Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Reportage

Han har ett chip under huden

Kristoffer Sjöberg, 28, hade fyra olika digitala passerkort att hålla reda på. I dag har han inget. I stället har han ett microchip under huden som öppnar alla viktiga dörrar – på jobbet, hemma, i garaget och tvättstugan.

Kristoffer Sjöberg liksom flyter igenom en av många spärrade dörrar på sin arbetsplats i centrala Stockholm.

Vem som helst skulle se att något inte är som det brukar.

Kristoffer stannar knappt upp, han fipplar inte med plånboken, han letar inte igenom sina fickor och han undrar inte var katten han la det där passerkortet nu igen ... Det knäpper bara till i kortläsaren, ett grönt ljus tänds och Kristoffer passerar.

Det tränade ögat har förstås sett att han lyfte aningen på sin vänstra hand när han närmade sig den låsta passagen. Och där – under huden mellan tummen och pekfingret – ligger ett microchip.

Med det kan han öppna de viktigaste dörrarna i sitt liv: porten till lägen­heten, garagedörren, dörren till tvätt­stugan och alla dörrar på jobbet.

– Förut hade jag fyra olika digitalkort att hålla reda på. I dag har jag inget, konstaterar han.

Chippet är ungefär lika stort som ett knappnålshuvud och ligger i en glas­ampull som är 2 gånger 12 millimeter stor. Nu har Christoffer haft det under skinnet i ungefär ett år.

– Det gick väldigt snabbt att vänja sig, jag tänker inte på det längre. Där­emot så slår det mig ofta hur skönt det är att slippa hålla reda på passerkorten, ler han och ger oss populärversionen av hur det fungerar:

Chippet innehåller en kod, det vill säga ett nummer.

Den koden har Kristoffer gett till de som förvaltar de passerkortssystem som förekommer i hans vardag. I hans fall handlar det om hans arbetsgivare och den bostadsrättsförening där han bor.

De har sedan lagt in den koden i sina dataregister över användare.

De kortläsare som finns där han bor och där han jobbar läser alltså av och godkänner en och samma kod.

Kortläsaren fungerar med hjälp av så kallad RFID-teknik (Radio frequency identification).

Läsaren sänder ut elektromagnetisk strålning som laddar upp det chip som Kristoffer har opererat in. Chippet har alltså inget eget batteri.

– Förut var jag helt körd om jag hade glömt mina passerkort. Jag kom ingenstans på jobbet och det blev alltid väldigt struligt. Nu kan jag inte längre glömma mina kort, jag vet precis var jag har dem, säger han med en blinkning.

Det var alltså för ett år sedan som Kristoffer började fundera på att ”chippa sig”.

När tanken väl slagit rot gick det fort att bestämma sig. En läkare i bekantskapskretsen tog på sig uppgiften att med hjälp av en kanyl föra in chippet under huden i vecket mellan tumme och pekfinger.

Själv hade Kristoffer skaffat chippet och ampullen och sett till att det var okej med både arbetsgivaren och bostadsrättsföreningen.

En helt vanlig fredagkväll bytte så Kristoffer ut fredagsmyset mot lite lokalbedövning och ampullinjicering hemma vid köksbordet.

Redan på söndagen syntes det knappt var ingreppet skett, men öppna porten och boka tid i tvättstugan det kunde han omedelbart.

Reaktionerna från omvärlden lät inte vänta på sig.

Några blev avis och vill själva göra det, men vet inte om de vågar.

Andra blev förskräckta och menar att Kristoffer nu banar väg för ett nytt, Orwellskt samhälle där massövervakning och ständig registrering av medborgarna är vardag.

Men Kristoffer är långt ifrån den förs­ta som chippar sig. Det första dokumenterade försöket gjordes 1998 av en Kevin Warwick, en brittisk forskare i det som på engelska heter cybernetics vid universitetet i Reading.

Han testade i princip samma sak som Kristoffer: att öppna dörrar – men också att tända och släcka lampor med ett chip i handen. En annan som testat, och skrivit en bok om det (”Rfid Toys”) är Amal Graafstra. Han kan öppna sitt hus, öppna bildörren och logga in på sin dator med hjälp av sitt chip.

Kristoffer, som har en gedigen teknisk bakgrund, är också mycket väl medveten om vilka eventuella risker som är förknippade med chippet – såväl ur medicinskt och tekniskt som integritetsperspektiv.

– Kortfattat: den som bär med sig en mobiltelefon eller använder ett betalkort är lättare att övervaka än det skulle vara att övervaka mig på grund av det chip jag har i handen. Det måste läsas av på väldigt nära avstånd, det kan inte programmeras om och till skillnad från till exempel SL:s kort, som också avläses med RFID-teknik, så kan det inte läsas om flera chip är nära kortläsaren samtidigt.

Men Kristoffer har inte chippat sig för att statuera något exempel eller för att driva någon politisk linje i frågan.

Han har bara gjort det för att förenkla sitt eget liv.

– Jag vill absolut kunna vara anonym – och det är jag också. Hamnar jag på bårhuset utan id-kort är det ingen som vet vem jag är med ledning av det här chippet. Det massövervakningssamhälle som människor är rädda för finns inte än. Eller rättare sagt, det finns, men det har inga kopplingar till den typen av chip som jag har i handen. Det samhället kan däremot läsa av mobiler.

I förlängningen ser Kristoffer att han kanske testar med ett SL-kort (fullt möjligt, kräver bara ett större chip och större glasampull och därmed ett större ingrepp och en spärrvakt som är redo att lägga in honom i systemet...).

Att han sätter en trend tror han inte:

– De flesta känner sig främmande inför att sätta in någonting i den egna kroppen och jag tror att det finns en genuin rädsla. Men för mig funkar det som handen i handsken ...

Det här är RFID

RFID (radio frequency identification) är en teknik som används för att läsa digital information på avstånd, bland annat i pass, busskort, liftkort, bibliotekskort och som stöldskydd.

Det finns passiv och aktiv RFID-teknik. De passiva ”taggarna” eller ”chippen” har ingen egen strömförsörjning, utan laddas av kortläsarens antenn. De aktiva chippen har inbyggt batteri. De aktiva chippen är större och kan läsas av på upp till flera hundra meters håll.

Chippet som Kristoffer har är bara läsbart, det kan inte programmeras om. Sådana finns dock, till exempel i SL:s kort.

Chippet kan spåras

RFID-taggar kan spåras. Information om en männi­skas rörelser eller en varas placering kan då ”läcka ut”; obehöriga skulle till exempel kunna få reda på var en enskild person befinner sig eller vad den köper för varor i en viss butik.

I dag saknas dock läsare som kan läsa den typ av chip som Kristoffer har i sin hand på längre avstånd än några centimeter. Hans chipp arbetar på 125 kHz.

Avläsning på längre avstånd kräver högre frekvens, till exempel 13,56 Mhz. Dessutom krävs ett inbyggt stöd i chippet för att läsaren ska kunna läsa av och identifiera flera olika chip samtidigt.