Det är måndagskväll och vi har just anlänt till kursgården Ängsbacka och No Mind-festivalen som i veckan arrangeras utanför samhället Molkom i Värmland för fjortonde året i rad.
I ”Heart Tent”, tältet på ängen framför kursgården, pågår just nu ett långt pass med meditationsdansen ”5 Rhythms”. En handskriven skylt möter vid sandalgränsen: ”May you have the discipline to be a free spirit” (”må du ha självkontrollen att vara en fri själ”).
På golvet rullar tre personer, i dreadlocksfrisyr och klädda i trekvartsbyxor, över varandras kroppar i en euforisk dans. På scenen står brittiske kursledaren Adam Barley med mikrofon och säger ”känn rytmen i dina höfter”. Allt fler barfota besökare i piratbyxor och indiska kjolar kommer till tältet och sluter upp i dansen.
– Släpp ut allt, säger den vithårige kursledaren på scenen.
De dansande festivalbesökarna i tältet börjar ge ifrån sig tjutande läten, det låter som om de försöker imitera apor. Eller indianer? Det är stönande läten, och stampande rörelser. När basen kommer igång i högtalarna förvandlas dansgolvet till ett rave.
Utanför kursgårdens kafé hörs lugnare takter från ett soundcheckande reggaeband. Middagen har just serverats – en tag-själv-buffé av sallad, vegowok och kikärtsröra. Vid ett av utomhusborden sitter My Södergren, coach och inspiratör, och tidigare tv-programledare på SVT:s program om vintageshopping ”Secondhand”. I år är hon No Mind-festivalens programansvarige. My Södergren kom hit första gången för nio år sedan, för att hon var ”nyfiken och ville testa nya saker”:
– Festivalen kändes så tillåtande, att man kunde vara den man är här. På Ängsbacka kursgård tar man också hand om naturen, har hållbara odlingar och ett levnadssätt i samklang med naturen och varandra – det fastnar nog många för. Här finns något annat än det materiella vi matas av i vardagen, sådant som många längtar efter i sitt vardagsliv.
Ängsbacka, där det under året arrangeras flera olika festivaler och aktiviteter, är känt för miljömedvetenhet, healing, yoga och långa kramar. My Södergren berättar att hon själv deltagit i en kram, med två andra, som pågick i tre timmar. Sedan fick någon kramp i armen och luften blev för fylld av mygg, så kramen avbröts.
– Ängsbackakramens ursprung är att man ska våga mötas, våga ta emot någons omfamning utan att lägga in värderingar, säger hon.
Vad har festivalens deltagare gemensamt?
– En längtan. Längtan efter gemenskap och glädje, och få till en förändring för sig själva och planeten.
1 200 personer som saknar gemenskap och glädje, vad har hänt dem?
– Jag tror att det är sådant som alla människor ofta saknar. Men de som möts här har insett att det finns något mer att önska sig av verkligheten. Förr tror jag det har varit mer flummigt på festivalen, men nu finns en målmedvetenhet. Alla vet ju att jorden är på väg att dö. Vi som är här har det gemensamt att vi fått nog!
På vilket sätt hjälper No Mind-festivalen till att rädda planeten?
– Den bidrar till att man kan vara sig själv, och utifrån det sker förändringen. Planeten är bara ett exempel, det handlar om förändringar i det lilla och det stora.
Vad har du själv burit med dig i ditt liv från Ängsbacka?
– Jag har lärt mig att jag har ett val, att jag kan välja hur jag vill leva mitt liv. Förut har jag agerat utifrån andras verklighet. Nu utgår jag mer från mig själv.
Varför är det så många här som klär sig som indier?
– Är det? Många av dem som är här letar efter någonting mer, då är det vanligt att man till exempel söker sig till Indien och en retreat där och upplever andra kulturer och får andra upplevelser. Sen kanske man tycker att de indiska kläderna är fina och tar med dem hem.
På No Mind tillåter man sig att bära dem, även om man kanske inte gör det på Stockholms gator.
På No Mind-festivalens hemsida står sex på schemat. I vilket av tälten pågår tantrasexet? My Södergren svarar att jag missförstått. Deltagarna vid alla workshops är fullt påklädda. Det handlar enbart om att ”mötas på ett sätt vi inte är vana vid”, även när det gäller sexworkshops, menar hon.
För en utomstående är beskrivningar av festivalens aktiviteter generellt mycket luddiga, antal följdfrågor spelar ingen roll, förklaringarna är knapphänta. Svaret blir: ”man måste uppleva aktiviteten själv”.
Vi lämnar festivalen i solnedgången, till dånande djembetrummor vid lägerleden, men är tillbaka vid halv sex nästa morgon.
Det hörs kor som råmar på håll, daggen känns i gräset som bär spår av gårdagskvällen. Men istället för fimpar, ölburkar och pizzakartonger, ligger här färgglada plasttallrikar, kåsor och fruktskal utspritt över gräsmattan.
I skogsbrynet, bortom campingplatsen, sitter ett tiotal personer i tystnad runt en eldstad. En gänglig man med tröjtrycket ”hippie chic” på ryggen dricker vatten ur en slang. Fler strömmar till. En långhårig man bär cape med huva, en annan bär sina värdesaker i en läderpung. När ledaren Pauli Mårsén anländer börjar deltagarna, kvinnor och män i blandade åldrar, ogenerat klä av sig och återvända till ringen. Nu ska de gå in under presseningen, i det egenbyggda tältet, sätta sig nakna på marken i bäckmörker, och svettas intill de 600 grader varma stenarna som placerats i mitten av tältet. I två och en halv timme. ”Sweat lodge”, svetthydda kallas detta.
– Det är en gammal ritual, föregångaren till vår bastu, och finns i flera kulturer. I värmen rensar man både kroppen och tanken, berättar ledaren Pauli Mårsén.
Bredvid kaféet som ligger en bit bort finns en programvägg med dagens aktiviteter.
Kursledarna har namn som Sky, Grahi, Anisha och Candra. Och på schemat finns allt från måndans, Slow emotion och Matrix, till meditiaion och Bollywood-dans. Vi fastnar för workshopen ”Orgasmic Body” och bokar in ett besök i ladan klockan tio. Men först ett återbesök till danstältet. Här pågår samma femrytmsdans som kvällen innan. I tältet befinner sig alla i sin egen värld, dansandes med sig själva. Egentligen är dansstegen inga andra än de man kan se på vilken nattklubb av charterkaraktär som helst strax innan stängning.
Men den väsentliga skillnaden är att i Ängsbacka är klockan åtta på morgonen och besökarna är spiknyktra, nyvakna och glatt skuttande i ett tält på en äng. En man i röda shorts ställer sig på alla fyra och tränar långsamma svankrörelser. Snart följer andra hans exempel och stönande dansar de som åmande hundar på golvet. Avkopplande gitarrplock á la Café del Mar hörs från högtalarna. När dansen är över uppmanar kursledaren Adam Barley, med mörk och monoton stämma, att alla ska krama och pussa varandra, och sedan ställa sig i en ring och hålla varandra i handen.
När frukosten serveras befinner sig flera festivalbesökare utspridda på ängen och friyogar var och en för sig. Qi-gong i grönsakslandet och meditation bakom en buske. Morgonsolen börjar tränga fram genom molnen och sakteliga vaknar festivalen till liv. Det dröjer inte länge förrän gitarrerna åker fram och under ett träd framförs en flerstämmig chanting-version av Peps Perssons ”Oh Boy”, med knäklapp och gunggungigungande. Under ett annat träd träffar vi Joakim Jigerius som deltog i svetthyddan under morgonen. Han föredrar denna festival framför andra mest på grund av det drog- och alkoholförbud som råder.
– Folk får istället mer kontakt med sig själva och man känner mindre oro på festivalen, säger han.
Hur var det inne i svetthyddan?
– Mycket kom upp där inne i mörkret, folks relationsproblem och trauman. Somliga upplever kroppssensationer, vibrationer i kroppen eller känslan av att inte få luft, men det lägger sig. Det var fjärde dagen i rad jag var med och jag känner att jag kommer djupare varje gång. Det är en inre upplevelse som är svår att beskriva, men man får en annorlunda kontakt med omgivningen.
Vilka känslor drabbas du av där inne?
– Tacksamhet är en känsla som ofta kommer upp för mig. Den känslan växer och blir allt starkare till dess man når en peak och vill gå ut. Men stannar man istället kvar i värmen och tar del av mörkret så sjunker man in i djup avslappning.
När vi senare stegar upp till den röda ladan för workshopen ”Orgasmic Body”, stoppar kursledaren Åsa Kullberg en mamma med sitt barn vid dörren och säger vänligt att ”barn passar inte så bra här”. Vad pågår? Vi blir nyfikna och går in. På golvet sitter ett par hundra festivaldeltagare och gungar med huvudet till någon sorts trance-electromusik. Detta som uppvärmning till det som ska sluta i en så kallad kroppsorgasm.
Åsa Kullberg talar med en mjuk och fokuserad röst, och uppmanar alla i salen att tänka att vi är ett träd:
– Slappna av pelvis, låt dina rötter komma ut genom dina ben, öppna dina fötter till mormor jorden. Drick dess magma genom dina rötter. Andas in kraften upp i könsområdet och rör på dina höfter.
Svettstanken sprider sig när oduschade deltagare sträcker på sina armar som nu ska förvandlas till trädgrenar. Längst fram börjar en kvinna stöna. Hon skakar och gråter tills hon skriker ut i extas. Flera fnissar bakom henne. När vi alla en stund senare ska andas oss till en en gemensam kroppsorgasm sitter en hel sal av hundratals besökare och tjuter i ett kollektivt klimax.
Därefter, säger Åsa Kullberg, ska vi fira kärleksakten med en dans. Från högtalarna hörs Bamboleo med Gipsy Kings.
No Mind-festivalen har i år besöksrekord, och 1 200 personer samsas om campingplatsen och de bäddar som finns dels i själva kursgården, dels i Molkoms Folhögskola en bit bort.
Det är en salig blandning av besökare: kända som okända. Jag går förbi poeten Bob Hansson, sångaren från insomnade popbandet Granada, några bekanta tv-ansikten och svenska entreprenören Om Mokshananda, mannen som introducerade spikmattan i Sverige. Familjer, tonåringar, pensionärer, svenska deltagare och besökare från flera olika länder. Vi journalister är välkomna att delta och iaktta under festivalens alla aktiviteter, men den ”inre” festival som pågår inom var och en av deltagarna är inte lika lätt att få grepp om.
Festivalvolontären Helen Ullgren sitter på gräsmattan och solar. Hon berättar att hon har letat efter sig själv i många år – en sökare sedan ungdomen – och har börjat hitta rätt mycket tack vare gemenskapen på festivalen.
– Det jag gillar med Ängsbacka är att man kan träffa människor som nått ett medvetandetillstånd, och som tycker det är okej att man är som man är. Vi måste alla veta vilka vi är. Annars blir vi sjuka och jorden blir sjuk, säger hon.
För att hitta sig själv, måste man inte först tappa bort sig?
– Borttappade är vi alla, men det finns hopp. Det jag gillar med Ängsbacka är att man kan träffa dem som nått ett medvetandetillstånd, och som tycker det är okej att man här får vara som man är. Det är okej att vara tokig, flippa ut, testa gränser. Gruppenergin är stödjande.
På en annan gräsmatta masserar sex personer i en ring en sjunde. Kenneth Philipson från Köpenhamn är en av de masserande i ringen.
Vad höll ni på med där?
– Under festivalen har vi varje dag ”group sharing”-sessioner. Somliga behöver berätta något jobbigt, andra behöver massage. Om alla som masserar har kärlek i tanken kan massagen påverka hans celler och hjälpa honom på olika sätt.
Är du en hippie?
– Haha, ja det är jag. För mig är en hippie någon som lägger större fokus på att ge än ta. Jag insåg det för tre år sedan när en kompis konfronterade mig med just det, han sa ”du är en hippie”. Det syntes trots att jag hemma i Köpenhamn inte klär mig som en hippie utan alltid har varit noggrann med knäppta skjortor och sådant.
Kenneth Philipson, liksom de flesta festivaldeltagare jag pratar med, säger att Little Grandmother är festivalens huvudpunkt. Kiesha Crowther heter kvinnan som kallar sig för detta. Hon är en wisdomkeeper och shaman från USA:s urbefolkning. När hon några timmar senare går på scenen i det stora danstältet, gör hon det till ljudet från en digeridoo, ett australienskt blåsinstrument, och sin långhårige bror på flöjt. Musiken ska tillkalla hennes förfäder.
Little Grandmother har med sig en festivalbesökare med downs syndrom på scenen. Hon säger att han är en ”vacker varelse” som ger henne energi, och ber publiken skicka energi till honom. Det sker genom att deltagarna viftar på sina händer och samtidigt gör ett ”scchhhh”-läte.
Samlingen människor i tältet blir kallade ”the tribe of many colours”, de många färgernas stam. Little Grandmother predikar att vi måste ta hand om Moder jord. Mot slutet av detta väckelsemöte lyfter hon upp en stor kristall som är ”större än jordens alla datorer”, där människors böner och viljor ska lagras innan hon gräver ned den här i Ängsbacka.
Little Grandmothers sista uppmaning till publiken är att gå ut och ge kärlek till Moder jord.
Deltagarna går nu ut ur tältet, sprider sig på gräset utanför och kramar marken under sig.
Strax före Little Grandmothers väckelsemöte har jag träffat Maya Vedel, en lärare i 30-årsåldern från Århus i Danmark. Hon säger att hon blivit ”kär” i No Mind-festivalen, att besökarna inte alls är flummiga personer, utan jordnära människor med vanliga liv och jobb hemma i sin vardag.
Jordnära? När jag ser ut över gräsmattan framför mig är jag redo att hålla med. Ett 30-tal personer ligger kvar och kramar gräset.
Närmre jorden än så kan man inte komma.