Reportage

”Det var mitt ansvar att få alla att må bra”

Foto: Anna-Lena Mattsson
Ragna Sylwans ilska från 70-talets Grupp 8 har slipats ner till en sextioårig kvinnas önskan om ömsesidig respekt mellan könen. "Feminism får inte bli som religion, med anspråk på att reglera allt", säger hon.

Över en kopp kaffe berättar Ragna Sylwan om ett liv med barn, yrkeskarriär, skilsmässa och ett driv att det alltid ska hända något nytt.
-Jag har inte så mycket plikter längre, reser mycket, njuter av singellivet och kan antagligen fortsätta jobba upp i åren eftersom jag har min egen mottagning som psykoterapeut.

Ragna Sylvans pappa var civilingenjör, mamman hemmafru, ”hon passade dåligt, inget kräver mer självförtroende än att jobba utan arbetskamrater och uppskattning”.
Pappan var för jämställdhet, hans döttrar skulle studera, men ”han lyfte aldrig ett finger i hushållet”. Dessutom ansåg han att hans hustru inte var mogen för jämställdhet.

Ragna gick i ett halvprivat gymnasium för flickor. Sedan ville hon bli filmskapare.
- Jag växte upp i övre medelklass på Djurgården och umgicks med överklassen och det fanns en självklarhet och ett självförtroende i att vi skulle ha det bästa. Men jämställdhet ingick inte.

-Det blev ingen film. Kanske var jag inte lika stark som en del män omkring mig. Det fanns få kvinnor i filmvärlden och jag saknade armbågar. När jag började jobba med utslagna ungdomar och utbildade mig till terapeut kände jag att jag hamnat rätt.

Ragna gifte sig 1972 och fick två söner och en dotter.
- Min man var scenograf och jobbade på andra orter hela veckorna medan jag var ensam med barnen. Det var självklart då, men först många år senare blev jag arg över det. Som kvinna kunde jag aldrig ha gjort så.

Ragnas karriär tog fart. Det var hon som drog in mest pengar.
-Jag var på alla sätt motorn i familjen. Det var som att driva runt ett småföretag. Det kändes som mitt ansvar att alla skulle må bra. En dag tröttnade jag. Det var inte uruselt, men vi hade växt ifrån varandra. Jag var mer äventylig än han.

Ragna bestämde sig för skilsmässa en solig vårdag när hon klev ut från Danderyds sjukhus. Hon hade besökt en väninna som var döende i cancer. Kvinnan hade berättat hur hennes barn frågat varför hon aldrig skilt sig. Så ville Ragna inte ha det.

– Ibland ångrade jag skilsmässan. Som när den yngsta, tolvåringen, låg i vår dubbelsäng och snyftade, ”här ska aldrig pappa ligga mer”. Efter ett år, då barnen bodde kvar i radhuset och jag och mitt ex bodde där varannan vecka, skaffade vi egna bostäder.

Det har gått tio år och Ragna har haft två andra samboförhållanden.
-De tog slut. När man är äldre har man kanske svårare att kompromissa. Och eftersom det inte finns barn som håller ihop en så är man mindre motiverad.

- Det är ganska skönt att inte längre behöva pussla och pressa sig. Men
ibland ställer kvinnor konstiga krav på sina män. Som kvinnan som klagade på att hon hade så ont i armarna av alla tunga matkassar. Jag frågade om inte hennes man kunde handla, bära kassar och laga maten. ”Han fixar så dålig mat”, blev svaret. Så kan man inte resonera. Han måste få pröva sitt sätt. Kvinnor kräver monopol ibland, man behöver inte vara Einstein för att tvätta.

Ibland längtar Ragna efter kärlek. Om den kommer tror hon nog att den för hennes del kommer att hålla bäst om hon bor själv.

Och jämställdheten?
– Jag är glad över att jag trots allt bor i världens mest jämställda land. Många bra reformer har lett dit. Nu krävs kvotering i bolagsstyrelser och bättre löner för underbetalda i kvinnoyrken inom vård, omsorg och skola. Men jag är inte förtjust över att styra mer över föräldraförsäkringen.
– Jämställdhet har vi den dag vi inte längre behöver prata om den.

 

Ragna Sylwan

Ålder: 60 år.
Yrke: Psyko­terapeut.
Familj: Tre vuxna barn.
Bor: Gullmarsplan i Årsta, i södra Stockholm.
Feministisk förebild: Doris Lessing. När jag var 17 år läste jag hennes
roman ”Stad med fyra portar”. Det var befriande att en kvinna skrev om annat än äktenskap och barn.
Gör jag den 8 mars: Funderar på vad jag genom åren gjort det datumet.