En stund senare tar Rolf Pettersson emot i pressveckade byxor ovanför Foppaskorna, och rutig skjorta med snusnäsduk i bröstfickan. Allis ligger vid hans fötter med blött huvud. Kravet för att han skulle duscha var att hon var med i badrummet.
– Nu ska jag lära henne att ta en karamell fint. Hon är ganska läraktig. Åtminstone när det gäller karameller, säger Rolf Pettersson.
Han är en gammal bergsprängare från Vällingby med vitt bomullshår och babyblå ögon under buskiga bryn. Benen skakar så att han behöver hjälp upp i rullstolen. Han misstänker att de är skadade av vibrationerna från borren som gjorde hål i berget för dynamitladdningarna. Sedan är det huvudet.
– Läkaren sade: ”Du har en liten släng av alzheimer, men den stoppar vi med hjälp av medicin”, berättar han.
Aptiten är det inte heller så bra med längre. Frukostens mjuka, smörade ägg- och kaviarmacka ligger orörd på bordet bredvid honom. Rolf Pettersson sticker ned hela härligheten till Allis, som slukar den i två slafsiga tuggor. Han vänder sig till mig.
– Vad ska vi prata om – kärleken? Jag tror nästan att det är bättre att få kärlek från en hund än från en kvinna. Därmed inget ont sagt om kvinnor.
På sin dörr har han klistrat upp en lapp där det står ”Lagskyddat fornminne”, och en där det står ”Dammsugarförsäljare, Jehovas vittnen och andra dörrknackare hänvisas till grannen”.
– Jag skojar mycket, jag tycker om när folk gör det, deklarerar han.
Allra mest skojar han med ”flickorna”, personalen på Stockholms sjukhems avdelning 5 och 6, det demensboende med 28 platser som Rolf Pettersson flyttade till för snart ett år sedan.
– Det är synd. Fan, jag mår inte bra av att bo med sjuka människor, jag är för lite sjuk – men det blir bättre.
Medan galghumorn på slutet sjunker in hos oss åhörare tar han fram ännu en godis och vänder uppmärksamheten mot Allis.
– Jaha Kajsa-Majsa, sitt vackert. Nej, hör du inte vad jag säger? Tack, tack.
För Rolf Pettersson är Allis unik, men hon har en växande skara hundkolleger inom vården. Hur många har ingen kartlagt systematiskt, men enligt Svenska vårdhundskolan finns det i dag vårdhundsteam i ett 50-tal svenska kommuner. Efterfrågan ökar snabbare än skolan hinner utbilda. Utöver vårdhundarna finns det ett okänt antal terapihundar, som Allis, som har gått kurser hos andra, enskilda arrangörer.
Forskning som har gjorts visar på positiva resultat av fyrbent medicin. Internationella studier slår fast att hundar minskar aggressiviteten hos demenssjuka personer och ökar deras sociala samspel.
Ett universitet i amerikanska Virginia har ett program som det kallar dogs-on-call, från vilket intresserade vårdinrättningar kan ringa in en hund. Universitetets medicinska centrum har uppmätt minskade halter av stresshormonet kortisol i deltagarnas blod och saliv i samband med hundbesöken, och kunnat dokumentera minskad oro, rädsla och stress.
Även svenska forskare har intresserat sig för effekten av hundar på recept. I en utvärdering av två vårdhundsprojekt i Uppsala berättar vårdpersonal att hunden vid upprepade tillfällen har lyckats lugna äldre som varit så uppe i varv att de själva inte har kunnat nå dem. Enligt de intervjuade personerna har behovsförskrivningen av lugnande läkemedel i flera fall kunnat minskas tack vare hunden.
Gunilla Flodin, som är enhetschef för Stockholms sjukhems demensboende, känner rent fysiskt hur ett lugn infinner sig på avdelningen när Allis är där.
– Påverkan är tydlig både på dem som bor där och på personalen. Bara Allis kommer in blir det en helt annan stämning, säger hon.
För en del av de boende räcker det med att se Allis ligga utfläkt någonstans på golvet och sova. Andra, som Brita Mellström, vill gärna ha närmare kontakt, så Sigrid Sundman går dit med Allis efter besöket hos Rolf Pettersson. När de först kommer in i rummet sitter Brita i sin rullstol framför en högljudd tv och blundar.
– Hej Brita. Jag tänkte att du skulle få känna på Allis lite grand, du brukar ju tycka att det är mysigt, hälsar Sigrid Sundman.
Hon drar fram en stol till hunden, så att hon kommer i rätt höjd, och hjälper Brita Mellströms händer till rätta på pälsen.
– Hon är nästan lika mjuk som dina katter, säger hon.
– Nej, det är långt dit, svarar Britta Mellström.
– Om du känner här då, på öronen? Där kan man värma sig lite, du är ju alltid så kall om händerna.
Allis sitter på stolen och låter sig klappas. Det är ett av sätten hon jobbar på; med sin blotta närvaro väcker hon känslomässiga och kroppsliga minnen hos dem som inte längre har så lätt att komma ihåg mer abstrakta saker. Låter dem återuppleva känslan av att låta ett tungt hundhuvud vila i handen. Sensationen av varm andedräkt och taggiga, svala mungipor mot handflatans tunna hud.
Hon får de boende på sjukhemmet att klappa och smeka med händer som annars mest ligger obrukade i knät. Och bara genom att vara hund ger hon dem hon möter gåvan att ha någonting att ge och väcka glädje.
Hemligheten med hundar är lika enkel som den är svårefterlevd för människor. En hund varken värderar eller dömer. Hon inger den hon möter känslan av att vara utvald och uppskattad, och hennes lätt uppfyllda behov motiverar till större delaktighet i vardagen. En enhetschef i Uppsalastudien uttrycker det så här: ”När en människa med demens gått väldigt långt i sin sjukdom så kan den personen uppleva det som att det finns ingen mening med mig, jag kan inte göra något längre. Men en hund behöver omsorg, bli klappad eller kanske gå ut på promenad, och det kan även en människa med långt framskriden demens åstadkomma.”
Bollekarna på Stockholms sjukhem är ett exempel på sådana aktiviteter som både Allis och de boende har glädje av. En lek blir roligare tillsammans med någon som har roligt på riktigt, och det har Allis. Hon blir lika lycklig varje gång hon får apportera, och den som kastar dras med. Det här är något helt annat än sjukgymnastik. Tråkiga övningar som att knyta en motsträvig hand, föra den över huvudet och öppna fingrarna, får mening när varenda liten rörelse följs av en startklar hund på helspänn.
Sigrid Sundman håller fram en lite mjuk boll till Hilja Friedricks. Med sina 96 år är hon äldst på demensavdelningen. Ofta hörs hennes ”Hallå, hallå?” i korridorerna; repetitiva rop efter kontakt från en människa som inte längre riktigt förmår ta in sin omgivning.
– Hilja, ska du kasta boll till Allis? frågar Sigrid.
Darrigt tar Hilja Friedricks emot bollen. Hon blir sittande med den i knät utan att göra något mer.
– Är du med nu, Hilja? Kasta till hunden. Här! uppmuntrar Sigrid.
Hon pekar på Allis, någon meter från Hiljas rullstol.
Hilja vispar till med armen. Bollen far snett i väg, men Allis skjuter upp och fångar den i luften. Sigrid tar den och håller fram den på nytt mot Hilja.
– Ska vi ta en till, orkar du Hilja?
– Det kan jag, svarar Hilja.
Först är blicken lite stel, men efter några kast börjar ögonen följa bollen bättre. Hilja kommer in i leken mer och mer. Hon hetsar till och med Allis med några låtsaskast innan hon släpper. Leken är i full gång när en kvinna med rullator kommer. Hon är vandringsbenägen. Skjuter sitt gånghjälpmedel fram och tillbaka i lokalerna. Från vägg till vägg. Mot ingenting. Först när hon råkar köra på Allis svans hejdar hon sig.
– Det var ju dumt alltså, bekymrar hon sig. Oj, oj, vad fin du var.
Nästa varv hamnar bollen under rullatorn. Situationen väcker kvinnans kroppsminne. Foten kommer ihåg något som hon själv tycks ha glömt, och tån petar till bollen.
Enligt enhetschef Gunilla Flodin handlar vård och omsorg om demenssjuka om att fånga stunden. Allis skapar sådana stunder och gör det lite mer lockande att vara med om dem. Men hon jobbar inte själv, hon är del av ett ekipage, och minst lika viktig som hunden är hundföraren. Allis matte Sigrid Sundman hade över tre decennier som sjuksköterska och chef på S:t Görans sjukhus bakom sig när hon anmälde sig och Allis till en terapihundkurs på Hundens hus i Stockholm, våren 2011. Under utbildningstiden praktiserade hon på Stockholms sjukhems rehabiliteringsavdelning, och därefter fick hon sin nuvarande projektanställning.
– Hade någon berättat för mig hur mycket en hund i vården betyder hade jag inte trott på det. Men när Allis kom tillbaka efter semestern började Rolf gråta. Hon gör inte så mycket, ändå gör hon massvis, säger Sigrid Sundman.
Hon har arbetat med Allis på Stockholms sjukhem sedan oktober 2011. Hennes deltid finansieras med extrapengar från Stockholms stad. Enhetschef Gunilla Flodin hoppas dock kunna fortsätta med terapihund även efter att det kommunala anslaget tar slut i december 2013.
– Jag tycker att det här har varit suveränt. Det första jag såg var en dam som sällan pratar ta tag i hunden och börja prata med den. Hunden blir ett sätt att hitta nyckeln in, säger hon.
Gunilla Flodin tror att grunden för hundar i vården lades i och med ädelreformen år 1992. Äldrevården strukturerades då om från stora institutioner till egna boenden. Det var inte längre institutionernas rutiner som styrde, utan vården blev mer personcentrerad och tillåtande.
Den enskilda person som har haft störst betydelse för utvecklingen är Ingeborg Höök, en sjuksköterska med magisterexamen i vårdvetenskap och tio års chefskap inom äldrevård, psykiatri och missbruksvård. Hennes intresse började med att hon gjorde som så många andra inom missbruks- och äldrevården: tog med sin egen hund till jobbet.
– Jag såg vilka goda effekter det hade. Vårdtagare inom missbruksvården kan vara aggressiva och hotfulla, men det hände aldrig när hunden var med, trots att det bara rörde sig om en liten tre kilos malteser. ”Du kan inte prata så högt, hunden blir rädd”, sade jag. ”Å, stackars hund som har en sån jävla kärring till matte”, sade de och tog upp den i famnen. Hunden fungerade som en katalysator, den skapade tillit och öppnade för lugna samtal, berättar Ingeborg Höök.
När internet kom in i Ingeborg Hööks värld, år 1995, började hon ta del av internationella erfarenheter, främst från föregångslandet USA, där de hade haft sin första forskningskonferens i ämnet redan i mitten av 80-talet. Så småningom reste hon över och skaffade sig licens som vårdhundsinstruktör.
Efter hemkomsten var hon med och bildade en förening med fokus på naturens och djurens läkande och hälsofrämjande kraft. År 2008 fick föreningen 6,4 miljoner kronor av Allmänna arvsfonden till sitt treåriga projekt ”Hund i vården”, och sedan dess har det gått snabbt. Pengarna har använts för att utveckla en modell för professionellt arbete med vårdhund, och till att examinera vårdhundekipage. Även vårdpersonal som vill ordinera ”hund på remiss” för att kunna minska på medicinering eller motivera till rehabilitering och aktivering har utbildats.
Under projektets slutskede började arbetet med att ta fram världens första nationella standard för utbildningen av vårdhundar under ledning av SIS, Swedish standards institute. Arbetet väntas vara klart till årsskiftet och sker i samarbete med viktiga intresseorganisationer, som Demensförbundet, Alzheimerförbundet och Astma- och allergiförbundet.
– Kommunernas efterfrågan på vårdhundsteam ökar stadigt och eftersom tjänsten blir alltmer efterfrågad är det viktigt att arrangemanget är säkert för både hunden, hundföraren och den äldre, säger SIS projektledare Christa Ahlenblom.
Tillbaka till verkligheten på Stockholms sjukhem. Vi befinner oss i allrummet. Bredvid ett akvarium sitter en lätt hopsjunken man. Han är som alltid mycket proper och prydlig, men i dag är hans kroppsspråk lite håglöst. Sigrid Sundman ser det och föreslår att han ska ge Allis lite godis.
Hon räcker fram ett par bitar, men mannen missuppfattar och stoppar en av dem i sin egen mun. Sigrid hjälper honom snabbt att spotta ut. När hon går därifrån ligger Allis kvar med intresserat framfällda öron. Hon vet att mannen har en hundgodis kvar, gömd i handen. Han anstränger sig för att nå fram till hunden vid sina fötter. Han nuddar vid hennes gyllene nos. Så öppnar han handen och viskar till henne: – Ta en du också, så seglar vi tillsammans.
Dagen efter DN Söndags sista besök på Stockholms sjukhem, på eftermiddagen den 6 september 2012, insomnade Brita Mellström stilla. Hennes anhöriga önskar att reportaget inte ändras eftersom hon ”skulle ha älskat att vara med i tidningen”.