Med den låsta boken i ena handen drar Meta ut kökslådan hemma i funkishuset i villasamhället Djursholm norr om Stockholm, som hon delar med maken sedan 62 år, och tillika skådespelaren, Ingvar Kjellson.
– Tills döden skiljer oss åt får det väl bli, fnissar hon. Det är fantastiskt, och i det här yrket också. Det finns äktenskap som håller även i vår bransch, men vi är inte så många.
Hon tar fram en kniv och petar med spetsen i dagbokslåset:
– Nu ska vi se om vi kan bryta oss in här.
År 1930 var Meta sex år. Hon bodde med mamma Maj och pappa Edy på Kungsholmen i Stockholm, alldeles vid Rålambshovsparken som inte alls såg ut som den gör nu utan mer som en kuperad dal med höjder och sänkor. Edy var civilingenjör (så småningom blev han chef för Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien och professor) och familjen hade både husa och kokerska.
– Jag och min syster Maikki var väldigt bortskämda, konstaterar Meta.
På tre år äldre Maikkis uttryckliga befallning döptes hon till Margareta, men alla kallade henne och bästisen Birgitta för ”Maggan och Butte”. Det tyckte de själva var så hiskligt fult att de i stället lanserade ”Meta och Bittan”, namn som sedan har följt med dem hela livet.
De tidiga 30-talssomrarna tillbringade Meta med familjen i Malen i Båstad. Föräldrarna och barnen lekte vid vattnet och familjens trotjänarinna kom ned till stranden med hemkokt saft och nybakta bullar.
När Meta blev lite äldre följdes hon till Stockholms centralstation och sattes på tåget till morbror och moster i Dalarna. Det är främst somrarna där, på Backa herrgård i Sundborns socken, som hon minns.
– Från det att jag fyllde elva år, 1935, var jag i Dalarna från skolavslutningen till skolstarten. Min syster var hos släktingar i Skåne. Pappa och mamma reste mycket, därför placerades vi barn ut.
Under hela lovet hade Meta ingen kontakt alls med sina föräldrar.
– Det fanns en telefon på herrgården, men den användes ju inte. Man ringde inte, säger hon.
Ur 2000-talsperspektiv låter det som om föräldrarna inte brydde sig särskilt mycket om sina barn, men så var det inte, försäkrar Meta. Det var bara andra tider, andra sätt att tänka och att se på saker.
Metas morbror Otto Halle var disponent på Backa sågverk och tegelbruk, och den stora vita mangårdsbyggnaden hans tjänstebostad. På ägorna betade kor och hästar. Där fanns en tennisbana och ett badhus med brygga ut i Sundbornån. Och så kusinerna förstås, Kerstin och Ragnar.
Tillsammans balanserade de på Sundbornåns länsar och drog upp en bur med femtio kräftor i; flodkräftor, långt innan kräftpesten kom. De rev på kliande myggbett tills de blev infekterade och svullnade upp i stora blaffor på deras smala barnaarmar, lekte i höet och badade i ån.
– Vi fick hjälpa till också. Min ingifta moster Ester var väldigt ordentlig, vi dammtorkade varje dag. Och så plockade vi vinbär. Jag tyckte det var jättetråkigt, jag ville hellre ligga och läsa kärleksromanerna och deckarna som jag hade tagit med från Stockholm, säger Meta.
På mornarna serverades rågmjölsgröt och hemgjorda filbunkar med ett fett gräddlager överst som Meta tyckte var äckligt och pillade bort. Backa herrgård låg långt från depressionens Amerika. Wall Street-kraschen 1929 var redan historia, liksom Kreugerkraschen 1932 och skotten i Ådalen 1931, då svensk militär öppnade eld mot demonstrerande arbetare och fem personer miste livet.
Ute i Europa rustade Tyskland, och Sverige gick från arbetslöshetsrekord mot växande exportmarknad, folkhem och välfärdsstat. Om allt detta visste Meta mycket litet.
– Man var inte medveten om samhället på den tiden. Jag var ganska skärpt och intelligent, men så himla barnslig och oskuldsfull, säger hon.
Krigshotet talade ingen med henne om. Alla visste ju hur rädd hon var för allting. För barnförlamning, för att dö, för att suga på grässtrån och för att rulla sig i löv, eftersom det skulle finnas smitta i det där. Hennes sommarvärld var godset och moster Ester såg till att hon och kusinen Kerstin stannade där.
– Ester var väldigt allvarlig och sträng, nervös och orolig att det skulle hända oss saker. Vi fick inte cykla in till Falun och se på bio till exempel, det fick vi inte, minns Meta.
Det enda kittlande inslaget i idyllen var luffarna som övernattade i värmen ovanpå brukets tegelugnar, och dit gick flickorna gärna.
– Vi lärde känna dem lite och visste vad de hette, säger Meta.
Resten av tiden skrev Kerstin och hon små pjäser i vilka de turades om att spela rollen som ”husfrun” och ”pigan”. De lyssnade på en skiva som Halles hade med bygdens unga stjärnskott Jussi Björling och lade en patiens som de kallade för Hästen Persson, en försvenskning av det engelska namnet ”Hasty patience”.
– Kerstin blev som min syster. Jag sade alltid att hon fuskade när jag förlorade. Osams var vi, jadå, man kan inte leva ihop så där utan att bråka, fastställer Meta.
Fortfarande talas de vid varje vecka. Meta ringer från Djursholm eller så ringer Kerstin från Uppsala, där hon numera bor. I Metas album finns en bild från deras sista barndomssommar, 1939, då de konfirmerades i Sundborns kyrka och tog ett symboliskt kliv ur barndomen in i vuxenvärlden.
I långärmade, höghalsade klänningar och vita handskar poserar de bredvid en tredje vitklädd kusin, Britta, med huvudena fulla av utantillärda stycken ur Bibeln och katekesen. Efteråt tog de sina cyklar och gav sig av på landsvägarna mot släkten i Mullsjö, en tur på cirka 40 mil.
– Det tog nog bortåt en vecka. Vi sov över på vandrarhem och åt på billiga mjölkbarer, berättar Meta.
Månaden därpå skulle andra världskriget bryta ut. Året före hade Meta besökt en familj i Tyskland med en dotter, Rosie, i samma ålder som hon; för att lära sig språket. Rosies familj vistades på somrarna i den tyska badorten Cranz, på andra sidan Östersjön.
– Alla där sade ”Heil Hitler” hela tiden, men jag behövde inte göra det. Då, 1938, var det fortfarande inte så hårt, minns Meta.
Andra intryck satte starkare spår hos henne. Som sjömannen som bjöd upp henne under båtresan till Cranz. Han tog henne i sina armar och förkunnade att hon dansade som en docka, ”Sie tanzen wie eine Puppe”. Eller mannen som drunknade. Hon såg honom ligga på stranden med en klunga människor runt sig. Det rann skum ur munnen på honom, hans ansikte var blått och hans liv gick inte att rädda.
Det gjorde inte den tyska badorten Cranz heller. I dag heter staden Zelenogradsk och ligger i ryska Kaliningrad. Dess tyska befolkning fördrevs i skuggan av andra världskrigets tyskledda folkmord.
Men det skedde längre fram. Meta befann sig fortfarande i 30-talets sista somrar. När hösten kom reste hon hem till föräldralägenheten på Kungsholmen där hon fortsatte att föra en skyddad tillvaro i flickrummet som hon delade med storasyster Maikki ända tills Maikki gifte sig och hon själv fyllde 21.
– Allting var lugnare och gick långsammare på den tiden, säger Meta.
Hon och Maikki gick i flickskola. De bar snälla kläder, alltid med avknäppbara kragar som kunde sköljas upp utan att hela klänningen behövde tvättas, för: ”Mamma var väldigt förtjust i att ha lite vitt i halsen.” Långbyxor fick de inte ha på sig.
– Det var först under de smällkalla krigsvintrarna som vi tilläts klä oss i ”sportbyxor”, men det är 40-tal, säger Meta.
Meta klev ur kjolarna och i långbyxorna samtidigt som hon gick från skolspex till Scenskolan – och därifrån vidare till Stadsteatern, där hon har förblivit.
– Jag var borta några år efter att jag hade fyllt 67, men kom sedan tillbaka igen. Just nu spelar min man Ingvar och jag Kristina Lugns skilsmässopjäs ”Rut och Ragnar”. Det är väldigt roligt att spela tillsammans, det är bara vi på scenen, säger Meta.
Från ovanvåningen hör vi Ingvar rumstera om diskret medan vi talar. Vi är tillbaka i funkishuset i Djursholm. Meta lägger ifrån sig kökskniven och tar fram en sax i stället. Helt sonika klipper hon av bygeln på dagboken. Sidan är daterad ”Den 20 december 1939”. Femtonåriga Meta hade kommit för tidigt till en tillställning och bistod med dukningen av tebordet:
”En söt pojke var där och hjälpte till. Då dansen började bjöd han upp mig till andra dansen. Höll hårt. Tog små steg. Jag dansade sedan omväxlande med en liten tjock och en liten smal. Urtråkigt tills Gucke kom. Gösta Bojner. Dansade underbart. Vi pratade tyska, franska och engelska omväxlande. Urtrevlig! Vi gick hem med Vera och två andra pojkar. Söt var han! Bjöd oss på korv. Följde mig sedan uppför alla trapporna. Hoppas jag träffar honom igen.”
Det gjorde hon:
– Jag var på bio med honom sedan kommer jag ihåg.
Tonåriga Meta hade börjat svärma för pojkar. Fast inte hände det något. Meta var inte den sortens flicka. När en av hennes bästisar skulle bjuda till kalas fick hon först lova sin bror att inte bjuda Meta, för då skulle inte han bjuda några pojkar.
Sådant sätter också spår. Länge hade Meta komplex för sin kropp. Lång och mager var hon trots de tre bakelser som hon köpte varje lördag och åt i sängen medan hon lyssnade på radions musikutsändningar, inte moget kurvig som den tidens filmstjärnor Greta Garbo, Bette Davis och Deanna Durbin.
– Fast när jag tittar på ungdomsbilder av mig nu tycker jag inte att jag var så pjåkig ändå, konstaterar hon. Jag var faktiskt riktigt söt.