Skulle man söka en aktivitet som förkroppsligar melankoli, stod vi här – vid den upphackade ytan – mellan blåa stundens mjuka hölje och den knivskarpa kylan i mörkret under oss.
Här, på Kanotudden i Ursviken, ett par mil från Skellefteå, är tystnaden dov. Vintertomma sommarhus och bara någon hundrastande pensionär i sikte. Packad snö, tjock is och fjärden som slutar vid skogen på andra sidan. Här träffas de för att bada, medlemmarna i föreningen Mörkrets och kylans glada vänner.
För två år sedan reste Lars Westerlund och Jarkko Enqvist till Finland för att se på de finska mästerskapen i vintersimning. Jarkko, som själv är uppvuxen i Tammerfors, har badat i isvakar nästan hela livet. För Kusforsbon Lars Westerlund var det något nytt. Men de båda insåg att detta var en sport som skulle fungera på båda sidor av Bottenviken. Planerna på att arrangera ett eget mästerskap började smidas, samtidigt som föreningen bildades. Nu är de tolv medlemmar, hoppas på att bli hundra innan årets slut, och förutom att arrangera SM i vintersim planeras en antifestival under namnet Melankoliaden, samt fler träffar där medlemmarna helt enkelt kan bada kallt tillsammans. Riktigt kallt.
Men det är ändå jag, den påpälsade journalisten från Stockholm, som ser ut att frysa mest, påpekar de badbyxade, lurviga männen.
Yngsta vinterbadaren i gänget, än inte medlem i föreningen men van vakbadare, heter Sanna Näsström. Hon är 17 år gammal och berättar att när andra har poolpartyn brukar hon hålla vakpartyn för sina vänner. Hon är med i dag för att gubbarna i badföreningen vill visa att vinterbad inte bara är för gubbar. Även om de faktiskt bara är just badande gubbar i föreningen än så länge.
Sedan familjen flyttade till vattnet för sju år sedan har Sanna badat. Året runt. När hon i dag kliver ned i det strax över nollgradiga vattnet och vilar armbågarna mot iskanten ropar hon ”har någon en cocktail?”. Hennes far, som har tagit rast från arbetet som hantverkare, står bredvid och säger stolt:
– Du var en härdad en. Men så är du ju bördig från Jörn.
I omklädningsrummet tar Mikael Nilsson, som var först ned i vaken, upp sin mobiltelefon för att visa en bild på den pool han annars brukar bada i – en gladblå barnbassäng i plast som står i hans trädgård. Den är just så stor att Mikael kan ligga raklång i den. Varje morgon under den gångna hösten, fram tills att isen i bassängen blev så tjock att han inte kunde hacka sönder den, lade sig Mikael Nilsson där i det kalla vattnet före frukost. Ensam i mörkret, halv sex på morgonen. I november, när morgnarna var som svartast och han vaknade tidigt, kunde han se en stjärnklar himmel ovanför. Vad grannarna tycker om denna höst- och vårrutin bryr han sig inte om och han beskriver den återkommande upplevelsen som ”att lämna sin kropp för en stund”. Nu, när det är lönlöst att fylla barnbassängen i trädgården med vatten, söker han sig i stället till isvaken här i Ursviken.
Lars Westerlund, den drivande personen bakom föreningen Mörkrets och kylans glada vänner, tar av sin röda, stickade mössa när han kommer upp till omklädningsrummet. Man måste ha mössa på sig när man badar, förklarar han, för att inte bli ”ding-dong i skallen”, som han uttrycker det. Det tar fortfarande emot varje gång Lars ska ned i vattnet. Men något driver honom att återvända till det mörka, kalla, blöta.
– Nedgången är hemsk, men uppgången härlig. Och jag njuter i vattnet när endorfinerna slår till. Vinterbad är beroendeframkallande, jag tror att vi känner precis som maratonlöpare, säger han.
Före badet gick de alla en rask promenad, vevade med armarna och småpratade. Det är bra med lite uppvärmning. Men att basta först är inte särskilt hälsosamt, menar Jarkko Enqvist, som inte heller tycker att man ska basta direkt efter badet. Först bör man värma upp kroppen med en kopp varmt vatten.
Det blir ändå en bastu i dag.
När männen återfått kroppsvärmen på sin sida av Kanotklubbens omklädningsrum, och 17-åriga Sanna på damernas sida, traskar de in i klubblokalen. Några för att säga adjö, några för att sitta en stund. Hans Brettschneider är en av föreningens medlemmar. Det ska visa sig att han vann tv-tävlingen ”Expedition Robinson” två år tidigare, och köpte Lego för prispotten på en halv miljon kronor, men det är en annan historia.
– Vinterbadet är ett sätt att lära känna sin kropp. Jag känner hur lemmar försvinner när jag är i vattnet, det är en häftig upplevelse. Jag tycker att de flesta utmaningar är spännande, särskilt knäppa utmaningar. Att bada på vintern är enkelt fysiskt men desto mer utmanande psykiskt. Jag känner mig därför alltid nöjd och lycklig efteråt. I omklädningsrummet märker man hur alla öppnar upp sig, det råder som en allmän frihetskänsla efteråt, säger Hans Brettschneider.
Jarkko Enqvist sitter bredvid, lite rödmosig i ansiktet efter bastun. Han började vinterbada som sexåring. För njutningens skull eller för att han inte hade någon dusch? frågar jag.
– I början bara för att våga, svarar han.
– Jag ville visa de äldre att jag också kunde. Nu gör jag det för njutningens skull. Jag ser inga nackdelar med badet – eller jo, att behöva göra upp vak. Den sista isen låg 50 centimeter under vattenytan, att såga där var en utmaning och vi hade en som plumsade i ofrivilligt.
Vi kommer osökt in på farorna. Att pulsa genom snö för att, enbart i badkläder, lägga sig ned i en isvak, kan ju inte vara särskilt nyttigt? Bortsett från risken att gå genom isen på vägen dit måste väl en chockad kropp riskera att bli sjuk, undrar jag – stockholmaren på besök. Det blir ett tvärt nej till svar. Den enda nackdelen med organiserat vinterbad, som Jarkko bävar litegrann för, är att nedkylda fötter inte känner när de sparkar in i något och då börjar blöda.
– Det är ju inget farligt, men det kan se lite brutalt ut för åskådarna när det droppar rött blod på den vita snön, säger han på sin breda dialekt där finska och västerbottniska möts.
Lars Westerlund säger att bada kallt känns som att gå rakt in i en bubbla, och han kommer sedan upp ur vattnet som en ny människa.
– Mina problem är ganska små ändå, brukar jag känna efteråt. Man blir lite flower-power av det här, säger han.
Bilden av badandet, som de själva målar upp, framstår som en typ av dop eller kanske ännu hellre en skärseld där människan köar för att ta sig fram till härligheten. Uppfattar de själva vinterbadandet närapå religiöst?
– Jo, vi har ju en tro på melankolin och att den är unik här uppe, då blir man nästan religiös, svarar Jarkko Enqvist och fortsätter:
– Vi känner oss åtminstone trogna vår egen landsända – eller världsdel som man faktiskt kan kalla Norrland. Se bara ut genom fönstret, så här långa blåa stunder finns ingen annanstans.
Slår man upp betydelsen av ordet melankoli i Nationalencyklopedin får man svaret ”en sorts depression”. Att då tala om en norrländsk melankoli vore att sjukförklara varenda människa norr om Gävle. Ändå är begreppet återkommande när en norrländsk folksjäl ska beskrivas: i recensioner av böcker och skivor, i intervjuer med författare och konstnärer. Inom en radie av några mil från Ursviken, där vi nu befinner oss, bor och verkar tonsättande författare som Torgny Lindgren, Anita Salomonsson och PO Enquist, här bodde också Sara Lidman. Dessa, liksom många av konstnärerna och musikartisterna från trakten – och kanske ännu mer de som bor längre inlands och norröver – har ofta en gemensam ansats i sitt språk, i sina melodier och bilder. Något underliggande. Något som gärna beskrivs – åtminstone av analytiska, exotiserande sörlänningar – som norrländsk melankoli.
Rotar man mer i begreppet dyker andra innebörder upp än depression. Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala Universitet, skrev år 2009 boken ”Melankoliska rum” där hon söker svar på vad melankoli är. I det inledande kapitlet sammanfattar hon hur begreppet kan tolkas i dag: ”I första hand som benämning på en känsla och ett sinnestillstånd. Men också som namn på främlingskap, eller på ett särskilt kollektivt minne, eller på en desillusionerad modern identitet, eller kanske på en apokalyptisk undergångsstämning. På samma sätt som nervositet fångade upp en kulturell självbild vid förra sekelskiftet tycks melankoli göra det vid detta”.
När jag frågar Karin Johannisson om det verkligen finns en norrländsk melankoli, svarar hon att tesen är lite svår att belägga, om man inte väljer att titta på dokumenterad högre depressions- och självmordsfrekvens i till exempel Jämtland.
– Att naturen, stora avstånd och tystnad skapar ett slags introvert tungsinne har ju upprepats många gånger både historiskt – redan under 1700-talet hävdades att svensken var tyst, melankolisk och starkt bunden till naturen – och senare. Att landskapet, religionen eller den kulturella miljön skapar olika mentala stämningslägen har ju inte minst utnyttjats av författare, flera från Västerbotten, säger Karin Johannisson till DN i ett mejl.
I ”Melankoliska rum” skriver hon att ”melankolin kan vara självmordssvart, depressionsgrå, tomhetsvit eller stämningsblå”. Hur den norrländska melankolin är färgad, står tydligt under eftermiddagens blåa stund: den förföriska, drömska himmel som trycker mot den slingriga väg som leder bort från Ursvikens kanotklubb. Vi kör, tillsammans med Lars Westerlund och Jarkko Enqvist, hem till Jarkkos tvåplanslänga, några minuter norrut. Det börjar så sakteliga att skymma.
Han sätter på en kanna kaffe.
– Solen kommer upp där, säger Jarkko och pekar ut mot bergen på andra sidan viken, och den går ned där – tjugo centimeter bort. Här i Norrland är det mörkare, och då måste man hitta på saker för mörkrets skull.
Jarkko säger också att de har sorg i sin mörkervurmande förening nu.
– Jo, vi går ju mot ljusare tider.
Den senaste inspirationsresan till Finland var blåsig och kall. Men den kvinnliga kommunalarbetaren från Luleå som slog dem följe hade sedan länge fått blodad tand för vinterbad. För henne är badet en drog, berättar Lars och Jarkko. Så fort hon såg en isbrytare på kanalen var hon tvungen att hoppa i, varje bro de korsade fick henne att slänga av sig kläderna. Hon simmade runt i vintervattnet, i bara underkläder utan skyddsdräkt eller rep, till stadens invånares förvåning. Det var, för karlarna som nu sitter runt fikabordet och kanske överdriver en smula – det är svårt att avgöra – både skrämmande och inspirerande. Kvinnans maniska badande fick dem att tro ännu mer på ett SM i vintersimning.
– Sedan har vi insett att simningen bara är en del i något mycket större. En tanke om vad vi kan göra av mörkret och kylan som finns här, säger Lars Westerlund och nämner andra idéer om aktiviteter som redan är påbörjade: vinterjoggning i badbyxor och snöskottning.
– Men det är bara den fysiska biten, sedan har vi den kulturella. Vad för kultur föds fram i mörkret och kylan? Tar man en titt på alla författare härifrån märks mycket vemod och tungsinne, om än med humor. Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åke Lundgren, det är något i deras litteratur som tilltalar folk, säger Jarkko Enqvist. Han konstaterar att orsaken till dessa författares framgångar är att de levt just här i Västerbotten.
– Jag är uppvuxen i inlandet, där är det ännu kärvare än här, säger Lars Westerlund.
– I Skellefteå kan folk vara nästan gladlynta i jämförelse. Som sörlänningar. Det jag upplevt hos mig i Kusfors, inte minst i den lokala dialekten bondskan, är att man skämtar sig genom tungsinnet. Men det är inte direkt glatt. Alla samtal går ut på att man kommer till en poäng, även när det handlar om grova historier om självmord eller skilsmässor. Jag tror man talar på det viset för att klara sig igenom hur det alltid varit här: kärvt, kallt, fattigt och eländigt.
Ett annat framstående namn bland dem som representerar ett norrländskt vemod är komikern och musikern Ronny Eriksson. Både Lars och Jarkko prisar denna pitebo som en urbild för den bistra nordanvind de så gärna omfamnar.
Jag ringer upp Ronny Eriksson på kaféet i Piteå, som han driver vid sidan av spelningar med bandet Euskefeurat och uppdrag som komiker.
– Jag tycker nog att det finns en svensk melankoli, som accentueras ju längre norrut man kommer, säger Ronny Eriksson.
Han brukar skoja om att människor ser ut inuti som det landskap de vuxit upp i. Stämmer den bilden överens med honom själv?
– Jo, myrlandet finns inom en. Jag växte upp i en mindre by där man bara pratade om man hade man något att säga. Prat var ingen social grej. Jag är fullständigt övertygad om att jag formats av den miljön. Vintrarna är långa och mörka här, och somrarna väldigt ljusa. Det skapar ett slags längtan som vi bär på.
Ronny Eriksson berättar om ett besök på en musikmässa i Cannes häromåret. Han delade taxi med en japansk kvinna som talade lyriskt om Piteåbördiga musikgruppen Bo Kaspers orkester. Varför då, frågade han, du förstår väl inte vad de sjunger? ”Nej, men vi förstår inte engelska hellre. Det finns ett vemod i den svenska musiken som vi gillar”, sa den japanska kvinnan. Ronny Eriksson säger att det är den synen på Sverige han mött utomlands: ett vemodigt land, som blir tydligare ju längre norrut man kommer.
En bild som beskriver det typiskt norrländska, i Ronny Erikssons mening, är en scen ur Kerstin Thorvalls roman ”När man skjuter arbetare”. En mamma gömmer undan de färska wienerbröden i skafferiet, säger till sin dotter att de kan äta dem om ett par dagar. Att äta färskt fikabröd vore syndigt.
– Jag tycker det visar tydligt hur man här inte tar ut något i förskott. Det återspeglas i själva språket också. Man ska inte förhäva sig eller ta något för givet. Har man ätit en god middag hemma hos någon är det mer vanligt att säga ”sämre har man smakat” än ”så sjudjävulskt gott”. Kan man koderna vet man också att det första är lika mycket beröm som det andra. Om min fru läser en text jag skrivit kan hon säga ”nog var det väl bra”, då vet jag att jag just fått beröm av henne. Vi tar inte i för mycket här uppe.
När vi talar om norrländsk melankoli säger Ronny Eriksson att han tror något så enkelt – eller svårt om man så vill – som att jorden i norra Sverige alltid varit mager, har påverkat folksjälen.
– Torgny Lindgren är en helt fantastisk författare, och väldigt norrländsk. På samma sätt som man tvingats så marken väldigt omsorgsfullt här, använder han sitt språk. Inte ett onödigt ord. Varje stavelse planteras omsorgsfullt, säger Ronny Eriksson.
När en stämning, ett uttryck, grott in sig i en folksjäl, är den då orubblig? Vad sker med den norrländska melankolin om regionen blir en framgångssaga med växande städer, folktillväxt och näringslivssatsningar?
– Melankolin är inte gjuten, men den sitter djupt i folksjälen. Naturligtvis förändras mentaliteten även här uppe, det ser jag hela tiden. Förr fanns till exempel en hederlighet som jag inte ser längre. Vi sköljs över av reklam och andra förljugenheter. När jag var ung sa farsan alltid att det som står i tidningen är sant. Så är det inte nu.
I Ursviken ljugs det på för fullt. Utöver mörkret och kylan som så kallade ”unique selling points”, kan Jarkko och Lars inte sluta tala om tystnaden. Har ni hört den? frågar Jarkko. I Kusfors är det så tyst att folk som kommer dit blir rädda, säger Lars. Sedan följer historier om den påfallande tystnaden som ”bara finns i Norrland”.
– Jag träffade en turistföretagare i Norrbotten som sålde tystnaden. Han bjöd in folk som fick betala för att tyst sitta i hans becksvarta hus och lyssna till tystnaden. Det var tydligen populärt för stressade, tyska företagare, säger Lars.
Jarkko är inte sen att toppa historien.
– En bekant till mig hade en New York-bo på besök. De var ute och rodde på en av sjöarna när det svepte in en kraftig dimma. De såg inget och fåglarna blev tysta. New York-killen var skräckslagen och undrade hur de någonsin skulle hitta tillbaka? En liten sjö blev för honom ett stort hav. Det var en total tystnad han aldrig upplevt förr.
Jarkko vill att föreningen Mörkrets och kylans glada vänner ska paketera och erbjuda tystnaden till besökare i Västerbotten. Han tänker sig nattpromenader i skogen med snöskor, med bara månens sken där ovan. Då är det helt tyst och man får skogen för sig själv, menar Jarkko. Bortsett från alla björnar.
– Vi har så mycket björn och lodjur att vi inte får upp bildörren när vi ska plocka bär, säger han.
– Och jag höll på att knäcka en älg i morse, jag fick bromsa snabbt, kontrar Lars. Han berättar att det också bor många björnar i Kusfors och att de visslar.
Fikabordet har förvandlats till en ljugarbänk där Lars och Jarkko tävlar om bästa Norrlandshistorierna. Varje anekdot presenteras som sanning. Och halten av denna spelar egentligen ingen roll, de säger själva att det behövs mer ”storytelling” för att locka fler norrut. Där kommer Melankoliaden in – en hyllning till den norrländska melankolin.
– Det ska bli den mest sorgsna historia vi haft här, och ändå full med glädje. Om vi någonsin kan genomföra den – det spelar ingen större roll, säger Jarkko.
– Vi vill fylla den mörka perioden med något ljust. En stafett genom det melankoliska bältet, med musik, poesi och teater varje dag under den mörka perioden, från småbyar till städer, som allt går under Melankoliadens namn. Och vi vill få i gång en rörelse kring det, där vintersimning blir en final varje år, berättar Lars – för en västerbottning – ivrigt.
För de två norrlandsromantikerna vid fikabordet i Ursviken, båda entreprenörer, är det viktigt att också klara av dessa aktiviteter utan några ekonomiska bidrag från kommunen eller kulturstiftelser.
– Den som får bidrag sitter på sitt arsle, blir lat och däst. Det ingår i den här melankolin som vi beskriver att man ska kämpa i motvind. Badet blir en målande metafor för detta – ned i det mörka hålet så väntar en belöning när du kommer upp, säger Lars.
De tycks sannerligen tro på sina produkter: mörker och kyla. Varför kallar de sig vänner till dessa?
– Dessutom glada vänner, poängterar Jarkko och harklar sig:
– Vi har hittat varandra i det här. Vi vill utveckla det som finns, inte hitta på något nytt. Mörker, det har vi gott om. Kyla? Jo, oftast. Norrländska städer har ofta värmerekord om somrarna, men varför ska vi sälja det? Vi har så många konkurrenter. Sol och värme finns i hela världen. Det är vad som är unikt med Norrland som vi ska sälja.
Termometern visar nu minus åtta. Det är ingenting. Minus tjugo är inte sällsynt här. Kan de två melankolikerna framför mig verkligen påstå att de föredrar kyla framför värme?
– Jag har alltid gillat vinter, säger Jarkko och fortsätter:
– Jag var ute och gick i går och såg två 13-åriga pojkar, rödblommiga och svettiga i håret som satt i en snödriva och tog igen sig. Då fick jag en flashback, så där har jag också suttit och njutit av livet. Jag fick en påminnelse om hur skönt det är att göra saker i snön. Jag ogillar inte sommaren – då kör jag motorcykel – men har alltid tyckt att man ska ta vara på vad man har och njuta av det. Jag bodde i Uppsala i elva år, där kunde jag inte njuta. Av elva år hade vi bara tre vintrar, det gillade jag inte. Hunden och ungarna var alltid skitiga på vintern, suckar Jarkko.
Karin Johannisson skriver i sin bok ”Melankoliska rum” att två gemensamma teman finns för alla de olika variationer av melankoli som existerar. Brist och förlust. Vad sker då när någon – som Jarkko Enqvist och Lars Westerlund önskar göra med sin förening – lyfter upp glädjen i melankolin, gör melankolikerna till vinnare, vänder bristen på ljus och värme till tillgång på mörker och kyla? Lars och Jarkko blir tysta. Kan man vara kärv och samtidigt glad och stolt? Det är en ny fråga för dem.
– Jag hoppas att vi hittar svaret. Kommer vi att förstöra något med alla våra planer? Det måste vi ta reda på, säger Jarkko. Han säger dock att de medvetet valt att inte använda ordet festival för att beskriva ”Melankoliaden”, och att de inte är intresserade av stand up-comedy, bara sit down-tragedy.
I Jarkkos cd-hylla, bredvid matbordet, står en skiva av hans bror, som inte är trubadur utan ”trubamoll”, förklarar Jarkko. Intill står samlingsboxen ”Lugna blå timmar”. Den skulle kunna vara ett soundtrack till hans liv. Lars Westerlund ska köra hem till Kusfors, där han bor med sin fru och sin mamma. Utanför huset har han byggt en grillplats, där han ofta sitter uppåt sju timmar, under stjärnhimlen och lyssnar till brasans knaster. Han sitter där tyst, vänder på grillkorven och lägger på ett vedträ till. Han målar upp en stereotyp bild av en norrlänning, tycker jag. Både Lars och Jarkko ser på mig frågande.
– Jo, men ibland är det ju så, säger Lars.
– Och det är vi stolta över, säger Jarkko.