Solen sjunker ned över de till synes planlöst utkastade plåthangarerna som utgör Länna industriområde söder om Stockholm. På asfaltsplanen framför en garagelänga står en klunga motorcyklar parkerade.
Vi har hamnat i Christian Crusaders klubblokal, nyförvärvad och än så länge spartanskt möblerad med ett par andrahandssoffor och en köksbänk. Stämningen är avspänd och välkomnande. Rikard, en av medlemmarna, står i sin skinnväst och fräser en omgång hamburgare på en gasolgrill. Stefan, ”Melon” kallad, samtalar med två nyanlända ryska mc-åkare. Urban lägger ost, senap, sallad och skivad gurka på sin burgare och låter sig väl smaka.
Det finns närmare en halv miljon motorcyklar i Sverige, antalet ökar stadigt varje år. Nu har deras ägare äntligen kommit ut på vägarna efter en lång kall vinter och en sval blek vår. Scener som den i Länna utspelas säkerligen på hundratals platser runt om i Sverige denna sommarkväll: Ett gäng mc-åkare åker en sväng, tar en paus och käkar något lättuggat, fikar, snackar. Ja, umgås helt enkelt.
Men Christian Crusaders är inte riktigt vilken mc-klubb som helst. Det ser man på Urbans färggranna tatuering på underarmen: ett kors med inskriptionen I.N.R.I (latin för ”Jesus från Nasaret, judarnas konung”. Det syns på den motivlackade kåpan på Stefans Triumph, som pryds av bibelcitatet Jesaja 40:31 (jag slår upp det när jag kommer hem: ”Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta”).
Christian Crusaders har funnits i drygt tre år och är en svensk medlemsavdelning av en mc-klubb med stark förankring i nordvästra USA. Namnet betyder ”De kristna korsfararna”. Urban Svensson, eller Pastor Urban som han kallas i dessa sammanhang, är klubbens ledare:
– Vi åker på mc-träffar, ja, över huvud taget till ställen där hojfolk träffas. Ambitionen är att omsätta Guds ord i handling.
De ursprungliga korsfararna gick ut i ett heligt krig.
– Men för oss handlar det inte om krig, utan om en helig kallelse, att gå ut med kallelsen om räddningen som finns genom Jesus, säger Urban Svensson.
Fästa på papper ser hans ord högtravande ut. Men när vi står och pratar i det oljeluktande garaget i Länna, med skratt, stoj och varvande motorcyklar omkring oss, då faller hans tal naturligt.
Urban Svensson bär läderväst med ryggmärke, slitna jeans och läderkängor. Han har gråsprängt skägg som räcker ner till nyckelbenen. Det långa håret är bakåtkammat och flätat i en piska. Ymnigt tatuerad, med ett silverkors hängande runt halsen.
Han har hittat rätt i livet, säger han. Driver en mc-handel med verkstad i närheten av klubblokalen tillsammans med sin fru Malin, ägnar merparten av fritiden åt Christian Crusaders.
Motorcykelintresset har följt Urban Svensson sedan han som sjuåring körde moped för första gången hemma i Pålsboda utanför Örebro.
– Storebrorsan sa: ”Får du möte, styr ner i diket”, berättar han och skrattar.
Men Urban Svenssons väg till att bli en biker med mission från Gud har inte varit spikrak. Tidvis har han inte haft så mycket tid att köra mc. Som när han var företagare i konfektionsbranschen – sålde italienska märkesjeans i egna butiker – eller när han flyttade till Öckerö på västkusten, engagerade sig i Kristdemokraterna, lockades in i kommunpolitiken och hamnade på kommunalrådsposten. Därifrån gick han vidare till rikspolitiken, som partisekreterare för Kristdemokraterna.
Nu var Urban Svensson en av spindlarna i den svenska storpolitikens nät: slips- och kostymklädd, ständigt uppkopplad, ständigt nåbar på mobiltelefon. Beredd att uttala sig, att förbereda utspel, att lägga upp valstrategier.
– Det låg ingen schism eller så bakom avhoppet. Jag tröttnade helt enkelt. Kände att det fanns så mycket annat att göra i livet, säger Urban i dag.
Tidpunkten för utträdet var själva valdagen. Den 17 september 2006 meddelade Urban Svensson KD-ledaren Göran Hägglund att han tänkte sluta som partisekreterare. Samma besked gav Malin Argenius, som också arbetade på partikansliet.
– Vi gjorde en gemensam uppsägning. Jag ville sluta innan valresultatet blev känt, så att inte röstsiffrorna skulle uppfattas som ett motiv att lägga av, säger Urban i dag.
I juli samma år hade Urban och Malin åkt mc till det stora kristna sommarmötet i Torp utanför Örebro. Där träffade de Brother Jerry och Big Red från den kristna mc-församlingen Christian Crusaders, som bjudits in från USA.
– Jag tyckte nog att deras framtoning var ganska extrem, de gled runt som rockstjärnor ungefär. Men så fick Jerry provköra min Triumph Speedmaster och då bröts isen. ”Man, what a bike”, sa han. Vi snackade i timtal och så ställde jag frågan: ”Kan du tänka dig att viga Malin och mig?” Han sa ja, och det slutade med att jag blev upptagen som ”support team member” i Christian Crusaders.
Därefter följde ett halvårs bibelstudier efter anvisningar från klubben i USA. Därefter blev Urban Svensson upptagen som fullvärdig medlem, fri att starta sin egen avdelning.
– Det var omtumlande och tankeväckande att möta klubbmedlemmarna i USA. Många är krigsveteraner och har levt ett hårt liv. Samhörigheten i Christian Crusaders har blivit deras räddning. Det handlar om tro på liv och död, och det är omöjligt att inte påverkas av det, säger Urban Svensson som själv är uppvuxen i ett frikyrkligt ombonat hem.
Vigseln i USA blev minnesvärd – ”med två Harley-Davidson parkerade vid altaret, en av dom läckte bensin”. För ett år sedan var större delen av Christian Crusaders svenska avdelning över i Amerika igen. Gunnar, en medlem hemmahörande i Småland, blev döpt. Stefan sitter i soffan i Länna och pratar reseminnen: Om mc-karavaner längs spikraka motorvägar, om de stora geografiska avstånden, om fördelen av att ha svensk accent – ”många har skandinavisk bakgrund där borta”.
Urban säger:
– Den gängse uppfattningen bland folk, om man ska hårdra, är att hojfolk är råa busar, medan politiker är ”fina” och hederliga människor. Men jag har alltid blivit ärligt bemött inom mc-världen. I politiken däremot, har jag fått fulla ryggen med knivar. Min erfarenhet av hojkulturen är att de går efter schysta, grundläggande värderingar: Man ska stå vid sitt ord, man ska hjälpa varann, man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. När vi åkte över till USA räckte det med flygbiljetter, allt annat fick vi: mat, husrum, hojar att åka på. Det är samma sak i Sverige. Vart jag än åker är jag bara ett par telefonsamtal från att få hjälp, om jag skulle få fel på hojen eller behöver någonstans att sova.
Christian Crusaders är en så kallad ryggmärkesklubb som erhållit sitt märke enligt Sverigemodellen. Det innebär att de ansöker om att få ha sitt ryggmärke hos en ”myndighet” inom mc-klubbarna, och därefter får en prövotid på ett år. Om allt gått bra får de sitt märke vid en ceremoni.
Bland de poliser som undersöker brottslighet relaterad till motorcykelklubbar finns uppfattningen att ryggmärkesstrukturen styrs av hårdföra mc-gäng som Hells Angels. Men Urban Svensson försvarar systemet:
– Amerikanska Christian Crusaders har haft ryggmärken i trettio år, därför var det naturligt för oss att följa efter. Och jag tycker att systemet med prövotid och godkännande är förnuftigt. Det ger en nystartad klubb tid att inlemmas i hojkulturen.
Mc-klubbar förknippas ganska ofta med kriminalitet. Vad tycker du om det?
– Det finns enstaka kriminella personer som kör motorcykel. Men kriminella finns ju i alla samhälleliga sammanhang. Åk ut i Stockholms skärgård och titta på båtarna, alla är nog inte förvärvade på ärligt sätt, svarar Urban Svensson.
Nu ser han fram emot sommarens alla hojträffar. Christian Crusaders ska för första gången ha ett eget möte, i mitten av juli i Uskavi i Bergslagen. Pastor Urban kommer att hålla i vigslar, kanske vuxendop. Och sprida evangeliet tillsammans med sina sex klubbkamrater.
– Men det är ju inte så att vi åker runt och slår folk i huvudet med biblar. Det räcker med att bara finnas där och vara öppen för frågor och för samtal.