Förväntan finns i luften på Idrottshögskolan i Stockholm denna söndag i slutet av november. I korridorerna trängs sökande som drömmer om att få packa väskan och sätta sig på planet till Filippinerna för att leva öliv och vara med i tv. Alla som kallats hit har en bra chans att komma med i ”Robinson 2009”.

Hur den här sista utgallringen ska gå till verkar inte produktionsbolaget ha planerat speciellt noga. Kanske kan producenterna se vem som har en Robinsonpersonlighet utan att krångla till det med nummerlappar och väntelistor. Här irrar sportklädda personer fram och tillbaka för att försöka reda ut när, hur och var de kan bevisa att de borde få en av de 18 platserna i programmet.

En del har tajta cykelbyxor medan andra har dragit på sig en pösig mjukisdress. Det tycks vara en brokig skara som tagit sig så här långt. Unga tjejer som pratar i mobiltelefonen mellan testerna, vältränade och peppade tävlingsmänniskor med något bestämt i blicken och de som mest verkar se uttagningen som en rolig grej. Vissa har inte berättat för sina arbetsgivare att de är här och vill inte ställa upp på bild i tidningen. Att vara här på uttagningen är ju nästan som att söka ett nytt jobb.

En av de sökande, 52-årige Leif ”Honken” Holmqvist från Ludvika, väntar på sin grupps tur att få göra konditionstestet. ”Nu gäller det!” säger han när dörren öppnas till gymnastiksalen och flera svettiga deltagare jäktar vidare. Första utmaningen, att klättra uppför ett rep hela vägen upp i taket, klarar ”Honken ” fint.

På väg ned gör han det som instruktören varnat för: han släpper greppet och låter repet glida mellan händerna. Efteråt är hans händer röda och några brännblåsor har slagit ut mellan fingrarna.
-Jag har ju spelat hockey och är van vid att det gör ont. Man är ju en tävlingsmänniska, säger ”Honken” och grimaserar medan han gnider sina ömma handflator.

”Honken” tror att han skulle kunna bidra med sitt sociala sätt på ön om han blev uttagen. Fysiken är det heller inget fel på. Han tränar på gym flera gånger i veckan och ser till att hålla sig i form. Till vardags jobbar han som vaktmästare på en skola och så spelar han gitarr och sjunger i dansbandet Choise. Dessutom är han hockeymålvakt i dansbandslandslaget med det självklara namnet Tre Toner.

I löptestet tvingas ”Honken” ge upp när tempot blir för högt. Han tar stöd mot några plintar och andas tungt. Bättre går det för Elizabeth Helger, 48 år, från Nyköping. Hon tar stora smidiga steg och håller ut länge, nästan rekordlänge för uttagningsdagen. Hon är deltidsbrandman, driver egen naprapatmottagning och tävlar i veteranklassen i löpning. Hemma i Nyköping vet många vem hon är och det har gått bra på tävlingarna. Hon söker till ”Robinson” för att utmana sig själv.
- Jag står med båda fötterna på jorden och behöver inte vara stressad över tillvaron på ön, säger hon.

Nästa deltest går ut på att samla upp glaskulor från botten av en bassäng. Elizabeth får lätt upp flera kulor. De andra lyckas mer eller mindre bra. Någon skyller på vatten i simglasögonen. ”Honken” är under vattnet en bra stund och får upp en godkänd näve kulor.
-Det viktigaste är kanske inte alltid att vinna, utan mer hur man agerar här på uttagningen, säger Anna-Karin Andersson, som jobbar på Silverback, produktionsbolaget som gör programmet åt TV 4.

Elizabeth Helger har kommit till den sista anhalten där hon blir utfrågad av ett team från TV 4 och produktionsbolaget. Varför har hon sökt? Och vad säger familjen om hon åker i väg?
- Min familj vet inte om att jag är här. Det hänger på att de går med på att jag åker i så fall. Jag har tre barn och det måste fungera hemma också. Så är det bara, säger hon.

Vid dagens slut är både Leif och Elizabeth nöjda. De tror att deras chanser att komma med är goda.
Några veckor senare får de reda på att de inte blivit utvalda.