I rollerderby är ­blåmärken snyggt

Bild 1 av 3
Foto: Magnus Hallgren
Foto: Magnus Hallgren
Foto: Magnus Hallgren
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Rollerderby

» Rollerderby brukar beskrivas som en blandning av rullskridskolopp och amerikansk fotboll. Två lag tävlar mot varandra på en oval bana.
» Sporten uppstod på 1930-talet. Under 60- och 1970-talen förvandlades den till sportunderhållning, med uppgjorda slagsmål, varpå den föll i glömska.
I början av 2000-talet pånyttföddes rollerderby som en gräsrotsrörelse, organiserad av unga kvinnor.
» Den internationella paraplyorganisationen heter WFTDA, Women’s flat track derby association. Det finns i dag över 600 ligor i över 20 länder.
» Spelarna odlar en internationell gemenskap på internet. De besöker varandra, tränar och spelar matcher tillsammans. Varje spelare hittar på och registrerar ett unikt derbynamn. Rollerderbymodet är inspirerat av punken, rockabilly och burlesken.
» Det finns i dag lag i sex svenska städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Luleå och Visby.

Så gör man:

» Det är fem spelare i varje lag, en jammer (poäng­plockare), tre blockers (försvar), och en pivot (leder försvaret).
» Bägge lagens försvarare bildar en klunga. Alla kör motsols. Klungan startar på första visselsignalen. Lagens båda jammers börjar drygt 9 meter bakom klungan och på andra vissel­signalen.
» Varje match består av två 30-minutersperioder, som är uppdelade i tvåminutersjam. Jammern plockar poäng genom att ta sig igenom och varva klungan. Spelare som rullar eller blockerar otillåtet varnas och kan bli utvisade.

De spänner fast knäskydden över nätstrumporna, bättrar på läpp­stiftet, petar in tandskyddet och snör åt rullskridskorna. Rollerderby är en av de snabbast växande sporterna för kvinnor i USA. Möt första svenska laget i den stenhårda idrotten.

De spänner fast knäskydden över nätstrumporna, bättrar på läpp­stiftet, petar in tandskyddet och snör åt rullskridskorna. Rollerderby är en av de snabbast växande sporterna för kvinnor i USA. Möt första svenska laget i den stenhårda idrotten.

Rösjöskolans gymnastikhall hukar mellan snövallarna i en stelfrusen förort norr om Stockholm. Ytterdörren leder direkt in i flickornas omklädningsrum, där verktyg, spetstrosor och handdukar trängs i salig röra.

Spelarna i Stockholm Rollerderby, STRD, är glada att få vara här trots att lokalen är liten och avlägset belägen. De flesta kommuner prioriterar etablerade idrottsföreningar och klubbar med ungdomsverksamhet, och laget har svårt att få träningstider.

Annons:

Rollerderby är liksom ishockey en lagsport och en fullkontaktssport, men det är en amatörsport utan proffskontrakt och sponsorpengar. I stället för hockeyrör har spelarna rullskridskor, och det är bara kvinnor som får spela.

I västvärlden växer nu sporten fram underifrån. Eldsjälsdrivna gräsrotslag arrangerar ligor i stad efter stad, och med Youtubeklipp på nätet sprids filmsekvenser från derbymatcherna som ingen tv-kanal sänder.

STRD grundades vintern 2007, då Nattis Mörkenstam, Linn Hultström, Jenny Stendahl, Emmelie Bogårdh och Michel Diaz Nocetti köpte sina första rullskridskor på Blocket. Gatorna var snötäckta och de åkte i Michels parkeringsgarage. Två år senare hade laget fortfarande bara en handfull spelare.
– Vi började tvivla på vårt omdöme, säger Linn.

Men så, hösten 2009, visade Stockholms filmfestival Drew Barrymores regidebut, rollerderbyfilmen ”Whip it”. Huvudpersonen ”Bliss” är en till en början undfallande, av sin mamma prinsesspyntad, tonårsflicka från en liten håla i Texas.

I filmen hittar Bliss rollerderbyligan i grannstaden Austin, och sig själv på samma gång. Hon förtjänar en plats i laget Hurl Scouts (”hurl” som i ”vräka omkull”, så långt från ”girl scouts”, flickscouter, man kan komma) och tar sig namnet Babe Ruthless (Skoningslösa Sötnosen).

Berättelsen skapade slutligen ett sug efter rollerderby även här i Sverige. När tjejerna i STRD ställde sig på filmfestivalen och delade ut flygblad till alla som såg ”Whip it” fick de tjugo nya medlemmar på två månader.

– Vi är helt exalterade. Vi har jobbat för det här och drömt att det ska gå vägen, och äntligen händer det! säger Linn hänfört när hon ser hur många som har tagit sig till Rösjöskolan denna kalla vinterkväll.

Liksom alla ”rollergirls” byter medl emmarna i STRD identitet när de kommer i rullskridskorna, från sitt vardagsjag till sin påhittade superhjältekaraktär på banan. Namnen är unika och införda i en global förteckning, som tack vare den nya rollervågen över världen nu är uppe i över 23 000 registreringar.

Matcherna spelas av två lag som kör i en klunga åt samma håll runt en oval bana. Varje lag utser en så ­kallad jammer, vars uppgift är att ta sig igenom klungan, varva motståndarna och plocka poäng. Klungan hindrar motståndarnas jammer med hjälp av tacklingar och blockeringar. Laget med högst poäng vinner.

Kitty Cleavage (Kitty Klyfta) och de andra nykomlingarna rullar vingligt genom träningspasset. Innan de får spela match måste de kunna bromsa, ramla säkert (det vill säga framåt, på knäskydden, i stället för bakåt, på svanskotan) samt ta emot och sätta tacklingar regelrätt.

– På 60-talet slog de varandra i huvudet med stolar. Numera är stolarna borta samtidigt som många regler, som att man inte får armbåga var­andra i ansiktet, har tillkommit. Men det är fortfarande hög skaderisk i sporten, berättar Linn.

Bland utövarna finns en glorifiering av blessyrer och blåmärken, och många ligor har skadegallerier på sina hem­sidor. Spelarnas nätstrumpor är inte bara för syns skull. Derbyflickorna tycker också att de ger läckra brännmärken när låren smackar i betonggolven.

Botkyrka
Nästa träningspass är i ett nedlagt köpcentrum. Det mesta av inredningen är borta. Toaletterna saknar till och med dörrhandtag. Men här finns fria ytor och ett halt golv.
Bland de första på plats är Jenny Stendahl. Den 37-åriga arkivarien med spelarnamnet Jender Bender och texten ”You skate like a boy” (Du skrinnar som en pojke) tryckt tvärs över tröjan, beskriver sig som ”en sådan som alltid blev vald sist på spökbollen i skolan”.

– Jag hade inte kört en lagsport i hela mitt liv förrän jag började med det här, säger hon.

Första gången Jenny hörde talas om rollerderby vred sig hennes sinne i protest.
– Jag tänkte fan inte vara med i en sport där medelålders män står och flåsar åt lättklädda tjejer som tacklar varandra, säger hon.

I dag flåsar hon högst själv. Av ansträngningen. Hon och Hyper Nova, som egentligen heter Tove Enghed och är 31-årig dataspelsdesigner, kör några snabba varv mellan butikslokalernas neddragna ståljalusier. Tove stryker sin cerise lugg ur ögonen.

– Det är grymt att åka här eftersom man glider så bra, säger hon.
Sedan Toves nya rullskridskor kom från USA rullar hon till och med på kontoret. Hon övar tvärstopp vid kaffe­bryggaren. Vad är det med sporten som lockar så?

– Rollerderby är tjejer som jobbar tillsammans och vågar ta fajten på riktigt. Det är mycket coolare med tjejer som tacklar varandra än med tjejer som snackar skit bakom ryggen på varand­ra, säger Tove.

London
I mars 2010 samlas två hundra amerikanska och europeiska rullskridskoflickor med hår i alla rosaröda nyanser, från bubbelgum till oxblod, till träningsläger i den enorma mässhallen i Excel i östra London.

En ambulans står parkerad utanför huvudingången. Den är alltid med på London Rollergirls hemmamatcher. I kväll ska deras A-lag, London Brawling, spela mot amerikanska Texas Hust­lers i rollerderbyns första godkända Europamatch.
Spelarna är med som instruktörer på träningslägret. Ett av passen leds av Texas Hustlers Michelle Gillespie, som lånade ut sitt derbynamn till Bliss i ”Whip it”.

– Babe Ruthless, den riktiga Babe Ruthless är här, viskar svenskorna till varandra.
En spetskant sticker fram under knäskyddet när Michelle Gillespie visar den ultimata kroppshållningen för en rollerderbyflicka.

– Ni ska lågt ned med böjda knän, lite framåtlutade som om ni satt på toaletten, instruerar hon.

När alla har hittat rätt position får de börja öva på ”hipwhips”. De ska komma upp bakifrån, ta tag om framförvarande åkares höfter och dra sig förbi.

– Vad kul det är att köra med duktiga tjejer, men fan vad man får stryk, ­säger Emmelie ”Blood Countess” (Blodsgrevinnan) Bogårdh, 21 år och under­sköterska på Södersjukhusets kirurgavdelning.
Eftermiddagen rinner i väg i en flod av svett. Klockan sju på kvällen sparkar Emmelie av sig rullskridskorna och river isär nätstrumporna över sina såriga hälar.
– Aaah, kvider hon.

Tillbaka på vandrarhemmet i närheten av Hyde Park, där STRD delar ett rum med sju våningssängar, räknar och jämför spelarna blåmärkena.
– Det var hårda tag, men du borde ju fixa det, säger Michel Diaz Nocetti till Emmelie.

– Vadå, bara för att jag har kört ­hoc­key? Det är lite skillnad, protesterar Emme­lie.
Hon ställer en flaska San Miguel mellan fötterna, vars ovansidor är tatuerade med dödskallar och rosor. På benet lyser ärret efter talet 1 300, som hon har skurit in med skalpell. Det är vad alla fem spritsorterna i drinken Long Island kostar tillsammans på Systembolaget.

– Jag hade en vild period när jag drack rätt mycket. Träningen och gemenskapen i laget fyller upp min tid med annat än att festa, säger Emmelie.

Före STRD hade Emmelie bara killkompisar. Hon har alltid varit en kicksökare som utmanar sig själv för att se hur mycket hon pallar. Länge tyckte hon att flickor är mesiga och gnälliga. I derbylaget har hon funnit kvinnor av samma virke som hon själv, som gillar en tuff atmosfär och uppskattar att få puckla på varandra lite grand.

– Jag har fått femtio nya vänner, ­coola brudar som det är kul att hänga med, säger Emmelie.

Bredvid henne sitter Jenny Stendahl i hotpants med ordet ”asset” (tillgång) tryckt över STRD:s orubbligaste blockeringsrumpa. Hon går igenom träningskläderna i sin packning.

– I morgon blir det nya röda strumpbyxor och Stålmannenkalsonger, säger hon.
Michel tittar frånvarande upp. Den 34-åriga undersköterskan har hela dagen blivit klämd mellan två stabila Berlinbrudar, och nu tänker hon spelartaktik, grunnar över hur STRD ska kunna använda konfliktdynamiken i laget på banan.

– Kvinnor som håller på med rollerderby är väldigt speciella. Egensinniga. Starka. Man måste kunna se och läsa människor, ändra strategi mitt i klungan. Det händer så mycket hela tiden att det är jättebra om man har lite adhd, funderar hon.

Någon timma senare är allihop tillbaka i Excel. Bortalaget Texas Hustlers skrinnar några snabba ärevarv runt banan. Kim Wildes ”Kids in America” pumpar ur högtalarna medan spelarna kastar släng­kyssar till publiken och gemensamt lyfter en fladdrande amerikansk flagga.

– Kom ihåg, att få en rullskridskoflicka i knäet är inte en rättighet utan ett privilegium! ropar kommentatorn och blåser matchstart.

– Det är otroligt, man vågar inte ens andas av rädsla att missa något, säger Michel.
Texas Hustlers vinner med 21 poäng till priset av en skadad spelare (bara en svullen fot, förmodligen inte bruten, enligt ambulanspersonalen). Seger­ölen tas i baren bredvid, där alla diskuterar matchen och spelarna.

– Lady Stardust var min favorit. Hon var så fin. Det är så jag känner mig i mina kläder, de får mig att bli en annan person, att våga göra saker, säger Tove Enghed.

Lite senare på kvällen gråter hon på toaletten medan lagmedlemmarna stödjande sluter sig runt henne. En okänd engelsman i tjugoårsåldern klev fram till henne när hon stod i baren. Utan ett ord stack han ned armen och tafsade henne mellan benen.

– Händer sådant nu, 2010? säger Tove. Det är bara förnedring.

Farsta
Till hösten har STRD ett femtiotal medlemmar. Flera av tjejerna har tränat i nästan ett år nu, och de beter sig inte längre som rådjurskid på hal is. Trettioåriga juridikstuderanden Sofia Gustafson är lika flicksöt som alltid med sitt hjärtformade ansikte och sina stora blå ögon, men hon har skaffat en ny tröja.

”Bambi say war” (Bambi säger krig) skriker den mot Göteborgslaget som har kommit till Stockholm för den förs­ta svenska ligamatchen. Tove, som har kaxat upp sig efter Londonincidenten, har tryckt ”The vagina regime” (vagina­regimen) tvärs över hjälmen, och målat vampyrtänder på sitt tandskydd. Det är dags att börja. För första gången spelar STRD inför publik.

En rollerderbymatch är uppdelad i två perioder. Mot slutet av sista perioden sätter lagledaren Michel in Emmelie som jammer. STRD:s Blood Countess sopar banan med motståndarna. Med en torpeds tveklöshet splittrar och passerar hon klungan inte bara en, utan dubbla gånger.

Hon stöter kaxigt upp bysten med händerna i en kvinnlig motsvarighet till Michael Jacksons skrevlyft, flinar segervisst och faller ned på knäskydden:
– Åtta poäng i ett jam, jag är helt slut!

STRD har vunnit. Alla skriker rakt ut:
– Shit, vad kul det var.

– Jag är helt lycklig!

– Underbart, nu känner man verkligen lagkänsla, det är skitmaffigt!

Spelarna kastar sina blåtacklade kroppar på varandra i brutal massomfamning. Lårkakorna lyser genom nylonstrumporna. Rollerderby är, liksom hockey och livet, en fullkontaktssport. Efter ett tag värker varje lem. Men det händer att hjärtat jublar.

0 . Per sida:

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

cairns
Foto:Catherine Shaw/AFP

 Greps på lördagen. Barnen påträffades döda i bostaden i Australien. 1  1 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

 Svar på raketattack. Första gången Israel agerade militärt sedan augusti.

lofven500
Foto:Roger Turesson

 Ny mätning av Novus. Och lägst förtroende har väljarna för... 665  25 tweets  640 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
nutidstestet_500
Foto:Henrik Montgomery/TT

Har du hängt med i veckans nyhetsflöde?  Gör veckans Nutidstest här. 44  4 tweets  40 rekommendationer  0 rekommendationer

Svenskens "engelska" självförtroende är stort.  Läs mer. 71  7 tweets  64 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: