, där man kan plocka frukt, bär och nötter överallt. Det handlar både om mental och fysisk hälsa att ha grönt omkring sig och att arbeta med att odla. Plus att folk möts och att det skapas riktiga jobb i stället för åtgärder för att man inte ska vara arbetslös, säger han.

Nätverket Tillväxt har satt buskar och träd lite här och där i Stockholm, utan tillstånd från kommunen. Men i Tantoparken tog kommunen bort det Tillväxt planterat.

– Jag ringde och frågade varför, och de sa att ”det var som att de skulle gå in i mitt vardagsrum och bestämma hur det skulle se ut”, säger han.

Men även från kommunens håll börjar stadsodling komma upp på agendan. Christina Leifman är chef för sektionen för strategisk planering på Stadsbyggnadskontoret i Stockholm. Där planerar man stadens utveckling i form av byggnationer och anläggningar av infrastruktur och grönområden. I det som kallas Vision 2030, som är en samlad bild av hur Stockholm ska utvecklas i framtiden, ingår faktiskt stadsodling i planerna, berättar Christina Leifman.

– Det vi ser är att Stockholmare, till skillnad från för tio år sedan, väljer att bo kvar i stan under alla åldrar i livet – även när man har fått barn. Man vill ha nära till skola och dagis, men även till parker och grönområden, och man vill kunna handla lokalt och man känner att det lokala och den ekologiska konsumtionen är viktig.

– Stadsodlat är helt klart på väg upp och är en trend som syns i övriga i Europa, till exempel Berlin. Och Stockholm följer den trend som syns i Europa, säger Christina Leifman.

– Vi tittar mycket på hur man kan använda gårdar i nya bostadsområden till odlingslotter. Vi tittar även på att exploatera nya bostadsområden i närheten av koloniområden, och att även utöka dem, säger Christina Leifman.

Samtidigt känns stadens omdiskuterade planer på att bygga mer och tätare som en total motsättning mot en grönare stad. Christina Leifman håller inte med.

– Man behöver titta på Stockholm på ett annat sätt. Det kommer att bli tätare, men samtidigt kommer man att utnyttja områdena på ett effektivare sätt. Till exempel genom multifunktionella parker där man kan göra olika saker under olika årstider. Man kommer bland annat att titta på något som kallas fickparker, som små kilar av grönska i stadsmiljön – områden som är hårda av gammal vana men som bryts upp för att ha planteringar och gräs på, säger Christina Leifman.

– Ju tätare staden blir, desto mer kommer vi att satsa på de gröna taken. I Norra Djurgårdsstaden är det tänkt att vi ska kunna ha växthus och trädgårdar uppe på taken, både för odling och rekreation, men också för en klimataspekt. Man tror att det kommer att regna mer i framtiden och för att det inte ska bli översvämning, använder man takens växtlighet för att fånga upp det vattnet. Det har ju en luftrenande effekt också.

Och kanske är utvecklingen mot grönare, lantligare städer inte bara trevlig, utan rent av nödvändig. I alla fall om man tittar på hur städerna i världen väntas utvecklas.

Enligt FN-siffror från 2009 kommer världens befolkning att ha ökat till 9,1 miljarder år 2050. Av dem räknar man med att cirka sjuttio procent kommer att bo i städer. Alla ska ha mat, samtidigt som åttio procent av den odlingsbara marken på jorden används redan i dag. Det verkar alltså mer logiskt att odla maten där de flesta människor befinner sig: i städerna.

Och nu börjar även kommersiella intressen haka på. År 2011 öppnade New York-företaget Gotham Greens, som odlar grönsaker på ett antal tak i Greenpoint, Brooklyn och säljer till restauranger på Manhattan. Det som skördas på morgonen når hungriga restauranggäster redan vid lunch. Runt om i världen frodas också idéer om vertikal odling, det vill säga att odla grödor på höjden i skyskrapor och urbana växthus, i stället för horisontellt på marken.

Det här har det svenska företaget Plantagon tagit fasta på. De har tagit fram ett jätteväxthus som är tänkt att kunna odla grönsaker och andra grödor mitt i stadsmiljön. En bild på deras sajt visar en framtidskittlande modell av ett transparent klot med rörliga odlingar i olika våningsplan.

– Vi grundade företaget för att vara med och ta fram teknik så att vi runt år 2040, 2050 kan klara av att försörja stadsbefolkningen då, säger grundaren Hans Hassle.

Än så länge finns inget sådant här urbant växthus planerat för Stockholm, men under 2012 inleds konstruktionen av ett i Linköping. Huset kommer att ge 2 400 kvadratmeter kontorsyta och 4 000 kvadratmeter odlingsyta. Första spadtaget togs bara för några veckor sedan.

– Plantagon är en idé om att odla vertikalt. Målet för oss är att hitta olika sätt att odla effektivt och få ut så mycket som möjligt per kvadratmeter med så lite resurser som möjligt, säger Hans Hassle.

Nyckelordet för framtiden verkar alltså vara det lokala. Men det är inte bara när det gäller miljö och matförsörjning som det lokala har blivit hett. Man ser också ett allt större fokus bland storstadsbor på det lokala för sin egen skull, att känna med sin allra närmaste hemmiljö och definiera sig efter stadsdel snarare än att lite generellt kalla sig stockholmare, göteborgare eller newyorkare.

Det här ser man flera exempel på i Stockholmsområdet. År 2009 bildades föreningen 100 Hus i Hornstull, Tumba, Rinkeby och Gamla stan som ett sätt för invånarna att sätta sin prägel på sin stadsdel. Marie Eriksson startade föreningen tillsammans med John Higson, som också ligger bakom ”Bondens egen marknad”.

– Från början byggde vår idé på en diskussion som fördes med boende och fastighetsägare i Hornstull, att göra saker gemensamt för att öka den sociala sammanhållningen. Gör man saker tillsammans blir det trevligare och tryggare och man får positiva effekter i form av minskad förstörelse.

– Hela den här trenden är ett uttryck för att samhället har blivit väldigt anonymt. Om man bor inne i stan hälsar många inte på sina grannar. Man vet inte ens vilka som bor i huset, säger hon.

Ett sätt att få de boende att närma sig varand­ra är den nya stadsodlingen som planeras på 100 Hus takterrass i Hornstull. Just nu jobbar föreningen för fullt med att ordna finansiering, organisation och, framför allt, planerar vad de ska odla. I mars, april är det tänkt att odlingarna ska börja gro på den vindstilla, soliga terrassen.

– Jag märkte att det är ett växande intresse detta att vilja tillbaka till rötterna. Så vi gick ut och berättade om planerna på en stadsodling och ett 80-tal hörde av sig till oss och ville vara med. Nu har tio av dem bildat en styrgrupp, och alla bor de i Hornstull och brinner för odling och att skapa en social gemenskap, säger Marie Eriksson.

– Ett tag separerade man städer från landsbygd och nu försöker man få ihop det igen!

Hammarby sjöstad, ett före detta industriområde i Stockholm som numera är ett blankpolerat och hypermodernt bostadsområde, byggdes för att vara både socialt och ekologiskt hållbart. Och trots att stadsdelen bara har tio år på nacken tycks många hysa väldigt starka känslor av samhörighet för sin lilla bit av storstaden. Åtminstone om man betraktar det faktum att det finns såväl en egen blogg som en egen sång tillägnat kvarteren vid Sicka kanal.

Nu finns också något man annars mer förknippar med stillsamma fäbodar än toppmoderna bostadsrättskvarter – den lokala hembygdsföreningen. Sjöstadens hembygdsförening startades 2010 och drivs av fem entusiaster för att förankra lokalmiljön hos innevånarna.

Liselotte Johansson, 61, flyttade till Hammarby sjöstad 2008, efter att tidigare ha bott ibland annat i Rinkeby och Akalla. Hon är inte själv med i hembygdsföreningen men tycker att den är ett bra initiativ. Själv har hon i stället valt att engagera sig i Slussföreningen, som bland annat har i uppgift att vakta slussarna i Sickla kanal.

– Det är ett kulturhistoriskt intressant område och kul att få rötter bakåt. Min pappa jobbade faktiskt i Hammarby industriområde och en del av de gamla byggnaderna är fortfarande kvar. Stadsdelen blir ju ens egen mycket mer om man känner till dess historia, säger hon.

Men vad är det som styr den här utvecklingen där lantliv möter stadspuls och där storstadsbor alltmer söker kontakt med sina grannar? Marie Eriksson på 100 Hus har två teorier.

– Jag tror att all utveckling går i cykler. Det som tidigare generationer tyckte var bra, är det naturligt att ifrågasätta i nästa generation. Det fanns ju en stark grön våg på 70-talet. Sedan kom 80- och 90-talet då det inte var lika starkt och nu är det tillbaka fast i helt ny tappning. Så det är en förklaring – att trender kommer och går, säger hon och fortsätter:

– Men något talar emot det också. Vi får en alltmer ökad medvetenhet om att vårt sätt att leva får konsekvenser för miljön och det talar för att trenden inte försvinner. Det är absolut nödvändigt att vi reflekterar som de konsumenter vi är, kring hur vi agerar. Och då måste vi ändra vårt beteende. Att stadsodling kommer upp på agendan är ett uttryck för det.

Och det verkar alltså som om det även har andra positiva effekter.

– Den stora förändringen ligger i att de som bor i bostadsrätt och ser att ingen är på innergården tänker: varför inte göra något där? De som har testat det säger ju att det har lett till en stärkt social gemenskap mellan grannarna.

Landet i stan – några exempel:

100 Hus-taket: I november 2011 invigdes en miljöutveknikutställning på takterrassen vid Högalidsparken i Hornstull, där finns Taket Bar & Trädgård som serverar mat från Bondens egen marknad, och där kommer det även att bli stadsodling till sommaren.

Bin på taket: Företaget Beeurban låter företag i storstäder vara faddrar åt bikupor.

Norra Djurgårdsstaden: Ny stadsdel under uppbyggnad, där stadsodling på tak finns med i planeringen.

Stadsjord: Ett västsvenskt initiativ om ”odling, lokal mat och samverkan i kvarteret”, som de själva skriver på sajten. Man samverkar bland annat med kommuner, skolor, universitet och enskilda.

Ålder: 46 Yrke: Skådespelerska,

Ålder: 46

Yrke: Skådespelerska, logonom.

Bor: Södermalm

Familj: Man och två barn.

Ålder: 37. Yrke: Jobbar på skivbolaget

Ålder: 37.

Yrke: Jobbar på skivbolaget X5 Music.

Bor: Södermalm.