I en tid där varken internet, självhjälpsböcker eller livsstilscoacher guidade oss i livet stod Nordisk familjebok för den ovedersägliga sanningen. Den svensk som slog upp ”tatueringar” i 1919 års upplaga lär knappast ha känt sig lockad att lägga sig under nålen.
Enligt det klassiska uppslagsverket var den typen av kroppsutsmyckning någonting som endast lägre samhällsklasser med sjömän, prostituerade och förbrytare i spetsen ägnade sig åt.
Föga kunde redaktionen bakom Nordisk familjebok ana att tatueringar 93 år senare skulle vara nästan lika accepterade som slipsar eller halsband.
Tatueraren har i allmänhetens ögon gått från slusk till konstnär, en utveckling som skyndats på av tv-program som ”Miami Ink” och ”Danne & Bleckan”.
En kvalificerad gissning från branschorganisationen Sveriges registrerade tatuerare är att det i dag finns drygt 800 studior runt om i landet.
Ellen Westholm tillhör den nya vågen och har jobbat på Zoi Tattoo i Stockholm sedan i höstas. Intresset för att rita och måla väcktes tidigt genom en hippiemamma till konstnär. Under gymnasietiden blev Ellen Westholm intresserad av tatueringar och insåg att också det var konst – fast på hud.
För tre år sedan köpte hennes dåvarande pojkvän en tatueringsmaskin på nätet och hon gjorde det första försöket, en blomma, på sin egen vad.
– Det är inget jag rekommenderar, tillägger hon snabbt.
Att som orutinerad tatuerare gå loss på den egna kroppen är i branschen att jämställa med kirurgen som kapar sin egen blindtarm. Det insåg Ellen Westholm i samma ögonblick som hon såg resultatet (”jag vill fixa till den sedan”). Samtidigt insåg hon att tatueringar var något hon ville satsa på – efter att ha lärt sig hantverket.
Hösten 2010 blev Ellen Westholm lärling på en tatueringsstudio och i dag försörjer hon sig med nål och bläck.
– Ingen dag är den andra lik. För ett tag sedan tatuerade jag en 75-årig kvinna som ville ha en spindel på foten.
Trots att tatueringar lämnar ett bestående intryck växlar trenderna. Men de styrs inte från en catwalk i Milano, utan påverkas mer av allmänna strömningar i samhället. En allt starkare miljörörelse gjorde till exempel att många under 1980-talet valde delfiner, ett motiv som symboliserade andlig upplysning långt från Barsebäck.
I dag kommer de flesta till tatueraren med en egen idé. Det kan vara allt från ett ”Alien”-monster som de printat ut från nätet till nyfödda dotterns handavtryck som de målat av. 00-talets trend att tatuera text håller i sig än i dag. Ett av de vanligaste motiven är fortfarande barnens namn.
– I dag vill alla vara individuella, säger Ove Skog, alias Doc Forest.
Han om någon borde veta. Ove Skog har nämligen sett det mesta under sin långa karriär. Redan 1972 startade han Sveriges första professionella tatueringsateljé: Doc Forest Tattoo i Stockholmsförorten Aspudden.
Han satte en ära i att ateljén skulle vara en klinisk ren och på alla sätt utstråla seriös affärsverksamhet.
– Jag var så trött på alla negativa associationer, att folk trodde att det bara var sjömän på fyllan som tatuerade sig. Så jag satte upp en skylt i fönstret där det stod: ”Bara en feg vekling går hit på fyllan.”
I dag är han nöjd med att tatuerare har fått den respekt de så länge förtjänat.
– Forskningen visar att tatueringar antagligen har 40 000 år på nacken, men de har märkligt nog aldrig omnämnts i konsthistorien. Nu hoppas jag att det blir ändring på det.
Varför vi egentligen tatuerar oss finns det många förklaringar till. Det kan handla om fåfänga – men också grupptillhörighet. Det upptäckte Stig Grundvall, universitetslektor på institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, när han intervjuade medlemmar i ett mc-gäng om deras tatueringar.
– Där handlar det om en stark identitetsmarkör. I ett större sammanhang tror jag att man kan se tatueringar som ett tecken på att alla inte längre har givna roller i ett stabilt samhälle. Vi har i dag ett stort behov av att göra intryck på varandra och där blir tatueringarna ett sätt att särskilja sig.
Ove Skog tror att det i grund och botten handlar om att vi vill göra oss lite fina. Och det behövs, tycker han.
– Ställ en människa bredvid en påfågel och hon ser ut som en jävla gris. Och det är inte kul för grisen att bli jämförd med en människa när den upptäcker att vi också har bordsskicket gemensamt.