Nu, så här i efterhand, ler Linda Västrik åt minnet. Kanske ler hon mest åt sin oförställda nyfikenhet, åt sitt i många stycken naiva förhållningssätt.
Hon visste inte vart hon skulle. Hon hade en rätt tung ryggsäck.
Hon kunde knappt prata franska, och hon kunde definitivt inte tala det lokala stamspråket.
Vid närmare eftertanke hade hon inte ens tänkt på hur hon skulle kunna skaffa mat.
Hon visste bara att hon skulle dit, långt in Kongobäckenets svårgenomträngliga, till stora delar väglösa och kartlösa regnskog.
Och nu stod hon där, vid kanten av den.
Å ena sidan ensam i den 40-gradiga värmen.
Å andra sidan öga mot öga med en på öl berusad, liten man i fodrad jacka.
Han talade oavbrutet, ivrigt.
Och Linda Västrik, då 28 år gammal, hade ingenting att förlora när hon följde efter honom, rakt in i det som hon mest av allt uppfattade som en grön vägg.
Tre år tidigare, i Göteborg. Linda har placerat den man som hon vet är hennes biologiske far i en soffa, framför en filmkamera. Kameran rullar.
”Titta in här då, titta”, säger hon och sätter sig bredvid honom, trycker sitt huvud intill hans så att de båda stirrar rakt in i kameran.
”Ser du inte hur lika vi är?” säger Linda med en röst som är lika uppfordrande som skör. Mannen värjer sig, skruvar på sig och upprepar det han så många gånger redan sagt in i kameran: ”Jag kan inte vara säker på att jag är din far.”
Det är fruktansvärt obehagligt.
Det är den kärlekstörstande, desperata men beslutsamma flickans dröm om en pappa som bryr sig mot en man med uppenbar, kontrollerad känslokyla.
Hennes tårar rinner.
Han ser ut att inte vilja ta i henne med tång. Hennes skräckfyllda ångest över att han inte älskar henne piskar betraktaren, filmruta för filmruta.
Av någon outgrundlig anledning har han ändå gått med på att filmaren Linda Västrik (hans dotter) får göra en av de allra naknaste dokumentärfilmer man kan tänka sig: Den om mötet mellan en dotter som svikits och en pappa som övergett och nu till och med förnekar sitt barn.
Innan han går med på att vara med i filmen säger han till Linda att eftersom hon är en sådan usel filmare så spelar det ju ingen roll – ingen kommer ju ändå att vilja se filmen.
Filmen är klar 1999. Den heter ”Pappa och jag” och får flera fina utmärkelser på filmfestivaler runt om i världen.
På många sätt och vis blir den orsaken till att Linda följer efter den lille mannen in i regnskogen i det grönfuktiga gränslandet mellan Kamerun och Kongo tre år senare.
– Det finns två saker i livet som alltid intresserat mig. Det ena är ursprung. Mitt ursprung, hela mänsklighetens, djurens, växternas, jordens, säger Linda.
Vi träffar henne vid ett köksbord någonstans i Göteborg. Hon bjuder på hemmagjord ingefärssaft med chili och honung från Kongo, det är starkt och gott. Hon bläddrar bland bilderna, alldeles riktiga bilder på fotopapper. Hon visar, pekar.
– Här är han, Endosa, säger hon och håller upp bilden på den lille mannen i den fodrade Helly Hansen-jackan.
– Han tyckte det var en sval dag, jag höll på att flyta bort i värmen, i den hundraprocentiga luftfuktigheten. Efter många om och men förstod jag att han ville bjuda mig på avokado den där dagen då jag dök upp i vägskälet vid vägens ände.
Det är nu elva år sedan hon först mötte Endosa. Tanken svindlar. Hemma i Göteborg håller Linda på att klippa filmen som ska komma att handla om det liv hon upptäckte där inne i regnskogen.
Hon lät sin upptäckt ta tid, precis så lång tid hon behövde, inte förrän hon hade levt med pygméstammen i drygt ett år kände hon sig mogen att börja filma.
– Jag var inte ute efter att avbilda, jag ville dokumentera verkliga skeenden, dramer i ett faktiskt liv. Då krävs det att man har byggt förtroenden, att man har en djup förförståelse, konstaterar Linda.
Kanske krävs det också en längtan, en saknad. Eller i alla fall en djup drivkraft.
Och Linda letade ju.
Efter sitt ursprung, efter den pappa hon aldrig haft. Men hon letade också efter sig själv, efter en trygghet och tillit till sina egna känslor, något som hon förlorat i samband med den totala förlusten av en förälder.
När hon vandrat efter Endosa någon halvtimme den där dagen då de först möttes stack han in sin hand i den massiva grönskan och drog fram en machete.
Han visste precis var han hade lagt den, för Linda framstod det som ett mirakel att han hittade den. Sedan fortsatte de att gå ett par timmar tills de kom fram till avokadoträdet.
Linda var helt slut när hon fick sin avokado. Endosa tittade länge på henne och lyckades sedan på något slags franska förklara för henne att han såg henne som sin vita elefantmamma.
Strax därpå blev Lindas dröm sann. Endosa tog med henne till sin familj, till yaka/mendjelefolkets tillfälliga boplats i regnskogen. De hälsade henne alla välkommen.
– Ja, visst tog jag med mig mitt personliga behov av en eller flera fadersgestalter till pygméerna. Det var ju där allt började, med min längtan efter en relation där mitt känslomässiga behov av ett faderskap kunde tillfredsställas.
Linda är så lugn när hon nu beskriver den känsla hon hade, ytligt sett är hon långt ifrån den söndriga, såriga 25-åring som gjorde den upprivande dokumentären om sin pappa.
Den kom att förändra mycket. I filmen får hon sin far att gå med på ett dna-test som till slut visar att han är hennes far (”men det var väl bra, Linda”, säger han när han får beskedet och klappar henne på huvudet).
Men vid sidan av utmärkelserna hon fick väckte filmen en aggressivitet som Linda inte visste fanns. Hennes avskalade bild av en pappa som sviker, av en fadersgestalt som bara kan vandra i väg utan att känna vare sig skuld eller ansvar provocerade.
I en mer generell kontext tyckte sig Linda ha visat att det finns ett mönster: kvinnan är underordnad mannen. Överallt i världen upplever sig mannen, fadern, ha massor av rättigheter men inga skyldigheter. Han kommer undan. Med allt.
För detta budskap blev Linda förföljd, trakasserad, mordhotad. Av män utan ansikten, av människor hon än i dag inte vet vilka de var.
I perioder efter premiären var hon skräckslagen, hon kände sig inte trygg någonstans och polisen kunde inte hjälpa henne.
– Jag säger att det är de största såren i vår värld, alla de sår som fäder som inte fyller sitt föräldraskap åsamkar. Filmen visar tydligt vilka känslomässiga skador jag fått av det och med vilken nonchalans det bemöts. Det var tydligen för provocerande för det samhälle vi lever i.
Efter den tunga erfarenheten kunde inte Linda hitta något drama från vår samtid som fick henne att gå i gång. Hon letade efter kärleksfulla historier om hopp, tro och mod, men hittade inga.
Inte förrän den där dagen hon av en slump hörde en vaggsång från 1951, inspelad i regnskogen i Kongo av Hugh Tracy.
Hon började gråta när hon hörde den, hon kände en intensiv känsla av trygghet och värme.
Och så bestämde hon sig, i full affekt: hon skulle dit, till pygméerna.
Det är svårt att göra långa historier korta, trots att allt i efterhand verkar så enkelt (fast det inte alls var det). Men tänk er Linda. Vegetarian, otränad. Men fast besluten att hitta en pygméstam att leva med.
Pygméerna är ett nomadfolk. De är jägare. De jagar och lever av kött, fisk, frukt. Linda tänker inte på hur hon själv ska kunna skaffa mat eller ens överleva när hon först åker till Kongo. Innan hon for fick UD henne att skriva på ett papper där det i princip stod att hon åker mot bättre vetande.
Först när hon kommer fram inser hon att det råder fullskaligt inbördeskrig i det område hon tänkt sig till. Rapporterna om massvåldtäkter, ritualiserat slaktande och kannibalism får henne att backa, insikten att slaktandet och kannibalismen dessutom var – och är – ett pågående våld som riktas exklusivt mot pygméerna chockerar henne.
Hon söker sig i stället till grannlandet Kamerun. På en karta, eller närmare bestämt ett flygfoto från 1920, ser hon att det finns en väg rakt in i den minst 700.000 hektar stora regnskogen. Hon vet att det lever pygméer här.
Hon är fast besluten att inte betala någon så mycket som en krona i muta för att hon ska få de tillstånd och rekommendationer som krävs, både av moraliska och säkerhetsmässiga skäl. Hon ska stanna i regnskogen utan beskydd under lång tid, hon kan inte riskera att få mördande rånare efter sig i det land som då klassades som ett av världens mest korrumperade.
Det tar henne fyra månader.
Hon sitter timme efter timme på skogsministeriet, hälsoministeriet, kulturministeriet i Kameruns huvudstad Yaoundé. Hon tjatar om politisk moral och väntar ut alla som vill bli mutade. Hon får nära och exklusiv kontakt med landets samtliga ministrar. Och så öppnas dörrarna hela vägen in till den regnskog som inga journalister vid den här tidpunkten hade tillgång till.
Hon skaffar listor på alla inflytelserika skogsbolag i området, tar reda på namnen på alla vita troféjägare som jobbar där, på alla missionärer.
Och Linda får allt hon behöver, alla papper, alla rekommendationer.
När hon börjar sin resa på den väg som kommer att ta slut där Endosa liksom står och väntar på henne är hon beredd.
Men självklart inte på allt.
Endosas familj bor i något som Linda kallar för lövigloor, små runda hyddor av löv. När han först tar henne dit bjuds hon på en kokosbladgryta. Hon äter. Endosas nomadfamilj stirrar. Barnen är rädda, de är övertygade om att Linda är ett spöke. De tycker att hennes blå ögon ser ruttna ut.
Men hon är ändå välkommen. Efter maten slår hon upp sitt tält och somnar som en bäbis, som en bäbis som kommit hem.
När hon vaknar många timmar senare är det till en värld som är annorlunda allt hon tidigare upplevt. Endosa har kommit hem till den tillfälliga boplatsen med en viting och vitingen är hon.
De flesta i stammen vet bara en sak om vitingar: de påstår att de äger regnskogen och de hugger ner träd i den.
För pygméerna är det obegripligt. Det är deras gudar som upptäckt regnskogen, därmed tillhör den dem. Och i regnskogen har alla rätt att vara, men ingen har rätt att äga den eller hugga ner den. Om en människa förstör regnskogen kommer den att drabbas av död och sjukdom. Skulle någon eller några människor få för sig att förstöra hela regnskogen så kommer alla människor att dö eftersom dödens andar, som finns bundna i jorden som regnskogen lever av, då skulle frigöras. Regnskogen och dess dansandar håller dödens andar i schack. Och pygméerna fångar dansandarna, dansar med dem.
Pygméerna vet också att vitingar har schysta gevär som kan döda stora djur.
Lindas uppenbarelse gör barnen ömsom livrädda, ömsom närgånga. De känner på henne, drar i henne. För dem är hon ett slags vålnad, det är ju först när man är död som kroppen blir vit.
När hon går ner till floden för att bada börjar några av dem gallskrika. Lindas vita kropp lyser som ett vitt, skarpt utropstecken som sticker dem i ögonen.
Linda är så ful! Hur kan man vara så ful!
Men snart ersätts paniken av ren fascination. Endosa presenterar Linda för sin fru, sina åtta barn. Han är elefantjägare men jagar förstås allt som kan ge mat. Han jagar alltid barfota. Stolt visar han Linda sina vapen: gevären, spjuten, armborsten, snarorna.
Linda bara är. Det tar den tid det tar att registrera vilka koder som gäller. Var man tvättar sig, var man ”går på toaletten”.
Hon förstår dock snabbt en av de viktigaste: alla måste vara med och bidra med något.
Själv kan hon bara bidra med sig själv.
Linda kan inte jaga. Linda hittar inte i regnskogen.
Linda blir den som får stå för underhållningen. Det är ju hon som får alla att skratta.
– Det andra jag alltid varit intresserad av är djur och natur, vildmark. Och allt det finns i extremt koncentrerad form i pygméernas liv. Av självklara anledningar genomsyras hela deras kultur av de livsvillkor de har att förhålla sig till. Det var en alltigenom andlig upplevelse att få komma nära det, säger Linda.
Vi är tillbaka i Lindas kök. Hon berättar om pygméernas mångtusenåriga kompetens i att navigera, jaga, se, lyssna, smyga, klättra. Om deras sätt att organisera ett samhälle helt anpassat efter regnskogens villkor, om tioåringar som kan se skillnad på 300 olika sorters träd, blad och rötter, om all kunskap om djuren, hur de rör sig.
– Till och med deras längd är perfekt anpassad, regnskogen har en korridor som är 1,5 meter hög där det går att röra sig fritt. Jag fick alltid gå böjd i skogen för att undgå den ”vägg” av lianer och grenar som man måste hugga sig igenom om man är längre än så. Jag var för stor för regnskogen, berättar Linda.
Filmen som hon ska klippa ihop går under arbetsnamnet ”Inklual”, ett påhittat namn, ett nonsensord. Det kommer att bli en väldigt sorglig historia om hur en regnskog som avverkas bokstavligen tar död på en hel släkt, en berättelse om en civilisation som västvärlden kör över utan att ens se det.
– Deras samhällen bygger på gemenskap, på socialt liv – och inte på prestationer. Deras liv bygger på att alla är med, inte på individuella framsteg. Jag kan inte låta bli att tycka att vi har så mycket att lära, men vi vågar inte…
Linda föds i Göteborg 1972. Hon bor först några år i Tidaholm men flyttar som 7-åring till Vietnam med sin mamma Vivianne Forsberg. Hon är biståndsarbetare och hjälper till att bygga upp administrationen vid två sjukhus. I den svenska skola som Linda går i har hon tre svenska klasskamrater, i övrigt är hon omringad av människor från alla jordens hörn.
Hon är med i många officiella sammanhang, träffar politiker och andra makthavare tillsammans med sin mamma. Hon minns att hon upplever att hela världen är hennes hem, att inga kulturer är henne främmande.
När hon kommer hem till Västgötaslätten som 14-åring är det som att få en smäll på käften.
Hon kan inte smälta in.
Hon är lillgammal och annorlunda, hon har sett mer av världen än de flesta av hennes lärare, och omgivningens reaktion på henne är omedelbar utfrysning.
Själv känner hon sig lika udda som hon är. Hon kommer från en infrastruktur utan bilar, rulltrappor och stora hus. Hon känner sig rädd för grävskopor och bilar.
Och hon söker ständigt kontakt med sin pappa, hon skriver och skriver till honom. Hon drivs av barnets skuldkänslor, hon tror att det är hennes fel att pappa inte finns i hennes liv, hon saknar honom och tror att det är hon som har övergett honom fast det är tvärtom. Men det är ju så ofattbart för henne – hur skulle hennes pappa, som är så viktig för henne, kunna överge henne?
Han svarar aldrig.
Hon skriver till hans släktingar och ber om hjälp. Ingen respons.
När hon ska börja gymnasiet i Falköping flyttar hon hemifrån, går byggteknisk linje och är inställd på att bli arkitekt. Hon skriver, fotograferar. Kanske ger hon upp hoppet om att få kontakt med sin far, men hon fortsätter sitt sökande.
Linda drar till USA efter gymnasiet. Hon får stipendier och pluggar vid International Center of Photography i New York, hon kommer tillbaka till Sverige och går Fotohögskolan i Göteborg och sedan läser hon dokumentärregi på Dramatiska institutet. Hon när sin kreativa sida, hon fortsätter leta i sig själv.
Sökandet fortsätter i djungeln. Men när hon har bott med Endosa och hans stam i fyra månader är hon så sjuk och uppsvullen av näringsbrist att hon måste ta sig till civilisationen. En tysk läkare som jobbar för Röda korset uppmanar henne att söka psykiatrisk vård. Vem är den här unga kvinnan som svamlar om att hon levt med pygméer i skogen där det rasar ett inbördeskrig?
Det är Linda, Linda Västrik.
Sjuk och trött åker hon hem till Sverige. Där gör hon egentligen bara två saker: lär sig äta kött och längtar tillbaka till regnskogen.
Efter sex veckor i Sverige letar hon sig tillbaka till stammen. Hon tas emot med stor självklarhet. Pygméerna kallar henne Fjäril för att hon är så skör.
De skrattar fortfarande åt hennes inkompetens. Hon kan fortfarande inte jaga, inte samla honung, inte röra sig i skogen utan att föra en massa oväsen. Och framför allt: hon kan inte dansa!
För varje dag dansas det, varje dag drar det förbi gudar och andar som vill dansa. Dansar du inte med dem får du ingen mat, får du ingen mat dör du – andarnas villkor är kompromisslösa.
Linda försöker flyta med, börjar se strukturerna. Stammen lever jämställt, alla har lika mycket att säga till om. Hela gruppen, familjen, består av cirka 300 personer och dansen fungerar som ett slags gestaltterapi för alla. Linda uppfattar andligheten och dansandet med gudarna som en sorts skola i hur man hanterar olika slags känslor.
Linda får sinnesro, upplever sig närmare och närmare naturen. Hon dras in i något som känns oändligt gott, hon uppfylls av en känsla att allt hon behöver redan är henne givet, allt finns i henne.
Hennes nya familj bygger en egen lövigloo åt henne, i gengäld får barnen hennes tält. Hon upptäcker att i pygméernas kultur är faderskapet starkt, och det delas av alla männen, nästan alla vuxna män runt ett barn kallas pappa. Faderskapet är en gemensam angelägenhet på samma sätt som det är en självklarhet att alla, kvinnor och män, delar på ansvaret för barnets överlevnad. Och kvinnorna har lika stor politisk, religiös och ekonomisk makt som männen.
Långsamt blir hon en av dem och plötsligt får hon följa med på mindre jakter. De utsätter henne för rader med experiment för att utmana hennes rädslor, få hennes att släppa sin vilja att kontrollera sina känslor. De tvingar henne att möta sin skräck för att bli övergiven, lämnar henne ensam i djungeln med flit för att sedan skratta åt henne.
Och de undervisar henne, lär henne vad rötter, växter och djur heter. Hon äter krokodil, orm, piggsvin, sköldpadda, larver, elefant och djungelråtta, och nu kallas hon kort och kort för Nda.
Hon skaffar sig egna relationer, blir kär i en av pygméerna, Ndengoua.
Det utmynnar i en stor kris.
Varje morgon samlas hela stammen till stormöte, masana. Det är till för att alla ska kunna lätta sina hjärtan. Spörsmålen kan handla om vad som helst, konflikter eller glädjeämnen. Den morgon Ndengoua tar upp problemet att Linda försökt kyssa honom är det som om hela infrastrukturen skakar.
En kärleksrelation är utesluten. Föremålet för hennes kärlek är förtvivlat rasande. Han har flörtat med henne, men HUR kan hon tro att han skulle vilja göra någonting mer av det? Hennes vilja att agera på sina känslor är inte besvarad.
Stammens just då tjänstgörande talman kallar in en tolk. Linda får veta att hon inte är någon riktig kvinna. Hon skulle aldrig kunna få några barn att överleva i regnskogen. Hon har ingenting att erbjuda en pygmé.
Däremot förstår de att hon behöver en man. På något förunderligt vis ser de till att hon träffar Xavier, platschef för det franska skogsbolag som köpt avverkningsrätten i området.
Hon blir på sätt och vis chockerad över det faktum att hon faktiskt blir kär i en man som arbetar på det skogsbolag som är på väg att rycka undan alla förutsättningar för stammens liv.
Men så blir det och det tar inte så lång tid innan en av hennes pygmévänner förklarar för henne att hon är gravid. Hon förnekar det, men Tolosy, som han heter, bara ler och säger:
”Du, det känns på lukten.”
Linda har bott i ett år med stammen när hon och Xavier reser till Sverige för att bli föräldrar. Medan de etablerar ett liv i Sverige eskalerar den utslagningsprocess som ska leda till att de flesta av hennes nya vänner dör och tynar bort på grund av sjukdomar och alkoholism i skogsskövlingens spår. De få som överlever sjuknar långsamt in, den brutala och kallhamrade rasismen i landet gör att de inte får någon hjälp, de slås ut snabbt.
Hon försöker hålla kontakten i meddelanden som skickas på små papperslappar med troféjägare och missionärer hon lärt känna. Till slut finns det bara ett 15-tal personer kvar från ”Lindas” stam.
Hennes sorg över det som händer växer. Under åren 2006 och 2009 återvänder hon i flera månadslånga omgångar – den här gången med ett filmteam. Men hon väljer att leta upp en ny stam, i norra Kongo, där kriget nu lugnat sig och skövlingen ännu inte satt fart.
Hon vill ju skildra pygméernas kultur där den fortfarande är levande.
Lindas förförståelse blir en förutsättning för att det ska fungera för ett helt team att bygga tillit på så kort tid. Nu ska filmen klippas, i februari ska det vara klart.
Linda sörjer det öde de hon följt har mött.
Själv vet hon att hon vunnit en personlig seger; under sina totalt tio år av livserfarenheter i Kongobäckenet har hon lättare kunnat släppa, acceptera och sörja förlusten av att inte ha blivit älskad och bekräftad av sin egen far.
”I Endosa, Bakpoe och Ngala har jag fått tre nya pappor – glittriga män med vassa tänder, män som dödat elefanter med pennkniv, män som är varma, känsliga, roliga. De gav mig en familj, fick mig att läka känslomässigt, andligt. Nu kan jag inte tänka mig någonting viktigare än att berätta om deras släkters öde.”
Säger Linda, som på sätt och vis har hittat hem nu.