De sitter i soffan i en minimal studentlägenhet i en förort till Stockholm. De skrattar vända mot varandra, med varsin nybakad lussebulle i handen: Carina Carlson, 57 år, och Ali som hunnit bli arton och ett halvt år.
För fjortonde gången har Carina följt Ali till sjukhus för de mödosamma ingrepp som ska göra hans hopvuxna fingrar mindre handikappande.
– Det har blivit många pratstunder i bilen, säger Carina, till en början mest med gester. Av alla de ensamkommande barn jag arbetat med har Ali nog varit med om de värsta händelserna. Vi har skrattat och gråtit ihop.
Allt är mycket ljusare nu i Alis liv. Händerna opererade, kontrakt på lägenhet, jobb i sikte genom en bygglinje på gymnasiet. Och så en stabil kontakt med Carina Carlson. När de träffades hade det skurit sig mellan Ali och en tidigare ”god man”, han kände sig mycket ensam. Han var tyst och sluten, ”min hjärna var så orolig”, säger han. Ali hade följt med på ett födelsedagskalas som Carina ordnat för en annan ung man hon arbetade med.
Efter middagen frågade Ali om hon ville hjälpa också honom och hon sa ja. Carina Carlson är från början barnskötare. Andra hälften av sjuttiotalet var hon hemma med två egna pojkar och hade dagbarn. Sedan följde några år som assistent på ett studieförbund. Efter ett vikariat som sekreterare på Styrelsen för psykologiskt försvar blev hon en av de personer som arbetade med ”Estonia”-katastrofen.
Hon var en länk mellan regeringen och de överlevande och de anhöriga till omkomna.
Hon lärde sig mycket om empati och att sätta sig in i utsatta människors liv.
– Det handlade om krishantering och att lyssna på människor. När jag fick frågan om att hjälpa ensamkommande barn visste jag inte att de fanns. Den uppgiften handlar också om att bygga förtroende och tillit.
Carina Carlson kände sig osäker inför sitt första uppdrag med ensamkommande barn och tog med sin man på träffen. Sedan dess är han ofta med på ett hörn som fixare: han får hjälpa till att flytta, baxa kylskåp, laga soffor.
Carina minns hur hon tog den förste pojkens händer och hur de var alldeles kalla.
– Det var som om det inte fanns något liv i honom. Vem har kramat honom när han varit ledsen, tänkte jag. Det var härligt att se livet återvända till honom.
– Att få följa hur en ung människa utvecklas är stort. Det ger oerhört mycket. Även om man känner sig osäker i början har många vuxna svenskar mer att bidra med än de tror.
Händelserna i Vellinge då ett kommunalråd och åtskilliga kommuninvånare var negativa till att ett dussin ensamkommande flyktingungdomar inkvarterades på ortens vandrarhem, tror Carina beror på okunskap.
– Folk vet för lite om vilka svåra liv de här barnen och ungdomarna levt. Vellingeborna borde tänka att det handlade om deras egna barn. Om jag var barnens mamma eller pappa och sänt i väg dem från en hopplös tillvaro, så hade jag verkligen hoppats att det fanns någon som tog emot dem. När ett barn föds är det som en bok med tomma sidor som fylls med erfarenheter. Vi måste alla hjälpas åt så det blir fler lyckliga slut i böckerna.
Carina har haft tretton uppdrag, varav sju fortfarande pågår i någon form. Hon tycker att det har gått bra för barnen. Något som stöds av ny forskning. Psykologen Marie Hessle (som var statlig utredare i frågan om de apatiska flyktingbarnen) har följt upp ett antal ensamkommande barn under tio år. Hennes resultat pekar på att många lyckas etablera sig bra i det svenska samhället.
– Nio av mina tretton barn utbildar sig för fullt, säger Carina Carlson, bland annat till sjuksköterska, läkare, polis, byggnadsarbetare och civilingenjör. De är starka överlevare.
Carina Carlson har lärt sig mycket om Migrationsverket och blivit kritisk till många handläggares agerande. Hon tycker att de många gånger agerat hjärtlöst och stelbent.
Just nu väntar Ali på besked från Migrationsverket om två av hans syskon, tvillingarna Tahir och Tahira, i dag 15 år gamla, ska få komma till Sverige. Carina tror att chansen att verket säger ja är liten.
– För mig, säger Ali, är det viktigt att göra allt för dem. Jag är orolig för att de inte har mat och kläder. Jag vet att de får bo i olika moskéer men att de inte har något fast hem sedan två år. De skulle kunna bo här hos mig och vi kunde bli en familj.
Det finns små och stora problem brukar Carina Carlson säga. I Sverige är de mest små, som att det är så dåligt med sol i november. När de stora problemen knackar på är det inte alltid man kan göra något mer än att sova och vänta.
Framtiden Ali, hur är den om fem år?
– Jag har en snäll tjej med ett varmt hjärta, säger Ali. Och ett jobb.