Det är riktigt svenskväder när vi kör upp på familjen Svenssons garageuppfart i villaområdet i Haninge, söder om Stockholm. Sol bakom moln, några regnstänk, sol igen.
På baksidan av deras relativt nyinköpta hus ståtar en studsmatta – i äldste sonen Seans, 10, fönster står en lavalampa som inte fungerar längre. Inne i huset är det vitt, planlösningen mellan kök och vardagsrum är öppen, det finns en eldstad, en platt-tv och en hörnsoffa. Lilianne, 3 år, springer runt med en rosa cd-spelare ur vilken Erik Saades ”Popular” vevar och i den inredda tvättstugan ligger den otvättade tvätten i rätt imponerande höga högar.
Ja, vi blir lite fulla i skratt. Det här är verkligen familjen Svensson.
När vi väl slagit oss ner vid köksbordet får vi veta ännu mer som tyder på att just Dean och Lisa, båda runt 35, lyckats pricka in det som är Svensson, anno 2011:
• De träffades via nätet (vilket 23 procent av alla svenskar gör, det näst vanligaste sättet, vanligast är genom vänner och bekanta, 29 procent).
• De flyttade till ett radhus i Farsta och renoverade köket tre gånger på 4,5 år. Svensson har en dokumenterad renoveringsiver.
• När det visade sig att de skulle bli ytterligare en i familjen (Alfred, sex månader) så köpte de villa. Sedan två år tillbaka äger de också ett fritidshus i Sörmland. Vilket Svensson statistiskt sett gör.
• De har en kombibil (Saab 9-3) och en Smartcar. De har en eldriven gräsklippare. De har en katt och två fiskar.
– En gång, när vi var på väg hem från Ikea, så kom det flera ambulanser på E 20. Jag slog på radion för att kolla om de sände någon trafikinformation. Just då spelades den där Pripps Blå-låten som Tommy Nilsson sjunger. Dean tog ton och sjöng med för full hals. Då tänkte jag ”ja, jäklar, mer Svensson än så kan man inte bli”, skrattar Lisa åt minnet.
När Lisa växte upp i Spånga, nordväst om Stockholm, var ”Svensson” ett nedsättande uttryck. Men med tiden har synen på Svensson förändrats. Att vara Svensson i dag är att tillhöra en rätt välbeställd medelklass. Det är inte Svensson som åker till Ullared och köper pallvis med billig läsk.
Dean, som är uppvuxen i Harare, huvudstad i Zimbabwe, hade ingen relation alls till begreppet när han femton år gammal kom till Sverige.
Familjen flyttade till Viggbyholm, Täby, och Dean anpassade sig snabbt, hade nästan bara etniskt svenska vänner. Invandrare var någonting farligt. Och själv kom han snabbt att bli betraktad som ”svenne” av dem som precis som han hade utländsk bakgrund.
Det såg han aldrig som någonting dåligt, tvärtom. Likt många personer med utländsk bakgrund (i dag är 14 ,7 procent av Sveriges befolkning född utomlands och 19,1 procent har föräldrar som är födda utomlands, enligt SCB) så ville han gärna vara just en Svensson.
I det livet strävar han och Lisa efter bra balans mellan jobb och fritid, de försöker träna för att hålla sig i form, men det blir lite för sällan. Och medan Dean har som hobby att pilla med tekniska prylar och rensa i garaget har Lisa ingen direkt hobby; hon har fullt upp ändå.
När det gäller maten är de rörande överens om att den är lite sämre än de skulle önska. Pulvermos skulle aldrig komma på fråga, men det blir en del halvfabrikat.
– Och så åker grillen fram så ofta det bara går, även på vintern. Det blir en del fläskkarré och entrecote, säger Dean.
Dean är distriktsansvarig i köks- och badrumsbranschen, Lisa är föräldraledig från jobbet som inköpare på ett företag. I botten är hon dock sjukgymnast. Äldste sonen Sean har en annan biologisk mamma, Lilianne och Alfred är helsyskon.
Lisa häller upp lite bryggkaffe och funderar över sakernas tillstånd:
– När jag växte upp var faktiskt Svensson det värsta jag kunde tänka mig. Sen blev jag stor och reste runt en del i världen. Kanske är det det som gör att jag tycker att det är rätt så skönt att vara just Svensson. Det är tryggt, lugnt. Så har inte alla det här i världen.