Styrman Monica Ottos, 28, hesa röst vrålar sig fram genom de salta, fuktiga luftmassorna på Nordsjön. Den når ända fram till fördäck på den tvåmastade skonaren ”De Gallant” och Simon Löfgren, 20, och Alfred Tingström, 17, drar allt de orkar i det tjocka, stela rep (fall) som de ska hissa focken med.
De kommer att behöva hjälp, krafterna är enorma och vinden tar snabbt tag i seglet och gör manövern blytung.
Snart är fyra andra man på plats, ”one, two, pull”, ”one two, pull”… hey ho, hey ho – det ska gå.
Och det gör det alltid, till slut.
Nordsjön är fortfarande snäll mot oss där vi stävar sydostut. Bakom oss har vi tre dygn av segling och sedan starten i Stavanger förra söndagen har vi börjat komma både varandra och den gaffelriggade skonaren lite närmare.
Om ”De Gallant” har vi den hårda vägen fått lära oss att det är en delikat historia att styra en 140 ton stålbåt i svaga vindar. Har du en gång hamnat i vindöga och tappat styrfart tar det lång tid att komma på rätt kurs igen. När det väl blåser mer än fem meter per sekund stävar hon stadigt och trofast på.
Om varandra har vi framför allt fått veta att vi kan – tillsammans kan vi segla en riktig skuta.
Det är en mäktig känsla, stundtals ogripbar, och för de allra flesta av oss är det en helt ny upplevelse, fjärran det mesta vi tidigare gjort.
Zaid Ali, 20, från Halmstad hade tillexempel aldrig satt sin fot på en båt när hans lärare i svenska föreslog att han skulle ansöka hos Hallands kommun om att få mönstra på.
Hans mamma tyckte innerst inne att det var en dålig idé, hon har varit orolig sedan dess, men säkert också stolt.
Hon skulle se honom nu, när han småspringer fram på fördäck och skotar hem focken tillsammans med nya vänner från Sverige, Holland och Finland – som om han aldrig hade gjort någonting annat! Hon skulle garanterat tycka om det hon såg.
Simon Löfgren, 20, också han från Halmstad, hade inte heller någon erfarenhet av havet.
– Om det inte räknas att man turat Helsingborg–Helsingör några gånger, säger han med en blick som avslöjar att svaret på den frågan, det har han redan.
Yo-Naa Olofsson, snart 18, visste inte heller vad hon gav sig ut på när erbjudandet att komma med ombord dök upp – och nu styr hon ”De Gallant” utan att se det minsta nervös ut, utan rädsla för krafterna.
I horisonten passerar lastfartygen, under det första dygnet skönjer vi konturerna av våra ”konkurrenter” – 69 andra skutor av olika slag och storlekar.
Dag tre är vi ensamma på havet, flottan har spridits för vind, våg och strömmar. Kontakten med omvärlden består av korthuggna meddelanden på VHF-radion och vårt blyertsplottande i sjökortet avslöjar att vi trots många timmar till havs egentligen inte kommit så långt.
– Att kryssa med en 95 år gammal, 38 meter lång fiskeskuta är som att försöka ta sig upp på ett berg av lös sand i kraftig sidvind, säger fotograf Thomas.
Det är en träffande liknelse, och det har i ganska många timmar stått klart för alla oss 22 ombord att själva kappseglandet under Tall Ships Race är enparentes, ett sätt att marknadsföra den ståtliga armadan.
I stället framstår det mer filosofi ska syftet med seglatserna – att unga människor från olika världar och med olika social bakgrund ska mötas, utmanas och utvecklas – som det enda som kan vara viktigt.
För ombord känns inte de slitna klyschorna om havet som förbrödrar och att människan växer med sin uppgift alls slitna, utan behagligt självklara.
Att vi befinner oss i en gemenskap som vi inte själva valt, på en relativt liten och ofta utsatt yta, är också en del av upplevelsen:
– Det är ett äventyr på flera olika plan, konstaterar Robert Ellerson, 24, marknadsekonom från Stockholm.
Han sitter på ”De Gallants” däck och hade han inte gjort det skulle han inte ha träffat bartendern Simon som älskar musik, studenten Yo-Naa som blivit grym på att bygga hemsidor eller Zaid, som pluggar och spelar fotboll på sin fritid.
Han hade heller inte mött de holländska killarna som hoppat av sina jobb vid den holländska flottan och som nu funderar på vad de ska göra, och inte de holländska tjejerna som står på randen till sina vuxenliv, sökandes efter vad framtiden har att erbjuda dem.
– Det är utmanande att inte välja vilka man ska tillbringa sin semester med, ja, det är ett slags chansning. Samtidigt så vet man ju innerst inne att alla människor man möter har någonting att ge, en ny vinkel, ett nytt perspektiv. Så det fi nns ju egentligen ingenting att vara rädd för, funderar han högt.
Men för Robert handlade ombordstigningen också om en annan sak: om pojkdrömmen, den dröm som handlar om piratskeppet, om att få klättra i riggar och spana ut över havet.
I år var hans sista chans att mönstra på för det finns en övre åldersgräns och den kommer han passera snart. Han är överlycklig över att han fick en plats.
Men någon ”semester” får varken han eller vi andra under seglatsen. Ombord hjälper alla till med allt.
Kapten Fieke de Baat, en av två kvinnliga kaptener i årets race, har efter att ha spanat in dynamiken i gruppen delat in oss i tre olika vaktlag.
Vi tjänstgör på ett rullande schema, fyra timmar i taget – men alltid stand-by om det skulle behövas, även under vilan.
Det handlar långtifrån bara om att trimma segel. Det är allas ansvar att föra loggbok, navigera och kolla väderrapporter via VHF-radion.
Alla måste kunna styra båten och lära sig de mest livsviktiga knoparna.
Däcket måste ständigt rensas från fall och skot och gudarna ska veta att de är många på en båt som bär åtta segel.
Det står också snabbt klart att om de övriga sysslor man har att utföra under sin vakttjänst inte blir gjorda, då får någon annan sota för det.
Kök och toaletter måste städas, maten måste förberedas, kaffet kokas, disken diskas. Alla vet det – och det är ett effektivt sätt att få alla att göra sitt bästa.
Reglerna för hur det ska gå till är lika enkla som sympatiska: Gör både det du ska och det du vill göra – och dela med dig av det du har.
En för alla, alla för en, liksom.
– Pappa var väldigt noga med att förklara för mig att den här typen av seglatser inte handlar om någon solsemester där besättningen blir servad, så jag var förberedd. Men att bli uppassad hade ju inte varit kul, man vill ju vara med, man vill behövas, säger Ida Pettersson, 18, också hon från Halmstad.
För Anneke van Proosdij, 50, som frivilligt jobbar som mentor åt den unga besättningen, är det precis det äventyret handlar om: att se unga människor upptäcka att de behövs, att ge dem uppdrag med ett handfast innehåll.
– Alla mår bra av det och det är en gåva att få vara med och se hur mycket glädje och självkänsla det genererar.
Det har hänt att vi haft unga människor ombord som ingen trott någonting om, ibland har till och med vi som jobbar här undrat hur det ska gå, men det har alltid fungerat.
Zaid skrattar, även om hans erfarenheter inte har direkt bäring på det Anneke pratar om så ser livet ombord helt annorlunda ut än det liv han lever hemma:
– Där är det mamma som lagar mat och städar, hon vill ha det så. Här är det jag som kokar kaffe och langar upp termosar med te till dem som jobbar där uppe på däck. Tänk om mamma visste det…
Vårt tredje dygn ombord blir magiskt. Ovanför oss gungar stjärnhimlen, i stäven exploderar havets vintergata i form av mareld.
Vi pratar om framtiden, om det jordklot, den värld den unga besättningen är på väg att erövra.
Det finns en oro, en rädsla, men också hopp.
Simon tänker att det ibland känns kört; miljöförstöring, migrationsproblem, uppgivenhet. Yo-Naa tror att så länge alla gör vad de kan på det individuella planet så kommer det att bli bra, det är möjligt att vi går mot mörkare tider, men sedan ljusnar det. Tekniska framsteg kommer att hjälpa oss att komma vidare, men tillsammans måste vi se till att fundamentalism och intolerans inte får något fotfäste, menar hon.
Det blir svårt, men det måste gå, enas vi om där under stjärnhimlen.
Morgonen därpå får vi veta att banan kommer att avkortas, vi börjar få bråttom till slutmålet, Halmstad.
Det gör nästan ont när vi tar ner seglen och kapten Fieke startar motorn.
Men när du läser det här är vi förhoppningsvis åtminstone framme.