Den andre heter Aldo, är 64 år, gammal missbrukare som just nu avslutar ett långt fängelsestraff för grovt narkotikabrott. Han har sett livet vända till det bättre på senare tid, av skäl som vi ska återkomma till.
En av dem som inte stått ut är deras lillasyster Teresa som varit bådas vän. En annan är hennes dotter Maria Kuhlberg.
Maria bestämde sig för att försöka förena de två fientliga bröderna. Det skulle hon göra på ett ovanligt sätt: vid nyåret 2006 började hon filma dem. Hennes uttalade syfte med ansträngningarna är att bryta den tradition av våld och missbruk som hennes familj bär på.
Resultatet blev dokumentärfilmen ”Han tror han är bäst” som hade premiär nyligen. Den skildrar de båda brödernas livslånga fejd och dess bakgrund, och inte minst hennes egna försök att få de två att åter bli sams.
Hon hade ett mål till – att belysa det sociala arvet, hur mänskliga problem går i arv mellan generationerna.
Familjens öde griper också in i en aktuell samhällsfråga: den om samhällets övergrepp mot omhändertagna barn. Carmine, Aldo och Teresa är tre av de drabbade. Vad som hände när de som små barn flyttade till Sverige för snart 60 år sedan präglar deras liv än i dag.
Om namnet Ingrosso är bekant så beror det på att Carmines barn och barnbarn blivit berömda: bland andra sönerna Emilio (dansare och krögare, tidigare gift med artisten Pernilla Wahlgren), Nicola (tidigare gift med sångerskan Charlotte Perrelli), Vito, tidigare dansare också han, Luciano, skivproducent, och sonsonen Sebastian som nu har internationella framgångar med dj-gruppen Swedish House Mafia.
En marsmorgon 1952 kom tåget in på Stockholms centralstation. Ner på perrongen steg Lucia Ingrosso med sina tre barn: pojkarna Carmine, 8, och Aldo, 5 år, samt 3-åriga lillflickan Teresa.
I tre dagar hade de rest från staden Taranto i södra Italien där det aldrig blir kallt. De var klädda i sandaler och sommarkläder. I Stockholm var det åtta minusgrader och snön låg i drivor.
De kom för att förena sig med pappa Vito, som fem år tidigare flyttat till Sverige för att arbeta. Han tillhörde den första våg av gästarbetare som importerades till ett Efterkrigs-Sverige i stort behov av arbetskraft.
I oktober 1947 hade han åkt tåg genom Europa för att nå fram till Asea i Västerås. På vägen fick han ett första matpaket i norditalienska Milano från Aseas folk där. Nästa matpaket fick han i Köpenhamn. När de italienska arbetarna reste genom det sönderslagna Tyskland gav de bort en del av maten till hungrande, tiggande tyskar, har han senare berättat för sina barn.
Någon gång hade han varit hemma i Italien och hälsat på sin familj.
Carmine minns:
– En gång när jag vaknade mitt i natten och skulle gå in till mamma så låg det en främmande karl där. Jag blev helt ställd. ”Vem är det där?” frågade jag. ”Det är din pappa”, svarade mamma.
Men nu skulle familjen återförenas i det kalla Sverige. Pappa Vito hade slutat på Asea och arbetade nu i Stockholm, på Atlas Copco.
Han tog emot på Centralen och gick med hustrun och barnen till en affär på Vasagatan där de köpte varmare kläder. Det var sista gången på länge som familjen skulle vara tillsammans.
De utländska gästarbetarna bestods inte med lägenheter. I stället bodde Vito i en barack. När han nu fick hela familjen till Stockholm vände han sig till barnavårdsnämnden för att be om hjälp.
Det ledde till att alla de tre barnen omhändertogs samma dag som de kommit till Sverige. I en taxi kördes de till Nybodahemmet, ett barnhem i Stockholmsförorten Liljeholmen.
Teresa, som då var tre år, har inga minnesbilder alls från denna dag. Inte heller den då femårige Aldo. Han tror att han förträngt det, på samma sätt som flyktingbarn kan förtränga traumatiska upplevelser.
Men Carmine minns allting tydligt. Han var åtta år den gången.
– Dom särade på oss direkt. Aldo och Teresa fick bo i ett hus. Mig satte dom i ett annat, med de äldre barnen. Jag kunde inte ett ord svenska. Det var hemskt.
Varje morgon sprang han till Aldo och Teresa för att trösta dem. Så en dag var de borta, efter nästan ett år på hemmet.
– På söndagen när pappa kom så frågade jag honom var mina syskon var. ”De har flyttat på dem”, sa han.
De två små placerades i var sitt fosterhem i den lilla östgötaorten Kalbo, mellan Norrköping och Katrineholm.
Teresa berättar:
– På ett sätt drog vi vinstlotterna. Hos mina fosterföräldrar fick jag trygghet. De blev min familj. De hade två egna barn och två fosterbarn, och ingen blev behandlad orättvist. Det var millimeterrättvisa.
Aldo bodde i gården bredvid – hans fosterpappa är bror till Teresas fostermamma. ”Vi växte upp som kusiner”, säger han i dag.
Byn präglades av skötsamhet och nykterhet, ortens samlingsplats var Missionskyrkan.
Den ljushylte Aldo smälte naturligt in i omgivningen. För mörka, brunögda Teresa var det lite annorlunda.
– Det var jobbigt att vara udda, berättar hon. En gång när jag var kanske 5–6 år fick jag följa med min fosterfar som skulle göra affärer i Norrköping. En av männen där tittade på mig och sa: ”Var har du fått tag på den här lilla svartingen då?” Det var jobbigt att höra sånt. Det var nog inte elakt menat, men det sitter kvar. På den tiden fanns inte så många mörka utlänningar i Sverige.
Allra helst ville hon vara blond och blåögd och heta Lena.
De båda barnen lärde sig snabbt svenska och glömde helt bort sin italienska. De uppfattade fosterfamiljerna som sina riktiga familjer. De få gånger varje år då pappa Vito och mamma Lucia kom på besök kände barnen sig obekväma.
Men på livets långa resa var vinsten kortsiktig.
Carmine å sin sida flyttades runt på olika barnhem och pojkhem. Några fosterhemsplaceringar gick inget vidare: där fanns ingen som visste hur man skulle ta hand om barn med trauman. Grabben skulle jobba och göra rätt för sig. Det blev krascher och konflikter.
Det tog fem år innan deras föräldrar fick en riktig lägenhet. Fem år med bara sporadiska kontakter, fem år som kom att prägla barnen för resten av deras liv. Nu ville Vito och Lucia ha tillbaka sina barn, till det nya hemmet i Hökarängen, en då nybyggd förort söder om stan. Först skulle de två pojkarna återförenas.
Det blev en katastrof.
Båda minns de Carmines första ord till lillebror Aldo vid återseendet: ”Du låter som en jävla bonnläpp.”
Det hem de kom till liknade inget de var vana vid. Pappa Vito beskrivs som en levnadsglad festare. Alltid hade han vänner där, andra italienare i stan som han skulle hjälpa med arbete och bostad. Hade de ingen annanstans att ta vägen fick de bo hemma hos familjen Ingrosso. Det dracks och sjöngs, barnens sängar upptogs ofta av pappas kompisar så själva fick de sova i köket.
– Pappa var en diktator, säger Carmine. Han var vår egen Mussolini. Fick han inte som han ville så slog han. Han slog både oss barn och mamma.
Nu inleddes det livslånga kriget mellan de två bröderna.
Aldo:
– I stället för att svetsas samman blev vi konkurrenter om föräldrarnas kärlek. En mur byggdes upp mellan oss som gjorde att vi inte kunde kommunicera. Jag tyckte att jag hade ett helvete, han tyckte att han hade ett helvete.
Båda grabbarna blev svåra att hantera för föräldrarna. Saken blev inte bättre av pappans våld. Hans sätt att lösa konflikter var enkelt: en snyting. Aldo bestämde sig för att jävlas så mycket att barnavårdsnämnden skulle gripa in och ta honom tillbaka till fosterfamiljen i Kalbo.
När han skulle börja femte klass i Hökarängsskolan på höstterminen gick han aldrig dit utan började skolka.
– Jag sökte mig till de andra killarna som var lite utanför, berättar Aldo. Vi började snatta och begå småbrott. Det slutade med att jag blev intagen på Eolshälls pojkhem i Mälarhöjden.
Sommaren 1959 nådde Aldo sitt mål. Han tvångsomhändertogs och fick komma tillbaka till fosterfamiljen i Kalbo.
När lillasyster Teresa blev tolv ville föräldrarna ha hem henne också. De hade fått två barn till, som då var åtta och två år.
– Jag fick inte gå ut och ha kompisar. Jag skulle ta hand om mina småsyskon och hjälpa mamma i hushållet. Jag skulle inte bli ”en svensk hora”, utan en ärbar italiensk kvinna med oskulden kvar till bröllopsnatten. Jag ville så gärna göra mamma och pappa till lags, men de var sällan nöjda med mig. Jag fick mina snytingar jag med, nästan dagligen.
Också hon reagerade, men inte som Aldo med att vara bråkig. Hon smidde sin egen plan. Tidigt på våren efter ett och ett halvt år började hon bearbeta föräldrarna för att få åka till Kalbo på sommarlovet.
– Först var det bara nej, för de var väldigt svartsjuka på mina fosterföräldrar. Men jag fortsatte att tjata. Till slut gav de med sig. Då var jag säker: ”Nu åker jag, och jag kommer inte tillbaka.”
Planen lyckades.
– Pappa hotade med att kidnappa mig och skicka mig till Italien. Men tack vare stödet från mina fosterföräldrar och barnavårdsnämnden blev jag kvar där tills jag blev vuxen. Efter ett par år tog jag kontakt med dem igen, för jag saknade dem ju. Då accepterade de situationen.
För hennes bror Aldo blev det annorlunda. Den kille som flyttade tillbaka till Kalbo hade förändrats. Nu var han en tuffing som börjat röka.
På den tiden var det bara obligatorisk skolgång till sjunde klass.
– Jag gick ut när jag var 14 och flyttade till Stockholm igen, berättar Aldo. Jag började som kockelev men hade svårt att anpassa mig. I december satte jag och några kompisar i gång med bilstölder. Fram till april hade jag stulit sådär en 60–70 bilar. Vi sålde dem inte, utan åkte bara omkring i dem. Jag skulle fylla 15 och blev intagen på Gräskärrs ungdomsvårdsskola i Uddevalla.
Carmine drog inte jämnt med föräldrarna.
– Jag fick jämt höra att Aldo var bättre, säger han i dag, inte utan en portion bitterhet. Mamma pratade om att han skulle bli förskollärare. Samtidigt som han satt på ungdomsvårdsskola!
Aldo:
– Jag svarade aldrig emot, men gjorde ändå som jag ville. Jag sa aldrig ”satkärring” till mamma, som Carmine kunde vräka ur sig. Jag förstod ganska snabbt att vara som fisken i vattnet och ändå göra som jag själv ville.
De hade en övervakare, barnavårdsnämnden drogs in. Carmine placerades av och till på olika hem för att uppfostras. När han var 18 år sa hans pappa till honom att åka till Italien för att hitta en ärbar italiensk kvinna att gifta sig med.
Så då gjorde han det.Han hittade Melina, kusinen som han känt som barn. Nästa år kan de fira guldbröllop efter femtio års äktenskap.
Carmine blev på en punkt Aldos motsats. Han började aldrig missbruka utan jobbade hårt och hederligt och var fackligt aktiv. Han berättar gärna om fackliga segrar, som den gången en arbetskamrat blivit felaktigt omplacerad och han på rekordkort tid lyckades få ut ett rejält skadestånd.
– Killen sa till mig: ”Jag ska köpa en flaska fin whisky till dig!” Jag svarade: ”Nej du, jag är inte korrumperad. Jag har bara gjort mitt jobb.”
I oktober 2011 följer vi med Carmine och hans hustru Melina till platsen där allting började – den syditalienska staden Taranto. De ska hälsa på släktingar, vilket de gör ett par gånger om året.
När mamma Lucia och hennes barn åkte till Sverige med tåg 1953, tog det tre dygn. Nu går det på drygt tre timmar med lågprisflyg från Skavsta till Brindisi, sedan en timme till med bil.
Taranto, med knappt 200 000 invånare, är en för många svenskar okänd stad. Den ligger långt ned i söder, på klacken av den italienska stöveln, i distriktet Apulien (Puglia på italienska).
Få utländska turister hittar hit, trots det varma klimatet, de långa sandstränderna och den fantastiska maten; här finns ”världens godaste musslor” intygar alla tarantinare stolt. Orsaken till att nästan inga utlänningar strosar i de pittoreska medeltidsgränderna i Gamla stan, Taranto Vecchia, är främst denna: förfallet. Taranto tillhör Italiens fattigaste städer och det syns. Den gamla stadsdelen ligger på en ö, precis som i Stockholm. Där växte Carmine Ingrosso upp.
– Här finns min barndom, min historia. Här döptes jag. Här sprang jag på gatorna. Och hit åkte jag när jag blivit 18 år för att hitta mig en fru.
När han klev av tåget kunde han inte tala italienska, även om han förstod.
Han hade inte varit i Italien en enda gång sedan den dag då han som åttaåring lämnade staden för att tillsammans med mor och syskon förenas med sin pappa. Nu skulle han bo hos sin älskade farmor, ”nonna”. Trots att hon inte hade sett sitt barnbarn på tio år kände hon igen honom direkt när han dök upp vid huset efter att ha fått hästskjuts från stationen.
– Jag kom till Italien den 19 augusti, gifte mig den 23 november, och kom tillbaka till Sverige den 3 december, minns han när vi vandrar genom de trånga gränderna.
Här och var står små grupper av unga män och tittar misstänksamt på oss. Gamla stan är känd för att dra till sig knarkhandlare.
Vi går nedför trappgränden Via Nuova. Långt nere på gatan ligger ett övergivet hus. Fönstren är sedan länge borta och hålen efter dem gapar svarta.
– Det här huset ägde familjen Ingrosso, berättar han. Men det konfiskerades av fascisterna eftersom familjen var socialister. Efter kriget försökte de få tillbaka huset, men misslyckades.
Det var rent och snyggt här då, minns Carmine. På somrarna när det var varmt i huset tog man ut bord och stolar på gatan och alla satt och åt och drack.
Den smala gränden söker sig nedåt, mot kyrkan San Giuseppe där Carmine, Aldo och Teresa döptes på 40-talet. Längre ned ligger fiskehamnen med sina båtar. Förr badade man här, minns Carmine. Det var här han lärde sig simma.
Nu pryder modern graffiti de sönderfallande medeltida husen, och Carmine säger att han blir arg och ledsen när han ser eländet.
– Det gör ont i kroppen att se hur allt förstörs.
Men även om hans barndomsminnen i mycket är ljusa, så levde människorna här ett hårt liv efter kriget.
– Vi fick bröd doppat i vatten med kaffesump och socker. Så fattigt var det.
Pappa arbetade i främmande land, mamma tappade tålamodet, och mer än en gång visar han ett ärr i pannan som han fick sedan hans mor slagit en flaska i huvudet på honom.
Som tur var fanns nonna, farmor, som flyttade in hos dem när pappa var borta.
Carmine har tagit tillbaka den italienska han glömde som barn. Några perioder har de bott här i Taranto. Nu räcker det med några korta besök varje år.
Vi går till en restaurang där han och Melina blir välkomnade som gamla vänner. Antipasti bärs in, över 20 tallrikar med gratinerade musslor, friterade sardeller, mozarella av olika slag, parmaskinka, auberginer och zucchini, bläckfisk och räkor, allt himmelskt gott. Fisk och skaldjur är traktens specialiteter, vilket också syns på den pasta med musslor som sedan bärs in till redan mätta matgäster, strax före den hemgjorda glassen.
Senare samma vecka, tillbaka i Sverige, hälsar vi på hos Aldo i hans tvåa i Blackeberg. Han har inte varit i Italien på många år, och sörjer att han som barn förlorade sitt kulturella arv.
– Jag känner mig bestulen på min identitet. Jag blev av med språket. Jag kan inte italienska, och jag är fortfarande italiensk medborgare, så det är jättejobbigt när jag kommer till italienska ambassaden.
Men som så ofta vänder han det till ett skämt:
– Jag är nog ingen riktig italienare. Jag gillar inte fotboll, inte vin och inte pasta.
Han har permis från det utslussningshem där han nu bor i väntan på sin villkorliga frigivning.
Aldo tar ned ett foto från bokhyllan hemma i Blackeberg. På det ser vi ett bleknat fotografi av ett medelålders par framför en villa. Det är Erik och Dagny, fosterföräldrarna i östgötska Kalbo. De lever inte längre. Ett annat inramat foto visar tre unga kvinnor – hans tre fostersystrar. De är nu alla över 70.
– De här, säger Aldo, är de enda människor jag verkligen känner skam inför.
Och så berättar han om sitt liv, om turerna mellan olika anstalter, om 70-talets amfetaminmissbruk som asfalterade vägen in i kriminalitet och droghandel. Det längsta han har varit ute i sträck är elva år. Även om han är noga med att påpeka detta: han har nästan alltid jobbat också. Han har varit kock och smed och svetsare. Nu har han jobb som formsnickare på ett bygge.
På en annan plats i hans lägenhet, för sig, som på ett litet altare, står ett annat fotografi. Det är på en ung man och är omgivet av två brinnande ljus.
– Jag har fått sju barn, säger Aldo. Sex som ännu lever. Och så Johan. Han är i mina tankar varje dag.
Johan som var så intelligent, som kunde läsa när han var fem år, som kunde läsa på engelska när han gick i ettan. Men som gick i pappas fotspår, tog över en del av hans haschhandel, började med kokain, och dog dagen före julafton 2005, bara 25 år gammal.
Inte långt därefter greps Aldo för narkotikaförsäljning och dömdes till sju år och fem månaders fängelse. Under tiden i fängelset anmälde han sig till ett projekt på Norrtäljefängelset om ADHD hos kriminella.
– Jag har alltid sagt att det varit nåt fel i huvet på mig, säger han och ler. Även om jag ibland har lyckats etablera mig så har jag sabbat det. Jag hade en lunchrestaurang vid Bällsta bro. Jag hade en stor våning i stan. Men varje gång jag har sett ut att lyckas så har min oro satt stopp för det.
På Norrtäljefängelset fick han sin diagnos: ADHD och lätt Asperger. Symtom som förklarade mycket för honom. Personer med Aspergers syndrom kan ha som starka sidor att vara bra på att ta in information och minnas detaljer. Och Aldo är ett levande uppslagsverk när det gäller bland annat historia, hans favoritämne. Han visar stolt sina böcker, många rariteter om historia, inte minst om den italienska, och han nämner utan svårighet flera årtal i de puniska krigen.
Diagnosen kom som en stor befrielse, säger han nu.
– Men när jag började medicineringen kom jag in i en depression. Jag fick kontakt med mig själv. Jag började förstå att jag har svikit mina barn precis som vår pappa svek oss. Jag måste börja bearbeta sorgen efter Johans död.
Det var också då han började förstå sin bror, att Carmine haft det lika svårt som han själv under deras uppväxt.
Länken fanns där: Maria, som outtröttligt fortsatte med sina samtal och sitt filmande. När hon började med sitt projekt för att ena de två krigande bröderna reagerade de olika.
Carmine var skeptisk. Han ville aldrig mer se ”den där jäveln”, Aldo. Det var lönlöst. En av de sista gångerna de mötts var när deras mamma dött flera år tidigare. Då rök de ihop och började slåss inne på begravningsbyrån.
Så varför ställde han upp på filmandet?
– Hon var ju så söt, säger han och ler mot henne när vi ses hemma hos Maria på Söder i Stockholm.
Aldo, å sin sida, berättar att han tänkte: ”Det kanske kan komma något gott ur detta.”
Det blev en lång resa. Maria talade med dem intensivt i flera år. Aldo beskriver det så här:
– Det är den bästa terapi jag fått. Och jag har fått många.
De två brödernas återförening blir i filmen ett djupt känslosamt ögonblick. Men jag har inte kunnat låta bli att fundera över om denna nya vänskap verkligen ska hålla – eller om Carmine, som har ett hett temperament, åter ska kliva in i sin gamla roll som Aldos fiende.
Jag tror jag får svaret plötsligt, när vi vandrar i Tarantos gamla stad. Carmine sänker rösten (vilket inte är så vanligt) och säger till mig:
– En sak vill jag att du får fram. Hur glad jag är över att ha fått min bror tillbaka.