Lukas Berglund har just kommit hem från ett arbetspass på ortopedkliniken på sjukhuset i Stockholm där han jobbar som läkare. Han kan inte avslöja hur länge han varit hemma i Sverige, men solbrännan har hunnit blekna och kroppen återhämta sig. Drömbilderna han hade av sol och bad på en paradisö från tidigare ”Robinson”-säsonger stämde dåligt överens med årets tuffa tävling.
–Det var tjugo resor värre än jag hade väntat mig.  Vi sov direkt på sanden och lärde oss att gräva hål för höften för att inte få ont. När det hade regnat var hela sovplatsen en lerpöl, berättar han.

Hungern gjorde Lukas trött och orkeslös och han orkade inte göra mycket annat än sova.
Lukas tror att han blev uttagen tack vare sin sociala förmåga, men i tävlingen fick han inte mycket användning av det personlighetsdraget.
– Jag är van att prata och skoja. På ön var jag en helt annan person. Det var svårt att klara sig utan mat och det hände att jag tappade humöret och sa saker som jag kanske inte hade sagt annars.

Du vann första deltävlingen. Vad hade du för taktik?
– Egentligen hade jag inte tänkt att vinna alls, rent taktiskt. Men när de and­ra ramlade så snabbt insåg jag att jag hade en bra chans att vinna.

Dagarna på ön kändes evighetslånga. För att fördriva tiden pratade Lukas och de andra ofta om alla goda maträtter som de längtade efter.
– Jag har verkligen lärt mig att uppskatta lagad mat. Att kunna gå in i en mataffär och plocka mat från hyllorna är verkligen en lyx. Snabbmat är jag inte så sugen på längre.

Tänkte du aldrig som läkare att det kan vara skadligt att gå utan mat så länge?
– Jo, ibland tänkte jag att nu får de faktiskt ge oss något att äta. Vatten och palmhjärta kan man inte klara sig på hur länge som helst. Man såg på folk när de gav upp. Det hände något med blicken, säger han.

Efter gårdagens tv-premiär kommer nästa utmaning: att bli igenkänd på stan.
– Det känns overkligt. Resan var ungefär som att göra lumpen och nu ska det visas på tv.