Första svensken på elitskolan

Bild 1 av 7
Deep Springs college ligger i öknen mellan Nevada och Kalifornien. Foto: Po Tidholm
Första svensken på skolan – Felix Froms. Foto: Po Tidholm
Först nästa år öppnas dörren för kvinnor. Foto: Po Tidholm
Deep Springs Valley, stor som Manhattan. Bortom bergen sticker Sierra Nevadas snöklädda toppar upp. I förgrunden, under de lummiga träden, ligger skolan. En bit längre bort själva ranchen som grundaren L L Nunn köpte 1917. Foto: Po Tidholm
Horsemanship–klassen, fredag morgon 08.00. Det är fortfarande kallt ute när Felix hämtar hästen han ska rida. Under de två åren på skolan genomgår alla elever en gedigen häst– och ryttar–träning. Foto: Po Tidholm
”Studenternas fredagsmöte är hjärtat i Deep Springs självstyre. Här avgörs stora och små frågor demokratisk: antagningar, kurser och elevers önskningar om att få lämna skolan för att träffa flickvännen. Svaret är nästan alltid nej.” Foto: Po Tidholm
Dags för slakt. Rhys Dubin arbetar som ”junior butcher” och håller fast baggen i väntan på avlivningen. Fårhunden vaktar under tiden. Efteråt väntar hårt jobb med styckning och paketering. Foto: Po Tidholm
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

I öknen mellan Nevada och Kalifornien ligger Deep Springs college. Sedan i höstas går Felix Froms från Bollnäs på den isolerade prestigeskolan. Och nästa år öppnas dörren för kvinnor. DN:s Po Tidholm gjorde ett exklusivt besök på skolan där bildning står lika högt i kurs som att kunna slakta får.

I öknen mellan Nevada och Kalifornien ligger Deep Springs college. Sedan i höstas går Felix Froms från Bollnäs på den isolerade prestigeskolan. Och nästa år öppnas dörren för kvinnor. DN:s Po Tidholm gjorde ett exklusivt besök på skolan där bildning står lika högt i kurs som att kunna slakta får.

Det hela höll på att ta slut redan innan det börjat. Efter att Felix Froms den där vackra vårdagen blivit kroppsvisiterad av vakterna och köat några timmar blev han till slut insläppt till handläggaren på amerikanska ambassaden i Stockholm. Tidigt på morgonen hade han lämnat Bollnäs med sin milt uppgivna pappa vid ratten.

Historien började redan på hösten året innan. Felix, som alltid haft det oförskämt lätt för sig i skolan, hade sökt och kommit in på juristutbildningen vid Uppsala universitet, packat sina tillhörigheter och skaffat sig ett rum i den nya staden. Jurist var inget han längtade efter att bli, snarare var valet av utbildning ett resultat av yttre påtryckningar och en känsla av att de där toppbetygen borde omsättas på något sätt. Det blev upprop och en första inledande föreläsning, men redan där fick Felix nog.

Annons:

”Ni är inte här för att lära er att tänka själva”, sade professorn. ”Betrakta snarare er själva som ett slags mänskliga sökmotorer.”

Felix hoppade av efter tre dagar, återvände till Bollnäs och tog ett jobb som assistent på en grundskola. Han återgick till Bollnäslivet, gick på bandymatcher, träffade kompisar och satt hemma och läste.

Men i smyg, utan att berätta det för någon, påbörjade han den extremt krävande ansökningsprocess som så småningom skulle leda till att han nu är elev på en av USA:s mest prestigefulla utbildningar. Efter sju omfattande filosofiessäer på engelska, långa intervjuer på telefon och noggrant övervägande från antagningskommittén fick han till slut beskedet att han kommit in.

Den där vårdagen på ambassaden var papperen i ordning, resan bokad och betald, allting ordnat. Ändå sa handläggaren nej. Och det fanns inget annat att göra än att åka hem igen.

Deep Springs Valley ligger på gränsen mellan Kalifornien och Nevada. Det är egentligen ett slags platå, ett plattland omgivet av höga berg. Ytan är stor som Manhattan, men eftersom det knappt finns något att fästa blicken på tvivlar man hela tiden på skalan. Ur vissa aspekter ser dalen så liten ut att man tror sig kunna promenera runt den på en timme, från andra håll sträcker den sig mot evigheten. Över platån går en väg, en sådan där spikrak amerikansk väg. Det finns ingen större anledning att åka på den om man inte har ett ärende i dalen. Vägen börjar i Kalifornien, vid samhället Big Pine – några mackar, en mataffär, ett motell och en trailer park – och slutar vid Lida Junction i Nevada. Där låg fram till för några år sedan en bordell vid namn Cotton Tail Ranch, och ingenting annat.

De som trots allt gör sig ett ärende till Deep Springs Valley kan ha två anledningar. Det vanligaste är för att försöka få syn på den unika grodart – Deep Springs black toad – som bara lever kring saltsjön i just den här dalen. Det andra är att besöka Deep Springs college.

Det är svårt att på allvar beskriva hur avlägsen denna plats är. Hur man än väljer att ta sig hit är det långt, och troligen också strapatsrikt. Man kan flyga till Las Vegas och åka buss till Lida Junction. Det är troligen det säkraste sättet. Det går också att ta sig ned från Reno i norra Nevada genom fem timmars öken.

Från norra Kalifornien och San Francisco är det svårare. Sierra Nevada bildar en effektiv barriär mellan kust och inland, och i de höga bergspassen stänger de vägen vid minsta oväder. Hur man än gör tar det tid, det händer saker längs vägen, man får en historia att berätta, och när man väl är framme upplever man det som om man inträtt i en annan värld.

Och det är liksom poängen med denna plats. Ända sedan 1917 har det legat en skola här, en skola vars själva idé förutsätter avstånd och isolering. Här går som mest 26 pojkar samtidigt. De läser filosofi och naturvetenskap, sköter om ett jordbruk på 1.700 hektar och styr över själva skolan genom utskott och möten. Utbildningen och uppehället är betalda av skolans egen fond när man väl blivit antagen – värde cirka 700.000 kronor.

Det låter nästan för bra för att vara sant, och det tyckte handläggaren på ambassaden också. Hon hade sannolikt behandlat ansökan om studentvisum tidigare, men knappast till en skola mitt i ingenstans där en pojke från Bollnäs kan få studera utan kostnad.

Det som sedan hände säger dock en del om den här lilla skolans anseende. Efter att ha suttit tyst i bilen på väg norrut tog Felix kontakt med sin tidigare gymnasielärare, exilamerikanen och före detta Deep Springs-studenten Ross Campbell, som snabbt mejlade till sin tidigare klasskamrat David Welle – numera administrativ chef på Deep Springs – som just då råkade befinna sig på det amerikanska utrikesdepartementet i Washington.

Efter någon timme kom det ett mejl till Felix från ambassaden: Visumet godkänt.

För att de amerikanska eleverna över huvud taget ska få söka till Deep Springs måste de tillhöra den översta procenten i skolsystemet. Men även elever från andra länder är välkomna att söka. Ungefär tre hundra söker varje år, fyrtio kommer på intervju, tio tolv kommer in. Efter två år går sextio procent vidare till studier på världens mest ansedda universitet. Ungefär lika många kommer att doktorera.

Inget annat college i USA uppvisar resultat i närheten av dessa. Man kan förmoda att det resulterar i ett visst inflytande på höga nivåer.

Det är en underlig plats att vara på. Studenterna vänjer sig förstås, de är unga och formbara och de har sanningen att säga så mycket att göra att de inte har tid att reflektera. Det är långa dagar i Deep Springs, alla tycks klara sig på fem sex timmars sömn per natt. För mejerikillarna blir det oftast ännu mindre. Deras dag börjar klockan halv fyra. Då går de i mörkret mot ladugården nedanför södra bergssluttningen och handmjölkar de tre korna. Den spenvarma mjölken separeras och av en del av grädden görs smör. Resten får kocken använda i sin matlagning. Mjölken används för yoghurttillverkning och dryck.

Men det är inte bara mejerikillarna som är uppe tidigt.

Det är fortfarande kallt och mörkt ute när Kee­nan Lantz gör sin första matningsrunda i en av skolans skitiga gamla pickuper kring sex på morgonen. I tur och ordning matar han de femton hästarna, de åttio hönsen, gässen, svinen, fåren och ungkalvarna. Rundan tar drygt en timme och han upprepar den tre gånger om dagen. När han kommer tillbaka är frukosten framdukad, och det är alltid rejäl mat även vid den tiden på dygnet: pannkakor, egen bacon, ägg på olika vis, kakor, pajer, fattiga riddare, gröt, stekt kyckling, juice och kaffe. Är det odlingssäsong kommer arbetslaget med ansvar för bevattning in från fälten, blöta och skitiga efter att ha härjat med läckande slangar och trilskande ventiler.

Klockan åtta, ungefär när solen börjar gå upp och värma dalen, börjar lektionerna.

De som inte haft jordbruksrelaterade sysslor har sannolikt varit uppe i alla fall för att skriva färdigt en uppsats eller hinna läsa tre hundra sidor Hegel innan dagens diskussion om Hegels syn på jaget och hans påverkan på den postmoderna queerteorin och jämförelseläsningen med Jessica Benjamins ”The bonds of love”.

Detta medan doktor Amity Wilczek i salen intill leder en klass i hur komplexa miljöer påverkar organismers fortplantning och ytterligare en grupp elever läser Platons samlade verk. De älskar Platon på Deep Springs.

Platon lär ha sagt att ett samhälle aldrig ska vara större än att alla kan höra en klocka slå. Det kan man på Deep Springs college. Inför varje måltid ringer kocken i klockan.

Det är vinter på norra halvklotet, och Sierra Nevadas bergstoppar lyser vitt mot den stora klarblå himlen. Men i Deep Springs Valley faller det sällan snö, och inte regnar det heller. Klimatet är torrt, varmt om dagarna när solen är uppe – även på vintern – kallt om nätterna. Både naturen, byggnaderna och maskinparken är patinerade av solen, vindarna och det fina röda dammet som yr runt djurens hovar och klövar. Bara den mark som bevattnas är grön, i övrigt skiftar ökenlandskapet i brunt, beigt, gult och något slags mystisk lila nyans.

Runt byggnaderna står planterade träd, för övrigt består växtligheten av gräs och låga stickiga buskar. I högre terräng växer världens äldsta träd, de knotiga bristleconetallarna som kan bli upp till åtta tusen år gamla.

Deep Springs var från början en vanlig boskapsranch. Skolans grundare – den numera mytiske Lucien Lucius Nunn – köpte hela dalen 1917 just i syfte att starta Deep Springs college. Om den svenska mytbildningen gör gällande att folket byggde landet är det amerikanernas uppfattning att USA byggdes av entreprenörer som L L Nunn. Vid fyrtio år fyllda – på 1890-talet – hade han slagit sig ned i Telluride, Colorado, startat en bank, ett advokatkontor, en tidning och slagit sig in på gruvbrytning. Eftersom gruvan behövde ström byggde han en kraftstation – världens förs­ta kommersiella växelströmskraftverk. Det ena ledde till det andra och gans­ka snart ägde och drev han en rad stora kraftstationer, inklusive den vid Niagarafallen. Han blev givetvis extremt förmögen.

För att kunna hålla i gång sina elverk behövde han pålitlig och duktig arbetskraft, men eftersom en av klassamhällets konsekvenser alltid är segregation hittade han aldrig män som både klarade av ett liv i fält, tungt fysiskt arbete och samtidigt hade kunskap om elektricitet. 1904 startade han ett eget program som kombinerade fysisk och teoretisk träning för att utbilda den personal han själv ville ha.

För varje år blev Nunn alltmer engagerad i utbildningen. Han startade ett institut, formaliserade sitt program och erbjöd sina anställda att avancera genom olika stipendier. Ju högre teoretisk nivå, desto högre lön och lindrigare kroppsarbete. Det gick så långt att han till slut blev utmanövrerad från sitt vattenkraftsbolag – aktieägarna ansåg att han ägnade sig för mycket åt sitt utbildningsprogram.

Fram till sin död ägnade han hela sin kraft åt att skapa utbildningsmöjligheter för män. Att hans intresse var begränsat till det ena könet lär ha haft flera orsaker; framför allt var tiderna sådana, kvinnor var ännu inte välkomna i arbetslivet, och så var Nunn personligen dragen till män.

1909 grundade han Telluride House på det redan då prestigefulla universitetet Cornell. Där kunde anställda i hans bolag bo medan de studerade på stipendium. Det finns fortfarande kvar. Dessvärre var han inte nöjd med resultaten, möjligheterna till sociala utsvävningar var för stora, och han började leta efter en plats så avlägsen att inget skulle kunna distrahera de pojkar som levde och studerade där. Det var så han till slut hittade ranchen i Deep Springs Valley. Enligt en biografi valde han den hemliga dalgången för att den ”genom naturliga barriärer förhindrade sociala kontakter som skolor i resten av landet upprätthåller genom regler”.

Vilket inte hindrade Nunn från att stifta regler också, regler som fortfarande gäller: På Deep Springs college får man under inga omständigheter, med undantag för allvarliga sjukdomsfall, lämna dalen under pågående termin. Man får inte ta emot privata besök och man får inte dricka alkohol eller berusa sig på annat sätt.

På Deep Springs college börjar ettorna redan i juni. Medan andraårseleverna har sommarlov sköter de ranchen, tar sina första kurser och lär känna varandra. Skolåret är indelat i sex terminer, varav alla går fem. Emellanåt är det lov, men långt ifrån alla lämnar ranchen. Många måste stanna för att arbeta, andra hinner inte med att åka hem. Bara att ta sig till och från en flygplats tar två dagar. Besök från familj eller flickvänner sker bara under lov eller högtider, i övrigt gäller den isolationspolicy som L L Nunn formulerade för snart hundra år sedan.

Telefoner finns, men linjen är svajig och taxan hög. När internetuppkopplingen kom satte man aningslöst upp ett trådlöst system, och när Face­book etablerades bröts Deep Springs sociala struktur sönder. Eleverna satt och chattade med gamla vänner på nätet i stället för att lära känna sina skolkamrater. Elevstyret röstade först för att förbjuda Facebookkonton, sedan att montera ned det trådlösa nätet. I dag tillåts Facebook men uppkoppling finns bara i offentliga utrymmen i huvudbyggnaden. Datorn är primärt ett arbetsredskap.

Även Nunns syn på det framväxande moderna samhället var pessimistisk. Han klagade högljutt över ”den fruktansvärda röra som kommersialismen ställt till med i vår så kallade civilisation”. Utbildning såg han som ett sätt att bygga en utopi, och pojkarna på Deep Springs skulle bli dess ledare.

När det amerikanska skolväsendet utvecklades beklagade han de ideal som gjorde gällande att alla var jämställda. Nunn trodde på att skapa en elit och en idealman; händig, verbal, orädd, nyfiken, klassiskt bildad och förmögen att röra sig lika obehindrat i ett styrelserum som i bergen eller på prärien och ha lika lätt för att svinga en lasso som att citera Aristoteles.

I ”The gray book”, skolans bibel, har man samlat den brevväxling som ägde rum mellan studenterna och Nunn under skolans förstå år. Gång på gång predikar han frihet under ansvar och eleverna bör se utbildningen som en gåva, vilken de senare ska betala tillbaka till samhället genom att leda och göra gott.

Skolan vilar på det som Nunn kallade de tre pelarna: akademiska studier, arbete och självbestämmande. Den sista pelaren är antagligen den viktigaste, den som på allvar gör att Deep Springs skiljer sig från andra skolor. Det är studenterna själva som lägger upp och fördelar arbetet, som anställer lärare och avgör vilka kurser som ska hållas, det är studenterna själva som håller i hela den komplicerade antagningsprocess som nästa årskull måste gå igenom. Det är ett slags levande och dynamisk demokrativerkstad med snart hundra år på nacken, minutiöst dokumenterad, oavbrutet utvärderad och ständigt föränderlig.

Lärarnas hus, ordnade i en halvcirkel runt gräsplanen, ser ut som den lilla mystiska sektbyn i tv-serien ”Lost”. I ett av dem bor Joel Schlosser. Han undervisar i politisk filosofi och jobbar på ett sexårskontrakt. Det är så länge personal får stanna på Deep Springs.

– Att undervisa här skiljer sig mycket från andra skolor jag varit på. Omständigheterna är radikalt annorlunda förstås, men även förutsättningarna för undervisningen. Elevernas akademiska nivå är hög och deras kapacitet är fantastisk. Jag undervisade tidigare på ett av de bättre universiteten i landet och där kunde jag uppleva mig som reducerad till ett fordon för elevernas kunskapssökande. De visste vad de ville.

– På Deep Springs tror jag att eleverna betraktar utbildning som ett sökande, och det gör min roll annorlunda. De kommer hit i syfte att bli bättre människor. Det är spännande att se dem förändras. Jag kan dessutom hålla kurser på mycket högre nivå, och rätt underliga kurser.

Att undervisa på Deep Springs ger förhoppningsvis en knuff i karriären. Det ger en merit, och en livserfarenhet. De flesta lärare har ofta specialintressen som lockat dem hit; det kan vara isolering, öknens flora eller, som i Joels fall, möjligheten att vandra och köra bil ensam.

– Det finns en dynamik i det här livet. Jag är också personligt engagerad i elevernas liv. Man lär känna dem på ett helt annat sätt än på andra skolor. Det är en intensiv upplevelse.

– Felix är annorlunda. Mer politisk, troligen den mest politiska eleven på skolan. Amerikanska ungdomar utvecklar i regel sitt politiska medvetande rätt sent. Den akademiska diskursen syftar inte nödvändigtvis till åsiktsbildning, men här tror jag dessutom att L L Nunn hade en tanke om att hålla politiken utanför, på samma sätt som man inte låter andra dagsaktuella händelser styra undervisningen.

Går man uppåt bergssidan och tittar ut över dalen ser man vad liten själva anläggningen är i förhållande till platån. Med blicken kan man följa vägen där den kommer ned från Westguard Pass, gör en böj och sträcker ut. Ungefär mitt på raksträckan kommer skylten och avfarten. När man svängt av huvudvägen kommer man snart till entrén – en boskapsrist och en portal av vindpinat virke. Där grenar sig vägen i två, den ena går till själva skolan och den andra till ”lower ranch”, en samling hus där ranchchefen bor. De senaste tio åren har det varit familjen Mitchell, Ken och Karen och deras barn, varav en är vuxen och har barn med en tidigare elev på skolan. Men saker och ting är på upphällningen. Familjen Mitchell är på väg bort och ingen vill egentligen berätta varför.

Ken Mitchell är en stor och butter cowboy som de flesta elever tycks vara ganska rädda för. Förutom att ha huvudansvaret för djuren undervisar han i westernridning och överser slakt, betäckningar och annat som eleverna inte alltid klarar själva. Hans måg Mark Dunn har ansvar för odlingarna.

Karen Mitchell presenteras som trädgårdsansvarig, men faktum är att hon tycks ha ägnat en ansenlig del av de tio år familjen skött ranchen åt att försöka frälsa skolans elever. Familjen Mitchell är djupt troende, och Karen har i stort och smått lämnat över ansvaret för sitt liv på Gud. Det är Gud som fattar besluten och meddelar dem genom olika mer eller mindre begripliga tecken. Följaktligen är det Gud som sagt åt familjen Mitchell att lämna ranchen och söka sig till andra trakter – kanske en mission i Afrika. Frågar man andra har de fått sparken. Frälsningskampanjerna blev outhärdliga, och sedan skolan fattade beslut om att släppa in flickor på skolan är det som om Karen släppt alla hämningar.

En dammig väg leder mellan ranchen och själva skolområdet, en grupp byggnader ordnade i en cirkel kring en gräsmatta. I mitten ligger huvudbyggnaden, modern i sitt formspråk men uppförd redan på 1920-talet. Därinne ryms skolans stora mötesrum, två klassrum, det fina skolbiblioteket, ett gym och lärarnas och ledningens rum. Intill ligger labbsalarna och en radda bostadshus för personal. Eleverna bor i en relativt ny byggnad bredvid matsalen, de delar rum men alla tycks ha samma preferenser: det är extremt skitigt och ostädat. Här bryr sig ingen om hygien. Kläderna är skitiga, ansiktena lortiga, händerna oljiga och de unga ansiktena orakade.

Köket och matsalen ligger i huset bredvid, en imponerande väl anpassad anläggning med slakteri, beredningskök, bageri, kylrum, förråd och alla tänkbar utrustning. Maten är extremt viktig här, och den anställda kocken – som talar tibetanska, mandarin och nepalesiska flytande – är en gammal elev som saknade livet i öknen. Till sin hjälp har han en studentkock och matsals­teamet som efter varje måltid diskar och städar hela köket och matsalen.

Maten är viktig därför att den ska mätta tjugosex hårt arbetande 20-åringar, men också därför att en stor del av den görs på egna råvaror, framför allt kött, ägg, mjölkprodukter och grönsaker, när det är säsong. Kocken gör sin planering och lägger sedan in beställningar på det han behöver. Slaktarna, alltid en andraårselev och en lärling från ettan, levererar sedan det kött köket behöver.

Det är tidig morgon, solen går upp över bergskammarna om en timme och frosten har lagt ett raster över det rostbruna landskapet. I går var det lammslakt och första gången Daniel Leibovitz fick hålla i kniven själv. Han och Rhys Dubin drev in fåren i fållan och valde ut två av de större bagglammen med hjälp av en av hundarna. Snittet ska göras fort och resolut med vass kniv, ögonblicket efter ska halsen brytas bakåt. Lammen sprattlar i en halv minut, sedan vidtar allt det andra; de ska tas ur, flås, styckas och paketeras.

För vissa elever är rancharbetet mindre intressant än studierna, ett slags baksida av en prestigefull och stimulerande akademisk skolning. För Daniel Leibovitz var det just det här som lockade honom till Deep Springs, att få stå med blodiga händer på ett pickupflak och skära huvudet av ett lamm.

– Det är märkligt hur snabbt man vänjer sig vid sådant här arbete, säger han. Men än så länge har det inte blivit tråkigt.

Han, precis som alla andra elever, befinner sig i inledningen av den mest expansiva fasen i sitt liv. De är nyfikna, de ska hitta sig själva , bli någon, de letar efter en identitet som kan funka, som kan bära dem ut i vuxenlivet. Om den här skolans syfte en gång i tiden var att fostra händiga, dugliga män har det snarare glidit över i ett slags existentiellt boot camp.

Deep Springs är nog sig ganska likt, och de sysslor man ägnar sig åt också, men samhället utanför är ett annat. L L Nunns idéer om ledare fungerade i ett samhälle som välkomnade auktoritära män och en arbetsmarknad som efterfrågade handfast, mätbar kunskap. De elever som lämnar Deep Springs i dag är attraktiva på andra sätt. Kanske framför allt i egenskap av att vara extremt mångsidiga.

I flera dagar irrar jag runt på Deep Springs campus, mellan skolsalarna och ranchen, matsalen, köket och biblioteket. Inte en enda gång hittar jag någon som är syssloslös. Eller jo, en gång sitter en kille utanför sovsalen och spelar en Sufjan Stevens-låt på gitarr och röker. Men det är allt. Alla är utspridda, gömda bakom bokhyllor med travar av böcker i färd med att skriva en 15-sidors uppsats, på rygg under någon av skolans pick­uper, hackandes ogräs i trädgården, övandes på flygeln i samlingssalen; de är begravda i arbete, extremt disciplinerade och motiverade. Det liknar ingen annan skola jag sett.

Orsakerna är förstås flera: För det första är det här inte vilka elever som helst, de är hårt arbetande, begåvade unga män från välbärgade övre medelklasshem, för det andra har de sökt sig hit själva, av fri vilja. Själva antagningssystemet är nämligen intelligent utformat. Eftersom det är studenterna som läser uppsatser, sållar och sorterar blir urvalet ofta en spegelbild av den innevarande klassammansättningens ideal. Och när de presumtiva eleverna väl kommer dit på besök – ungefär trettio studenter får komma och prova på arbetsuppgifterna och genomgå djupintervjuer under en tredagarsvistelse – sker det verkliga testet. Om den som söker inte är motiverad eller på tillräckligt hög akademisk nivå märks det direkt. Andra skolor i USA går det att köpa sig in på – generösa donationer kan vara ett effektivt sätt att kringgå kösystemet – men på Deep Springs är det omöjligt. Och om det skulle visa sig att det i själva verket är föräldrarnas önskan som styr märker antagningskommittén det på ett ögonblick. De har själva varit i samma situation.

– De flesta som kommer hit och undervisar märker snabbt att det är väldigt enkelt, och på samma gång utmanande, säger skolans president David Neidorf. Eleverna är extremt smarta och motiverade, och skulle någon av dem bete sig dåligt behöver läraren aldrig agera. Det gör de andra eleverna.

Självbestämmandet och den egna makten över skolan är en viktig orsak till elevernas arbetsmoral. Det är dem det hänger på, utan det hårda arbetet blir det ingen mat på bordet. Eller det är själva idén i alla fall, i praktiken skulle det säkert gå bra i alla fall. Men det är illusionen som gäller, det är den alla håller fast vid – Deep Springs-andan.

På väggarna i skolans lilla museum hänger rader av bilder på slanka, solbrända män som bygger saker, lagar saker, driver kor till häst, plöjer, skördar och gräver diken. En gång i tiden rena nödvändigheter, nu mest en del av erfarenheten. År 1938 motsatte sig eleverna inköpet av skolans första traktor. I dag mjölkas korna fortfarande för hand trots att det finns små, bärbara mjölkmaskiner på marknaden. Det ska bara vara så.

Det är en konservativ plats. Eleverna kliver snabbt i de roller som finns tillgängliga, som följer med arbetsuppgifterna, miljön och skolans historia. I bakgrunden finns alltid de gamla eleverna – alumnerna – som noggrant följer skolans utveckling och ser till att den förblir sig lik. David Neidorf kan inte låta bli att ironisera lite över dem.

– Även om de tycker att tiden de tillbringade här var fasansfull och inget de någonsin skulle göra om är erfarenheten så viktig att de ändå inte vill ändra på något.

Märkligt nog har Deep Springs aldrig blivit en sekt, trots isoleringen och ansamlingen av egenartade individer på en liten plats. Det dagliga livet bjuder på så många utmaningar att det inte går att vara för dogmatisk, menar David Neidorf.

– Det går inte att tillämpa hårda ideologier på något som är så verkligt som Deep Springs, säger han. Många har kommit hit med storslagna visioner om att bygga det alternativa samhället eller med storslagna andliga tankar, men det som hänt är att de först blivit mycket frustrerade och sedan utbildade.

– Jag skulle inte säga att Deep Springs styrs av en ideologi, snarare en bildningstanke som handlar om att utsätta unga män för vissa situationer, praktiskt och socialt.

L L Nunn var något mer storslagen: ”En av den sociala evolutionens sanningar är att det är fåtalet som dominerar”, skriver han i sin grå bok. ”Detta beror på att den stora massan är trångsynta, långsam och oduglig. Fåtalet har ofta fått söka sig ut ur vildmarken – ut ur öknens eviga tystnad.”

Kanske är det för att Deep Springs college ligger i Amerika, men L L Nunns syn är inte särskilt kontroversiell på skolan. Medvetenheten om att man tillhör en elit tycks genomsyra både utbildningen och det sociala livet på skolan. Man är elit, men som sådan axlar man också ett ansvar för världen. L L Nunn ansåg att eleverna, när de gått färdigt, skulle gå ut i samhället och göra gott, leda folket och betala tillbaka det han givit dem.

Efter de två åren på Deep Springs går merparten, ungefär 60 procent, vidare till studier på USA finaste universitet – de så kallade Ivy League-skolorna. Ungefär lika många doktorerar. Ändå är det svårt att hitta särskilt många kända och framstående före detta elever i offentlig­heten. Det finns några kända läkare, industrialister, jurister och författare, men över lag färre än vad man skulle kunna föreställa sig med tanke på rekryteringsbasen och skolans god rykte.

– Alla har ett tryck på sig att rättfärdiga sitt liv, säger Ross Campbell när vi ses och tar en kaffe i Bollnäs där han arbetar som gymnasielärare.

Ross lämnade Deep Springs efter tre år i början av skiftet mellan sjuttiotal och åttiotal, fast bestämd att ägna sitt liv åt utbildning och kunskapsförmedling. Han hamnade i Bollnäs.

– Jo, jag känner också att jag fick en gåva på Deep Springs, men att göra en fin karriär har inte varit mitt sätt att betala tillbaka.

Det var Ross Campbell som tipsade Felix Froms om skolan och som uppmanade honom att söka.

–  Jag har haft ett par elever som jag tänkt borde kunna platsa. Det passar inte alla att gå på Deep Springs, men för Felix är det nog rätt.

Deep Springs var ganska radikalt under Ross år, många var färgade av hippierörelsen och att bo i öknen och odla ekologiskt var ett tydligt ställningstagande mot etablissemanget. Skolan var i fas med rörelser i samhället.

– En gemensam egenskap hos Deep Springs-elever är en vilja att få ta ansvar, annars är de väldigt olika, säger David Neidorf. På ett normalt college behöver du inte ens gå på lektionerna, här ingår du i ett socialt sammanhang där allt du företar dig betyder något. Jag tror att det är den förenande faktorn. Skolan är sig ganska lik sedan den startade, men hur man tolkat den, och vad eleverna laddat den med har skiftat genom åren.

I dag skulle man kunna säga att Deep Springs återigen ligger rätt i tiden; det är trendigt med amerikanska arbetskläder, närproducerad mat, händighet och förmåga att frigöra sig från det moderna samhället, att vara autonom i förhållande till den destruktiva moderniteten. Vad som däremot inte passar in i bilden är de akademiska kvaliteterna i utbildningen. Bildning för bildningens egen skull, politisk och filosofisk teori, dissekeringen av hypoteser och ideologier – det är antagligen det mest avvikande och extrema med Deep Springs. Det är inte heller en lika synlig sysselsättning som mjölkningen, slakten och bevattningsanläggningarna.

Felix Froms är tystlåten och försiktig – men samtidigt mycket tydlig. Han har kommit till Deep Springs för att studera filosofi.

– Det här låter nog konstigt, men ända sedan jag var liten har jag bara haft ett mål, och det är att läsa filosofi. Jag har inte velat göra något annat. När jag gick på gymnasiet fick jag ha praktik hos en filosofiprofessor i Uppsala. Det var det bästa jag har varit med om i mitt liv.

Förutom att Felix är smartare än de flesta är hans historia inte unik. Uppvuxen i en villa, smygande känsla av alienation, förnekelse av småstaden och rötterna, försök att ”prata svenska som Horace” och bli en intellektuell i småstaden.

– Jag kan titta tillbaka och se hur patetisk jag var, nu kan jag känna att Bollnäsidentiteten är den enda jag har. Jag har inga problem med att stå vid bandyplanen på Sävstaås och skrika ”domarjävel” på Bollnäsmål.

Han är 20 år gammal och ingenting tycks vara riktigt sant eller beständigt eller hålla för granskning. Allt hänger i luften, allt är relativt, identiteten är en konstruktion – tankar som verkar vara en kombination av mycket läsning och en underlig tillvaro på en konstig plats långt hemifrån.

– Det som är bäst med Deep Springs i sådana lägen är att ingen här egentligen är särskilt nöjd. Det är inte som att vi läste om det här och tänkte: ”Wow, isolering i öknen, inget sex på två år, det låter toppen.”

– Att komma hit är som att ställa frågan ”vad ska jag göra i resten av mitt liv?”. Och det finns inte direkt några svar här. Det är nog som att gå i kloster. Svaren kommer efter hand.

Felix Froms vurmar för de klassiska europeiska filosoferna och tycks njuta i fulla drag av Hegels samlade verk. Men han erkänner också att det handlar om att distansera sig från det amerikanska.

– Jag känner mig väldigt svensk här. Jag känner mig som en socialist, och om jag tänker på att jag förvaltar den möjlighet jag har fått här så är det genom att formulera tydligare politiska ställningstaganden om frågor som kan förändra världen. Amerikanerna är så rädda för åsikter.

På onsdagskvällen efter middagen är det stormöte. Inför nästa termin ska eleverna i demokratisk anda avgöra vilka kurser som ska hållas. Lärarna, som ju faktiskt rekryterats av eleverna, stiger upp en och en och presenterar ett urval av kurser de kan och vill hålla. Det är underhållande, snabba genomgångar, en trevlig intern jargong.

Två kvällar senare, på elevernas stora vecko­visa styrmöte, går de igenom lärarnas förslag, diskuterar, väger samman, röstar och beslutar sig för vilka kurser de vill ha. I slutänden väljer varje enskild student kurser ur det beslutade utbudet. Det är en uppvisning i demokrati. De argumenterar snabbfotat och rutinerat med re­spekt för ämnet och varandra och drillar samtidigt varandra för framtida styrelseuppdrag.

I många år hade skolan ekonomiska problem. Jordbruket hade kostat mer än det genererat och bidragen från organisationer och gamla elever var på väg att sina. Den fond som L L Nunn lämnade efter sig täcker långt ifrån de verkliga kostnaderna för skolan. Samtidigt var byggnaderna i dåligt skick. Skolan var hotad av nedläggning och något var tvunget att ske.

I slutet av nittiotalet beviljade Nunns andra organisation – Telluride – ett generöst mångmiljonlån till Deep Springs. På ett villkor: Att skolan, före 2019, förändrar reglerna och accepterar kvinnliga studenter. Frågan har varit uppe många gånger genom åren, men resulterat i så svåra konflikter att den ganska snart begravts igen.

Hösten 2011 fattade styrelsen plötsligt det avörande beslutet att göra Deep Springs till en könsblandad skola. Nyordningen ska gälla från 2013 och påverkar alltså inte de studenter som går där nu. Bland tidigare elever har mycket känslor rörts upp – deras årliga donationer har tidigare varit en orsak till att hålla fast vid det gamla – men bland de nuvarande studenterna är det märkligt nog ett slags ickefråga som de flesta bara rycker på axlarna åt. Det blir nog bra, säger de. Fast motståndet i själva verket var rätt omfattande.

Deep Springs president David Neidorf säger pragmatiskt att beslutet kom sig av att det inte fanns några argument emot. Dessutom hade de råd, skolan är mindre beroende av donationer från konservativa krafter.

– Det främsta skälet till att det gick att ta beslutet nu är nog att samhället gradvis har förändrat människors uppfattningar. Sist vi hade omröstningen var för sjutton år sedan, det innebär att folk har ytterligare sjutton års erfarenhet av att leva i ett samhälle som eftersträvar jämlikhet. Gamla elever ser sina barnbarn växa upp och inser det bisarra i att deras sondöttrar inte skulle ha samma möjligheter som deras dottersöner.

Deep Springs har genom åren också försökt bli en mer blandad skola i fråga om etnicitet och klass, men det har visat sig vara svårt. USA är ett segregerat samhälle och den översta procenten kommer nästan alltid från vita medelklasshem. Dyker det upp afroamerikanska begåvningar förlorar Deep Springs nästan alltid i konkurrensen mot andra skolor – det är inte de svarta amerikanernas dröm att leka cowboy i två år, det är de vitas dröm.

Skolans plats i samhället, i offentligheten, ligger inte heller i elevernas händer. Bilden av Deep Springs är i allra högsta grad kontrollerad av styrelsen och dess inflytelserika ordförande, mångmiljonären och IT-entreprenören David Hitz. Efter examen från skolan gick han vidare till Princeton. År 1992 grundade han NetApp. 2011 redovisade hans företag en omsättning på fem miljarder dollar. Utan hans ekonomiska bidrag och inflytande över skolans ställning skulle den sannolikt fortfarande vara nedläggningshotad.

– När David Hitz kommer hit på möten får jag en känsla av att det här inte är på riktigt, att självbestämmandet och slavandet med gamla bevattningsanläggningar och morgonmjölkningar bara är en lekstuga. Hitz flyger privatjet till en flygplats utanför Bishop och kommer hit i en stor svart bil.

David Hitz var en av de pådrivande i processen att släppa in kvinnor på Deep Springs. I ett brev redogör han för hur han och styrelsen kom fram till beslutet:

– Ledare är ett svårt ord, för Nunn menade inte bara politiker och chefer, utan alla som inflytelserikt påverkar samhället. Det kan handla om lärare, domare, religiösa ledare – vem som helst som i sin roll blir tillfrågad om goda råd. Nunn beskrev dem som ”föregångare och katalysatorer som kan se en förändring komma decennier i förväg” och som ”bryter ny mark och visar vägen”. Han menade att Deep Springs uppgift var att förbereda den grupp människor han kallade ”de få”. I dagens värld inkluderas kvinnor bland dem.

Kvinnornas intåg på Deep Springs kommer att förändra skolan, men precis på vilket sätt är svårt att säga.

– Det finns en rädsla bland pojkarna att det kommer att kringränna deras frihet, säger Neidorf. Deras upplevelse är att de – just för att det saknas kvinnor här – kan utveckla och exponera mer mjuka och feminina sidor. Jag tror inte att det har med manligt och kvinnligt att göra, jag tror det handlar om isoleringen, den sociala utsattheten, den kollektiva dynamiken – man blir helt enkelt en mer hel människa här. Man får möjlighet att utvecklas.

– Pojkarna tror att de är mer hela som människor än vad de i själva verket är. Och jag tror att kvinnlig närvaro skulle göra dem gott. De kommer ju att leva och arbeta tillsammans i två år, de kommer att bli människor inför varandra, inte representationer av kön.

I slutänden är det kanske mest mytbildningen kring skolan som kommer att förändras. Eleverna berättar, inte utan viss avundsjuka, om sommaren då en mystisk danslärarinna dök upp. Ingen hade anställt henne, men eftersom det mest var första­årselever på plats och de flesta ur personalen var på semester, fick hon genomföra sina sessioner med eleverna. I korthet gick de ut på att hon tog med dem på enskilda övningar i frigörande dans ute i öknen. När eleverna senare vågade diskutera sina erfarenheter visade det sig att hon haft sex med allihop –åtminstone enligt Deep Springs livliga mytgalleri. Men då var hon redan borta, och ingen hade hennes namn.

Där finns också historien om eleven som fick en traktor över sig och avled, och hur den händelsen fick eleverna att komma närmare varandra, gråta tillsammans och verkligen visa känslor.

Felix Froms är försiktig i sina analyser.

– Jag har inte fattat ännu hur de här åren kommer att påverka mig eller vad jag ska göra med erfarenheterna och kunskapen. Det är en sluten värld som har ganska lite med verkligheten att göra egentligen. Men för oss som är här hela tiden blir den förstås helt normal. Vi brukar skämta och kalla världen där ute för Spreed Dings. Det blir upp och ned här liksom.


(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Åkesson grillades. Riksdagens utredningstjänst säker på sin sak. 50  21 tweets  29 rekommendationer  0 rekommendationer

akesson244
Foto:TT

 Åkesson frågades ut i SVT. ”Kan inte ta ansvar för Regeringskansliets beräkningar.” 5  2 tweets  1 rekommendationer  2 rekommendationer

 105 olika förslag. SD-löften för 63 miljarder. 84  2 tweets  82 rekommendationer  0 rekommendationer

 Testa dina kunskaper. Vad vet du om Sverigedemokraterna? 21  0 tweets  21 rekommendationer  0 rekommendationer

 Visar ny amerikansk studie. I äktenskap där båda röker marijuana förekommer mindre våld. 28  3 tweets  22 rekommendationer  3 rekommendationer

maja_144102
Foto:Alamy
Annons:
flygplan_144102
Foto:Alamy

Störs du av medpassagerarna på planet? Vad är ok och vad är inte ok?  Magdalena Ribbing vet. 11  4 tweets  7 rekommendationer  0 rekommendationer

 Nödlandning efter sätesbråk. Passagerare hade "knee defender”. 165  7 tweets  154 rekommendationer  4 rekommendationer

Annons:

 Stort test. Det går att hitta en bra smartmobil utan att tömma plånboken.

 Bästa tjänsterna för strömmad musik. Spotify får hård konkurrens. 72  11 tweets  59 rekommendationer  2 rekommendationer

Valfragor500
Collage:TT

 Vad tycker du? Testa! DN Valfrågekollen jämför partierna i viktiga frågor.

 Partiernas åsikter område för område. Detta är Valfrågekollen. 5  5 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: