De tusentals kvinnorna vid 1972 års demonstration skickade ett telegram till finansminister Gunnar Sträng med tre krav: Rätt till arbete, rätt till daghem, och rätt till utbildning. Krav som upprepades varje år – och gav resultat. 1977 gick bara ett av tio barn på dagis. Redan 1980 var det var tredje 2–4-åring. I dag är det nio av tio och den svenska förskolan anses bäst i världen.
-Det var en väldigt bred sympatisörsrörelse, säger Ebba Witt- Brattström om 8 mars-firandets första decennium
-Man kunde få väldigt stora demonstrationer. Det var ingen instängning i generationer då. Visst fanns det olika inriktningar, men det var inget problem. Den 8 mars var en folkfest, säger hon till DN Söndag.
Folk var det. Men inte tillräckligt mycket fest.
År 1986 inföll den 8 mars en vecka efter Palmemordet och arrangörerna påbjöd en ”tyst” demonstration. ”Några tjejer som började skrika slagord blev snabbt nedtystade”, rapporterade DN. En av dem var journalisten Nina Lekander. Hon hade inte alls lust att hålla tyst.
-Vi tyckte att 8 mars inte hade med Palme att göra. Så vi skrek ”Gratis tamponger, orgasm flera gånger!”, för det tyckte vi var bra krav som förenade det personliga och det politiska, berättar hon.
-Vi hade retat oss på formerna för 8 mars-firandet i flera år. Vi tyckte att det skulle vara mer diskussion, mer vänster, mer öppet för olika slags människor och mer party.
Och så blev det.
Den 8 mars 1989 hölls den första feministfestivalen på Kafé 44 på Tjärhovsgatan på Södermalm i Stockholm. Den varade i fyra dagar, och biljettkön gick runt ett helt kvarter.
”Alla var där” – åtminstone alla som räknades i de feministiskt medvetna kulturkretsarna i Stockholm: Kajsa Grytt, Sissela Kyle, Claire Wikholm, Bodil Malmsten, Lena Endre, Gunilla Röör, Sara Lidman, Mian Lodalen. Såväl Grupp 8-veteraner som forskare och punkare.
Även Mona Sahlin gled in, med jeans och gula Blend enligt uppgift.
-Jag minns när Kristina Lugn sjöng ”Sound of Music” a cappella. Till och med den gamle konstnären Carlo Derkert som måste ha varit 80 år kom dit, berättar Eva Fuchs som var en av arrangörerna.
Festivalerna filmades av Elisabeth Ohlson Wallin, senare känd som konstnären bakom utställningen ”Ecce Homo”.
Men alla hade inte lika lätt att ta till sig det levnadsglada credot. Inte anarkafeminsterna i 17-årsåldern. Inte kvinnojourernas ordföranden Ebon Kram heller.
-Varje gång vi diskuterade porr hängde smockan i luften, berättar Nina Lekander.
På 90-talet hade debatten om kvinnokroppen fått nya vinklar. Anarkafeministerna tog upp utseendefixering och ätstörningar på agendan – och snart sa det pang i tapeterna på Kafé 44. Där hängde nämligen en målning föreställande en naken kvinna, stående på en liggande man med klackarna nedtryckta i hans könsdelar. Men det var inte tasksparken som upprörde.
- Anarkatjejerna tyckte att kvinnan på tavlan såg anorektisk ut och krävde att vi tog ner den, annars skulle de gå till direkt aktion, berättar Nina Lekander.
”Det var svårt att mötas i en konstruktiv diskussion när till exempel sexistiska affischer hängde på väggen” som anarkafeministerna senare skrev om saken.
Så 1996 gick luften ur festivalens grundare, och grundarna till själva begreppet ”feministfestival”.
-De där konflikterna med anarkafeministerna var rätt jobbiga. Och vi hade redan tröskat igenom allt från dagis över ekonomi till könsstympning, säger Nina Lekander.
År 1998 tog anarkafeministerna över festivalen på Kafé 44 och kastade ut männen från 8 mars-firandet.
Vid det här laget hade feminismen avancerat långt in i politiken. Stödstrumporna hade chockat etablissemanget och tvingat fram varvade listor till riksdagen.
På 90-talet hade det också startats en ny feministisk tidskrift, Bang, av en grupp 60-talister som varje år satsade på att få ut ett extra späckat nummer till den 8 mars.
Det brukade komma ut ungefär den 11.
Inte så konstigt, eftersom gruppen bestod av hårt ansträngda småbarnsmammor. Även relationen till de feministiska förmödrarna var tidvis ansträngd.
- Jag minns att jag sprang till ett 8 mars-firande 1993 med barnvagnen. Då kom nån av Stödstrumporna och bad mig hjälpa till. Jag stod där, rätt så matt efter den senaste mjölkstockningen, hade startat en tidning och skulle ändå vara nån sorts hjälpreda, berättar förra Bangredaktören Petra Ulmanen.
Ulmanen gillade Stödstrumporna, men dängde ändå till dem i den bok som kom ut exakt fem år senare, den 8 mars 1998.
- De lade ner sitt hot om att starta en kvinnolista till valet 1994 mot sossarnas löfte att prioritera jämställdheten. När den nya S-regeringen bröt löftet sågs både den och Stödstrumporna som svikare, förklarar Ulmanen.
Riktigt däng hotade två år senare, den 8 mars år 2000, när 150 feminister från Elevkampanjen i Stockholm marscherade under banderollen ”Vägra kallas hora”. Sedan telegrammet till Sträng 28 år tidigare hade uttrycksmedlen så att säga diversifierats, så stridsropet var: ”Nu ska vi gå till Stadshuset och visa de jävla kräken vad vi går för.”
Fem polisbilar eskorterade demonstranterna, vars huvudadressat var skolborgarrådet Jan Björklund.
Björklund skickade försiktigtvis ut sin pressekreterare att möta demonstranterna. Men lanserade också projektet ”Skolfrid” samt meddelade att han ville skärpa möjligheterna till sanktioner mot elever som trakasserar.Han är bara en av de politiker som gjort jämställdhetsutspel den 8 mars.
Samma dag, samma år skickade folkpartiets ungdomsförbund ut en hel armé av manliga medlemmar som fick städa hemma hos utarbetade kvinnor i en kampanj för hushållsnära tjänster.
Luf-ordföranden själv, Birgitta Ohlsson, toppade med att knäskura hemma hos en kvällstidningskrönikör.
Vid de här laget var jämställdhet ett självklart mediefokus den 8 mars, och ett självklart reformområde året runt.
– Statsfeminismen peakade 2002, menar Karin Eder Ekman, som det året blev en av Bangs chefredaktörer. Då var Bang sedan länge arrangör till det mest populära civila 8 mars-firandet, i Stockholm, med debatter och fest på Södra teatern.
– Mitt bästa 8 mars-minne är från 2004 när jag gick hem med 50.000 spänn i tjugolappar och småmynt i en soppåse. Det var intäkterna från festen. Jag var höggravid, utmattad och skitlycklig, säger Karin Eder Ekman.
Fyra år senare, den 8 mars 2008, hoppade hon av sitt uppdrag efter en konflikt om just festen. Chefredaktörerna ville fira kvinnodagen på Spy Bar på Stureplan i Stockholm för att sprida feminsimen till oväntade ställen. Det ville inte styrelsen.
Dessemellan hade feminismen upplevt sin kanske mest dramatiska hausse någonsin. Strax före jul 2004 hoppade Gudrun Schyman av Vänsterpartiet för att bli feministisk riksdagsvilde med ett hemligt nätverk i rockärmen.
För att kontra Schyman utnyttjade Socialdemokraterna den 8 mars 2005 för att lansera det egna nätverket Feministas med partisekreteraren Marita Ulvskog (s) i spetsen.
Förvirringen var stor, eftersom partiet redan hade ett kvinnoförbund med flera tusen medlemmar och en förbryllad Nalin Pekgul i ledningen.
Och inte stoppade det Feministiskt initiativ. Som kom ut ur garderoben en månad senare, den 4 april 2005. Men Fi:s parlamentariska chanser grusades redan samma höst efter konflikter och avhopp.
Den 8 mars 2006 kom i stället moderaten Anders Borg ut som feminist, med full koll på könsmaktsordningen enligt ett pressmeddelande. Ett halvår senare blev han finansminister. Man skulle kunna säga att cirkeln slöts, 35 år efter att Borgs företrädare Sträng mottog det första feministiska telegrammet.
Se där en slutsats man kan slåss om. För poängen med 8 mars är att även bataljerna – om personer, metoder och varför inte tavlor – för utvecklingen framåt.
Och partyna har gjort kampen roligare.