Efter miljoner sålda skivor med Astrid Lindgren-låtar och klassikern ”Jazz på svenska”, kan han ändå fråga sig om det ska lyckas igen. Någon, ofta en känd författare, kommer med en text och han ska leverera en melodi.

– Jag skjuter ofta upp jobbet tills det blir panik. Är inte alls så discip­linerad, ett normalt familjeliv har ibland kommit i kläm. Jag kan jobba dygnet runt på slutet. Som tur är har jag haft en egen arbetslokal de senaste femton åren och inte gått hemma.

Georg Riedel läser textraderna högt för sig själv och till slut släpper de ifrån sig rätt toner. De som så snabbt brukar bli klassiska och självklara i den svenska musiken. Han finslipar, ändrar och testar ett tonsteg upp eller ner, och till slut blir textraderna svåra att tänka sig med en annan melodislinga.

Själv tycker han bäst om ”Jag är fattig bonddräng”, en filosofisk levnadsteckning som Tommy Körberg sjöng på Astrid Lindgrens begravning.
– Astrid var alltid vänlig, men jag kan inte säga att jag kände henne. Kort före sin död skrev hon ett mycket uppskattande brev till mig, så jag tror hon var nöjd.

Det finns ett par låtar som Georg Riedel hittat direkt. Till exempel den energiska melodin till ”Karlsson, Karlsson”, låten där Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”-figur presenterar sig.
– Men jag vill inte att melodin ska komma för fort. Känner jag mig som berusad, alltför inspirerad är det farligt. Motstånd är bra.

Är det för lätt kan det gå som när Georg Riedel snabbt hittade en melodi och stolt spelade upp den för en av döttrarna. Hon reagerade direkt och sa: ”Men pappa, ”Ekorrn satt i granen, finns ju redan!” Då förstod Georg Riedel att han måste börja om.

– Kommer en bra melodisk lösning väldigt snabbt har man kanske snott den.

Den söta visan om ”Lille katt” kom till i sista minuten, i bilen utanför studion där den just skulle spelas in.

Den senaste cd:n kom i februari och innehåller tonsättningar av svenska dikter. Till exempel Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”. Saxofonvemod, långt jazzigt intro.

En enda melodi har kommit till innan Georg Riedel hade en text att stödja sig på. Det är ”Idas sommarvisa”, alla barns följeslagare på skolavslutningar. Georg Riedel gick på Fårö och knåpade ihop en melodi med en som han tyckte fin sommarton. Han spelade den för en vän som sa rakt på sak att visan var banal.

Trots att Georg Riedel aldrig betraktat just den vännen som en musikalisk auktoritet så gav han honom rätt. Han kasserade i vredesmod och skrev om. Och ingen kan i dag tänka sig att ”Idas sommarvisa” ska låta på ett annat sätt än den gör.