– Att leva utan inre förankring och djupa samtal gör oss osäkra och rädda. Det räcker inte med att bara shoppa. Det är människan alldeles för intelligent för.
Orden är Sante Poromaas, zenbuddist sedan 1982 och så kallad sensei – som är det japanska ordet för lärare – sedan 1998. Det betyder att han (tillsammans med sin fru) numera är den som står högst i rang bland de zenbuddistiska lärarna i Sverige. Han handleder egna elever, håller workshoppar och har privata samtal med dem som efterfrågar det. Samtal som ofta har en terapeutisk karaktär.
Sante och Kanja tillbringar hälften av sin tid på den buddistiska föreningens kursgård utanför Arboga. Resten fördelas mellan lägenheten på Södermalm och på resor. Ofta till något av de länder där föreningen har verksamhet eller för att delta i internationella workshoppar.
Men att försöka övertyga någon annan om att rikta sin blick inåt är inget för Sante Poromaas.
– Nej, zenbuddism är en självständig och på många sätt individuell religion, säger han. Det bygger på att personen själv vill utforska sitt inre.
Han kan dock notera en stadig ökning av intresset för både andlighet och zenbuddism. Mestadels är det unga personer som är nyfikna och som söker något utöver materiell trygghet.
– I vår förening har vi fått vänja oss vid att introduktionskurserna alltid är fulla.
Så ser det inte ut i resten av världen. När Sante träffar andra sensei på möten i till exempel USA bekräftar de motsatsen. Och i Japan är buddism satt på undantag. Ungdomar kämpar i stället för jämställdhet och självständighet. De vill bort från det gamla och har västvärlden som förebild.
Vad tror du det beror på?
– Jag tror att Sverige ligger före i den sociala utvecklingen. Vi har redan tagit det steget. Dagens vuxna är inte längre beroende av familjen och tvingas inte tro på något ”för att det ska vara så”. På gott och ont väljer man i större utsträckning hur man vill leva. Det ger utrymme för individen att hitta sitt eget sätt att utöva andlighet.
Samtidigt är det just det som är en av nutidsmänniskans största utmaningar, tror Sante. Att sväva fritt är svårt. Vi behöver något att förhålla oss till. Speciellt när vi drabbas av livets svårigheter. Det kan handla om förlust av nära och kära, tvivel eller familjeproblem. Då hjälper det inte att bara arbeta, köpa nya kläder eller resa, för att undvika smärta och jobbiga tankar.
Vad innebär det att vara zenbuddist?
– I stort sett går det ut på en enda sak och det är att lära sig meditera och sedan utöva det varje dag. I och med det mår vi bättre och vågar möta oss själva.
Zenbuddismen anser att meditation är ett måste för utveckling. Först när vi känt smärta och lärt känna våra mörka sidor vet vi vilka vi är och kan hantera vårt liv bättre.
– Det finns naturligtvis många sätt att tolka religionens budskap. Själv är jag en sekulariserad människa och anser att tro är ett personligt val som ska vara skild från staten.
Dagens europeiska samhälle bygger på helt andra värden än att förhålla sig till ett antal eviga frågor och fem livsregler. Vi kan rädda oss själva men vårt sätt att leva går mot upplösning, anser Sante. Självklart vore det bättre om fler levde i enighet med jordens resurser och lät bli att köra stadsjeep och konsumera bara för konsumtionens skull.
– Men en zenbuddist väntar tills förståndet hunnit i kapp individen. Alla är välkomna men vi missionerar inte.
Sante och hustrun Kanja har inga gemensamma barn och lever på gåvor.
– Jag har många andliga barn i stället och en sensei har inte någon lön. Det är en buddistisk tradition, säger Sante Poromaa.
Sitt eget behov av andlighet har han med sig sedan barnben.
– Jag växte upp i ett frireligiöst hem i Kiruna. Min pappa var äldste broder i församlingen men jag trivdes aldrig i Pingströrelsen.
Det var för mycket regler och för strängt och det var svårt att acceptera Gud som den som skulle döma människan att komma till himlen eller helvetet. Så Sante blev ateist. Men han tyckte att det var svårt att leva utan mening eller djup och sökte i såväl filosofin som psykologin. Tills han råkade hamna på en zenbuddistisk föreläsning.
– Där någonstans var cirkeln sluten. De djupt mänskliga frågorna är desamma i alla religioner men här fick jag själv bestämma hur min gudsupplevelse skulle utformas.