Med vreden som drivkraft

Bild 1 av 6
Foto: Anders Hansson
Som ordförande i föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime är Sara Mohammad en frontfigur i kampen mot hedersrelaterat våld. Här med Juno Blom, som samordnar länsstyrelsernas arbete mot hedersförtryck. Foto: Eva Tedesjö
Foto: Anders Hansson
Foto: Anders Hansson
”Vi får inte vara ett land som ger rabatt på mänskliga rättigheter till den som kommer från ett annat land. Det är rasism”, säger Sara Mohammad. Foto: Anders Hansson
När Sara Mohammad talade släpptes tusen ballonger till mördade Marias minne. Foto: Anders Hansson
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Fakta: Sara Mohammad

Aktuell: Kämpar mot hederskultur och hedersvåld. Är ordförande i föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime.

Yrke: Farmaceut.

Familj: Två tonårsbarn och en särbo.

Övertygelse: Samhället måste skydda barn och ungdomar när föräldrars religiösa och traditionella regler går på tvärs mot mänskliga rättigheter.

Drivkraft: Egen erfarenhet av hot och tvång inom familjen under uppväxten i kurdiska delen av Irak.

Annat engagemang: Är med i styrelsen för föreningen ”Humanisterna”. Den värnar om ett samhälle som gör åtskillnad mellan religion och politik.

Fakta: Hederskultur

• Det finns många siffror men ingen vet säkert hur många som är utsatta.

• Undersökning i Stockholms stad 2009: Elva procent av flickorna och fyra procent av pojkarna uppger att de lever med hedersrelaterade problem som tydligt begränsar deras liv. Mer specificerat säger sju procent av flickorna och tre procent av pojkarna att de drabbats av kontroll, kränkande behandling, hot och/eller våld.

• Ungdomsstyrelsen redovisar 2009 en enkät till 16-25-åringar där religion eller kultur visar sig sätta gränser för 70 000 ungdomars val av äktenskapspartner.

• Trehundra anmälningar om hedersrelaterade brott görs per år. Brottsförebyggande rådet skriver i en rapport 2012 att det är viktigt att få fler utsatta kvinnor att våga göra en polisanmälan. Rapporten visar att i 117 studerade polisutredningar är sju av tio kvinnor under 26 år. Var tredje är under 18 år.

• Enligt Amnesty mördas cirka 5 000 kvinnor varje år i världen med hänvisning till någon form av hedersmotiv.

Finns det en svensk hederskultur?

– Ja, den finns, svarar Astrid Schlytter, docent i rättssociologi och knuten till den statliga utredningen om stärkt skydd vid tvångsäktenskap. Hon pekar på att det inte var så länge sedan skam och vanära var knutet till exempel till ensamstående mödrar i Sverige.

– Även vi i Sverige har haft en tradition där kontroll över kvinnans sexualitet har varit central. Men straffen har inte varit livshotande, de kunde handla om social utfrysning och i vissa fall tvångssterilisering. Rösträtten, yrkesarbete, utbildning och framför allt preventivmedel och aborträtt har tryckt tillbaka traditionella föreställningar.

– I någon mening kan heder och en känsla av kränkning vara inblandad också när en man utanför hederskulturen slår ihjäl sin partner. Men den handlingen är inte sanktionerad av något kollektiv.

Vad görs?

• Under åren 1999-2011 har olika regeringar sammantaget satsat 335 miljoner kronor mot hedersrelaterat våld och förtryck.

• Enligt länsstyrelsen i Stockholm finns 247 tillgängliga platser i landet med skyddat boende. På en fjärdedel av dem finns personal med särskild kunskap om ungdomar som lever omgiva av hederskulturens värderingar.

• Länsstyrelsen i Östergötland har sedan 2005 ett övergripande nationellt ansvar för frågor om hederskultur..

• Skollagen har sedan 2011 inskränkt möjligheten att befrias från obligatorisk undervisning. Bara rektor kan godkänna befrielse och det ska gälla enstaka tillfällen och det ska finnas ”synnerliga skäl”.

Det finns en vrede hos Sara Mohammad som inte vill släppa. Och ett löfte. Därför står hon på gator och torg och talar med skarpa ord om det som kallas hedersmord. Själv flydde hon från förtryck och våld för över tjugo år sedan. När en utväg öppnade sig lovade hon sig själv att för all framtid hjälpa andra som plågas av hederns kultur. Hennes och många andras kamp kan nu leda fram till hårdare lagar.

Det finns en vrede hos Sara Mohammad som inte vill släppa. Och ett löfte. Därför står hon på gator och torg och talar med skarpa ord om det som kallas hedersmord. Själv flydde hon från förtryck och våld för över tjugo år sedan. När en utväg öppnade sig lovade hon sig själv att för all framtid hjälpa andra som plågas av hederns kultur. Hennes och många andras kamp kan nu leda fram till hårdare lagar.

Notisen högg tag i Sara Mohammad.

Det var på morgonen, tisdagen den 24 april, som hon läste de få raderna i tidningen. Alla signalorden fanns där: ”En 19-årig kvinna knivskars till döds i en lägenhet i Landskrona sent på måndagskvällen. En 16-årig pojke anhölls ett par timmar senare misstänkt för mord. Han beskrivs av polisen som ”närstående kvinnan”.

Annons:

Sara Mohammad hade sett det många gånger förr. Även om polisen inte ville bekräfta att motivet till knivdådet var familjens heder var det inte svårt att koda av texten.

Mordet på nittonåriga Maria från Landskrona, skulle komma att prägla de närmaste veckorna för Sara Mohammad. Hon kallas till tv-studior och manifestationer, skriver pressmeddelanden och anmälningar till Skolverket, polisen och Socialstyrelsen. Och så driver hon det vanliga; kontakten med förtvivlade unga kvinnor. En sådan som hon själv en gång var.

Vi hade setts några timmar före mordet i Landskrona.

Det var på hennes kontor, den blygsamma lokal i Stockholms innerstad där föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime håller till. Ett enda rum och på väggen bakom den späda, svartklädda Sara de välkända bilderna av Fadime Sahindal, mördad år 2002, och de något mindre kända bilderna på Pela Atroshi skjuten år 1999. Några överfulla bokhyllor, på diskbänken en kaffebryggare, mitt i rummet ett ovalt sammanträdesbord framför whiteboarden med ordrester från det senaste mötet.

Vi skulle prata om en kommande skärpning av lagen om tvångsgifte, men det blev mycket mer.

Sara Mohammad är född 1967, eller möjligen några år senare, 1971 föreslår hon. Och egentligen heter hon inte alls Sara Mohammad utan något annat. Men hennes ”artistnamn”är så inarbetat att det ibland känns mera som hon än det där andra namnet. Hon behöver sin Sara Mohammad. För ännu efter 23 år lever hon med en känsla – om än svag – av hot och skräck. Så en skyddad identitet är inte så dumt.

Det var efter det uppmärksammade mordet på Fadime Sahindal 2002 som Sara Mohammad blev känd för en större allmänhet. Hon var med och grundade föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime och blev en frekvent anlitad taleskvinna för dem som utsatts för hedersbrott.

Under de dryga tio år som gått sedan Fadimes död har olika regeringar satsat 335 miljoner kronor på att förebygga brotten. Men tvånget, hoten och våldet finns kvar.

Sara Mohammad ser mig i ögonen och säger:

– Mitt liv har präglats av hederskulturen. Den var något jag var van vid där jag växte upp i irakiska Kurdistan i staden Suleymania. Men en dag rymde jag och 1993 kom jag till Sverige.

Sara var ett av nio syskon. Hon märkte tidigt att flickor och pojkar uppfostrades olika. När Sara var 17 år kom hennes ett år äldre bror hem en kväll och sa att han hade hittat en lämplig man åt henne.

Mannen är 43 år gammal, ber fem gånger om dagen och kan försörja henne.

– Jag var livrädd för min bror. Han var en jash, en av de unga män som Saddam Hussein beväpnade och gav pengar mot att de skulle vara lojala. Min bror hade haft vapen sedan han var tolv år.

I Saras familj fanns en omständighet som hon tror kan ha bidragit till att rädda hennes liv. Hennes pappa var inte lika pådrivande som brodern. Han kunde säga åt brodern, ”låt Sara vara, hon vill studera.”

Faderns relativa mildhet tror hon berodde på att han några år tidigare förrått en kvinna som sökt skydd hos honom för ett tvångsäktenskap och att han hade samvetskval för att kvinnan sedan fick lida. Saras pappa var från början en jordbrukare i en isolerad by, men blev så småningom en man som arbetat i flera stora städer och vidgat sina vyer.

Saras beväpnade bror drog en dag in henne i gästrummet och satte sin kalashnikov mot hennes huvud. ”Jag kommer att fråga dig tre gånger om du vill gifta dig med den man jag valt, tre gånger, inte mer.” Den tredje gången sa Sara ja. ”Jag ska lura honom, inte dö”, tänkte hon.

– Min bror sa att det var lika enkelt att mörda mig som att dricka ett glas vatten. Jag hade redan sett det, hur unga kvinnor dog, kroppen försvann och polisen inte gjorde någonting. Det var som om de aldrig funnits.

I dag är hedersrelaterat våld ett etablerat begrepp i Sverige.

När Carin Götblad, tidigare polismästare i Stockholm, den 25 april får uppdraget som nationell samordnare mot våld i nära relationer blir frågan om hedersvåld central. Det är två dagar efter mordet i Landskrona och mediernas frågor kretsar mest kring hedersvåld. Mäns generella våld mot kvinnor är frånvarande.

En stor del av Götblads presentation på presskonferensen i regeringskansliet handlar om hedersvåldet. Omgiven av tre av den borgerliga regeringens ministrar – justitieminister Beatrice Ask, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och barn- och omsorgsminister Maria Larsson – säger hon:

– Vi får inte ta otillbörliga hänsyn till kultur eller religion. Det har vi inte råd med. Vi måste vara djärvare. Vi måste hitta de gemensamma nämnarna i brotten utan att stigmatisera.

Carin Götblad säger att hon särskilt ser fram emot att ta tag i barnmisshandel och det hedersrelaterade våldet, ”vi måste visa att i det här landet gäller mänskliga rättigheter och allas lika värde”.

Denna dag finns uppgifter om att Landskronaflickan under en längre tid känt sig hotad och att en stödförening försökt få socialtjänsten att ordna ett skyddat boende åt henne.

– Varje gång ett mord begås är det ett misslyckande för samhället, säger Nyamko Sabuni på presskonferensen. Men våldet dyker inte upp ur tomma luften. En flicka som inte är med i simundervisningen eller sex -och samlevnadsundervisningen ska man kanske uppmärksamma, och börja en dialog där.

Synsättet från etablerade politiker är ett helt annat än för tolv år sedan. Då när Margareta Winberg och Mona Sahlin skrev på DN Debatt att de inte accepterar begreppet hedersmord eller att det skulle finnas ett specifikt våld med trådar till religiöst eller kulturellt präglade värderingar. De talar hellre om ett generellt strukturellt förtryck som ”säger oss att kvinnor är underordnade och män överordnade. Att männen är norm”. De ville sätta in hedersvåldet i ett sammanhang och på så sätt försöka bekämpa problemet.

Det fanns en tidsanda av att inte vilja skilja ut hedersvåld från det vanliga ”mäns våld mot kvinnor”. Och att inte peka ut invandrargrupper. Ett synsätt som delades av debattörer som Jan Guillou och Liza Marklund.

Sahlins och Winbergs artikel var publicerad fjorton månader innan mordet på Fadime Sahindal. Ett brott som fick enorm uppmärksamhet och som på många sätt blev en vändpunkt.

Pengar satsades. En samstämmighet föreföll växa fram om att det finns ett specifikt heders­våld. Något som skiljer sig från det dominerande gamla vanliga svenska familjevåldet. Det som nästan alltid är mannens våld mot kvinnan.

Sara Mohammad är orolig för att debatten kan ändras igen. När Sverigedemokrater talar mycket om frågan skräms debattörer och beslutsfattare från att engagera sig i frågan.

– Rädslan att stämplas som rasist för att man pekar ut särskilda grupper styr mer än de ungas rätt till skydd, säger Sara Mohammad.

Sara Mohammad var 17 år när det var dags för hennes tvångsgiftermål. Sara hade börjat fundera på självmord. Hon sökte stöd med ögonen hos sin mamma men hon vek undan med sin blick.

– Det sved i mitt hjärta, säger Sara. Jag var ensam i hela världen. Min mamma grät på nätterna och förstod nog att jag var förtvivlad, men hon såg hellre ett tvångsgifte än den vanheder det skulle innebära om jag rymde. Den mentala dödsdom jag fått var okej för henne.

Släkten skulle komma till ceremonin. I köket förbereddes mängder med mat, männen gick till moskén för att be, det var fredag. Sara klädde sig i en heltäckande chador och gav sig av. Hennes plan var att dränka sig i närmaste vattendrag.

– Trots förklädnaden var jag rädd att min bror skulle känna igen mig på mitt sätt att gå och kanske skjuta ner mig mitt på gatan.

Sara ändrade sig där ute på gatan. Hon såg ett alternativ och styrde sina steg några kilometer bort till en kusin som var yrkesarbetande. Hon var sekreterare och känd för att arbeta för kvinnors rättigheter. I åtta dagar höll sig Sara gömd där medan hon fick rapporter om hur brodern letade efter henne. Han sökte överallt, i grannars sovrum, i frysboxar och till slut trodde han antagligen att hon var död.

Sara Mohammad flyttade vidare till gömslen allt längre bort från hemmet.

Efter en tid började hon ha kontakt med sin pappa och en gång besökte han henne i ett gömställe.

– Jag kände att jag kunde leva vidare med hans stöd. Jag älskade honom verkligen. Han är död sedan flera år men jag kan inte radera hans nummer ur min mobil.

Fredagen den 27 april häktas brodern och modern till den mördade Landskronaflickan vid Lunds tingsrätt. Modern kommer att släppas så småningom. Sara Mohammad följer noga nyhetsförmedlingen om Landskronamordet. Hon blir kontaktad av olika människor som levt nära den döda flickan.

Sara känner igen mekanismer från sitt eget öde för mer än tjugo år sedan. Hur slitstarkt bandet till den egna familjen ändå är. Trots vetskapen om att våldet kan upprepas.

Det som Sara Mohammad själv gjorde sedan hon blivit hotad av sin bror och rymt kan vara svårt för en utomstående att förstå. Efter bara fem månader valde hon att återvända till sin familj.

– Längtan blir så stor. Familjen kan vara det enda man har.

Sara vågade flytta hem för att hon fått rapporter om att brodern gift sig och lugnat ner sig. Han hade deklarerat att han förlåtit henne. Det tyckte Sara var absurt men hon svalde det. I fredsmäklandet ingick att Sara togs till en sjuksköterska som skulle konstatera att hon var oskuld. På så vis skulle kränkningen av familjens heder framstå som mindre. Hon hade rymt, men hon hade inte haft någon man.

Sara kände sig inte trygg. Hon uppfattade det sexuellt färgade skvallret hos omgivningen. De kvinnofientliga orden som illustrerade att familjen, och framför allt männen, borde känna sig kränkta. Männen och klanledaren sa, ”Sara har kuk, vi har fitta”.

Sara var rädd. Det var som förra gången. Samma hus, samma kalashnikov och samma bror. Och samma hot: ”Jag ska döda dig och gömma dig där ingen hittar”.

Men det var också en lycklig tid. Hon fick studera till farmaceut, tidvis i städer långt från hemmet.

Så tar historien en snabb vändning som länkar den till Sverige. På vägen dit finns detaljer i berättelsen som Sara av säkerhetsskäl inte vill ha med i tidningen.

– Jag kom till Sverige den 17 juni 1993. Det var så tyst och tryggt och vackert med blommor på balkongerna. Ändå var jag ängslig.

Sara bosätter sig i Gävle. Hon träffar en man och så småningom föder hon en dotter och en son. Hon vågar inte ange sin riktiga adress till sin pappa i Irak. Hon fortsätter att vara rädd för att hennes bror ska söka upp henne.

Vad är det speciella med våld utövat i hederns namn?

Michael Högberg är terapeut och jobbar för före­ningen ”Tänk om” i Malmö. Han träffade flera gånger den mördade Landskronaflickan. Hon kom ofta till föreningens lokal för att få stöd och gemenskap och hänga i deras soffa.

– För många ter det sig obegripligt hur något så diffust som heder kan rättfärdiga mord på egna familjemedlemmar, säger Michael Högberg. Den stora skillnaden är att den som utövar våld i en vanlig sekulär, ”svensk” familj gör något skambelagt. Våld i hederns namn är däremot sanktionerat, ja uppmuntrat, av en hel släkt.

– Detta är svårt att förstå för socialtjänsten, polisen och andra tjänstemän. Vi ligger 10–15 år efter i metodutveckling jämfört med hur vi arbetar med annat våld i nära relationer.

Vilka definitioner finns på hedersrelaterat våld?

Regeringen lyfter i ett PM fram att hedersvåld, ”liksom mäns våld mot kvinnor generellt har sin grund i kön, makt, sexualitet och kulturella föreställningar om dessa”.

I en hederskultur är kontrollen av flickors och kvinnors sexualitet central och knuten till kollektivet. Oskuld och kyskhet är viktiga och familjens rykte är beroende av kvinnornas beteende. Framför allt mannens heder är beroende av vilka omdömen kollektivet fäller om honom. Det är viktigt att en tonårig dotter är oskuld fram till äktenskapet. Samtidigt är den dominerande normen i det svenska samhället att sex före giftermålet är okej.

Uttrycken för kontroll kan gälla allt från klädval, socialt umgänge och rörelsefrihet, över livsval som utbildning, jobb och giftermål till extrema former som hot och dödligt våld. Det kollektiva ansvaret för hedern innebär att det kan finnas flera förövare av båda könen.

Sett över en längre tid inträffar i genomsnitt cirka etthundra fall av dödligt våld varje år i Sverige. Man brukar säga att sjutton av brotten begås i nära relationer. Det vill säga mellan nära släktingar. Oftast är förövaren en svensk man.

Men hur många av fallen är hedersmord?

Ingen vet. Hedersmord är ingen brottskod i statistiken och inget eget brott i lagen. Men Sara Mohammad har en uppfattning.

– Minst fem fall om året, tror jag. Ett par fall hör vi talas om varje år i medier och rättsapparat och sedan finns det ett antal som felaktigt betecknas som olyckor och självmord.

En dag står en ung kvinna med mörka solglasögon utanför Saras kontor.

Så fort hon blivit insläppt går hon in på toaletten och sminkar sig länge och noggrant. Sara Mohammad känner henne väl, sedan 2006, och ler åt att flickan är så omsorgsfull fastän hon inte ska vara med på bild. Att inte ha fått sminka sig som hon vill är bara en liten skavande pusselbit i en livssituation som varit akut besvärlig i flera år.

Samira, som hon vill kalla sig, bor sedan i november hos en stödfamilj. Hon kommer från ett land i Mellanöstern och har i flera år vandrat fram och tillbaka mellan sin familj och olika stödboenden och institutioner. Hennes misstro mot myndigheter har växt och är nu massiv. Hon tycker att socialtjänst och skola inte sett henne och hjälpt henne när hon behövde dem som bäst.

Hon berättar om hur hennes pappa slagit henne i många år utan att någon anat det. Hennes skolgång blev kaotisk och splittrad.

– Pappa ville egentligen inte att jag skulle gå i skolan alls. Men det blev i alla fall 2–3 gånger per vecka. Han var alltid extremt trevlig mot lärare och socialarbetare och de kunde nog inte tro att han ville hindra mig från att visa mig utomhus för att jag inte skulle bli kär i en svensk kille. Jag åkte aldrig buss. Pappa skjutsade mig och alla tyckte att han var så omtänksam.

– Jag älskade skolan. Det var ett paradis där jag slapp ta hand om hemmet.

Samira bar för det mesta slöja. Och en mobil gömd i behån. Hon fick inte ha en egen mobil och en gång hade hon glömt att ställa den på ljudlös.

– Pappa hörde att det var en annan signal än hans egen och blev rasande.Han skar mig mellan brösten med en kniv.

Hon vågade aldrig anmäla honom. Som en röd tråd i hennes berättelse finns möten med människor som är nära att se sanningen men inte gör det.

Till exempel vårdpersonalen på sjukhuset som sydde henne med 32 stygn. De borde ha förstått. Men de blev blinda av släktens omsorger vid sjukbädden; blommorna, godiset.

Och så mannen från Skatteverket som ringer hem och frågar om hon verkligen vill sluta ha skyddad identitet vilket hon haft under en tid. Pappan övervakar samtalet, sätter på högtalartelefonen. Och det finns förstås inget annan möjlighet för Samira än att svara ”ja”.

När Samira ska bli bortgift mot sin vilja vägrar hon. En granne får veta, efter många turer blir Samira omhändertagen enligt lagen om vård av unga.

Efter långa tider av skyddat boende vill hon pröva på att bo i en egen lägenhet. Men hon förstår att familjen är henne på spåren. Pappan ringer och säger att han är hos henne inom en timme.

Det var i november 2011 och Samira sms:ade till Sara: ”Snälla Sara, jag är livrädd. Vill inte att någon ska hitta mig. Jag orkar inte leva. Jag är skakig, mår illa av rädsla”.

Sara hjälpte henne med ett tillfälligt boende. Men det håller inte i längden.

– Samira måste återfå sitt förtroende för myndigheter och ta den hjälp hon kan få för att så småningom läka och klara sig själv. Hennes självförtroende har krossats sedan hon var två år.

När Sara Mohammad var mycket liten utsattes hon av sin familj för ett tvång som är oåterkallerligt. Hennes könsorgan stympades när hon var sex år gammal. Hon väljer att berätta om det.

Sara Mohammad har svårt att förstå hur hennes mamma kunde driva fram det. Familjen var vid den tidpunkten ändå en hyggligt välbärgad och utbildad familj och Sara säger till och med att stympning inte var så vanligt i det område hon växte upp.

– Mamma var rädd för Gud varje sekund av sitt liv. Den fruktan styrde henne.

Sara var sex år gammal vid ingreppet. De skulle göra en utflykt sa hennes mamma. Sara minns att hon blev så glad för att hon fick följa med. Hon flög fram över gatans asfalt.

– De tog mig och en jämnårig i nacken som små kycklingar och gav oss till en gammal gumma utrustad med ett begagnat rakblad. Jag fick fruktansvärt ont i en vecka men jag fick inte berätta varför, inte ens för pappa. Mamma såg mig lida och skämde bort mig. Jag fick godsaker och behövde inte städa mina bröders skitiga rum som jag brukade.

Könsstympningen var inte av den mer omfattande typ som förekommer i Afrika, berättar Sara. Men toppen av klitoris skars av och det innebär en dämpning av de sexuella känslorna som följer en hela livet.

– Kvinnlig omskärelse är förbjudet i Sverige sedan 1982. Men jag menar att det förekommer. Man kan bjuda hit en gammal kvinna från hemlandet som får göra ingreppet.

Tvång inom familjens ramar är temat i den utredning som läggs på regeringens bord om bara några dagar, på torsdag.

Utredare är Göran Lambertz, justitieråd i Högsta domstolen och tidigare justitiekansler. Han har i två år arbetat med att utreda ett stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Frågor som hänger ihop med hedersrelaterat våld och värderingar.

Varje år polisanmäls cirka trehundra hedersrelaterade brott. Det finns ungefär 250 platser på skyddade boenden runt om i landet.

Är hedersbrott ett stort eller litet problem? Vad har du sett under två års utredningsarbete?

– Det mest omskakande är att det är så pass vanligt med allvarliga fall där unga människor utsätts för tvång. Jag har fått lyssna till många berättelser om hårda bojor. Varje dag upplever många unga akuta hot och varje år gifter sig ett antal under tvång i Sverige eller sedan de förts utomlands. UD hanterade förra året 16 fall där ungdomar förts utomlands för att gifta sig.

Göran Lambertz nämner också uppgifterna om att unga kvinnor pressas till att begå självmord genom att hoppa från balkonger.

– Jag blir otroligt ledsen när jag tänker mig in i en sådan ung människas situation.

Göran Lambertz avslöjar delar av innehållet i utredningens förslag för DN.

Utredningen kommer att föreslå kriminalisering av ”äktenskapstvång”, en ny term i lagboken. Dispensmöjligheten för barnäktenskap tas bort helt. Även så kallade informella äktenskap förbjuds. Informella äktenskap innebär att vissa samfund viger par och att det får giltighet inom den egna gruppen men inte juridiskt.

– Vi använder oss vid kriminaliseringen av tvångsäktenskap av en skrivning som redan finns i lagen om människohandel. Tvånget handlar om ett ”utnyttjande av någons utsatta belägenhet”. Det här är inte brott som är lätta att bevisa men vi måste skydda enskilda personer. I Norge har en sådan här lag funnits i sex år.

Lambertz räknar med många invändningar till lagförslaget. Både juridiska och politiska.

– Det här är ingen lätt sak. Det kan uppfattas som att vi riktar oss mot vissa grupper, att de angrips av majoritetssamhället, att vi ger oss på traditioner i andra kulturer. Men vi måste hävda de mänskliga rättigheterna.

Onsdagen den 2 maj åker Sara Mohammad till Malmö. Hon är inbjuden till en manifestation till minne av den mördade Landskronakvinnan Maria.

Sommarvärmen dallrar över Gustaf Adolfs torg. En liten scen har byggts upp. Framför den en mängd brinnande marschaller i ett mönster som bildar den mördade kvinnans namn. Sara Mohammad ska vara moderator mellan talarna från olika kvinnoorganisationer. Arrangören ”Tänk om” betonar för henne att det vid detta tillfälle är viktigt att ingen angriper religionen eller socialtjänsten.

Sara accepterar, men säger att när hon ska tala för sin egen organisation vill hon vara tydlig om mekanismerna bakom hedersvåldet; traditionen, religionen.

Den gamle proggmusikern Mikael Wiehe smyger diskret upp på scenen. Hans låtar och stämma skapar en stilla högtidlighet.

Efteråt säger han att han velat vara med på torget för att det handlar om rättfärdighet och kvinnors rätt att leva sina egna liv.

Det samlas mer och mer folk. Talarna pratar om att detta måste vara sista gången man ses av en sådan här anledning. När det är Saras tur att tala uttrycker hon sig skarpt.

– Vi får inte vara ett land som ger rabatt på mänskliga rättigheter till den som kommer från ett annat land. Det är rasism.

Några dagar senare är Sara Mohammad intervjuad i Aktuellt och andra medier. Hon och hennes organisation har anmält Jönköpings kommun till polisen och Skolverket för en överenskommelse som gjorts med stadens muslimska församlingar om särregler för muslimska barn. Bland annat får underkläder och t-tröja användas vid duschning, de kan slippa sova över på studieresor och de barn som känner samvetsnöd på grund av innehållet i skolmaten får äta hemma.

Men är det inte rätt att kompromissa om alter­nativet är att barnen inte alls kommer till skolan?

– Skollagen gäller alla. Skolan ska vara en neutral miljö där inga barn behöver känna sig kontrollerade, säger Sara Mohammad. Barn föds inte med religiösa föreställningar utan det är föräldrarnas traditionella värderingar som tvingas på dem. Kommunen ska inte bidra med sådant utan sätta ner foten.

Efter några dagar backar Jönköpings kommun. Ordföranden i barn- och utbildnings­nämnden säger att hon förstår att kommunen brutit mot skollagen. Sara Mohammad har vunnit en delseger.

Efter manifestationen i Malmö hinner Sara Mohammad umgås en stund med en av sina absolut bästa kompisar, ordföranden i Malmöavdelningen av Glöm Aldrig Pela och Fadime. Hon heter Mariam Taheri och hennes man bjuder på hamburgare i sitt gatukök vid Pildammsparken.

Mariam Taheri och Sara Mohammad kom ungefär samtidigt till Sverige. Mariam är från Iran. Sara är irakisk kurd men umgicks mycket med den iranska gruppen eftersom hennes dåvarande man och fadern till hennes två nu tonåriga barn är iranier.

Över pommes friten diskuterar de två vännerna föreningens framtid. Kan Glöm Aldrig Pela och Fadime överleva

– Vi borde starta ett skyddat boende, säger Sara. Ett med hög kvalitet. Bara opinionsbildning räcker inte, vi måste bredda oss.

Mariam lovar att fundera.

Under taxiresan ut till Sturups flygfält startar Sara ett hett meningsutbyte med chauffören.

Han är muslim och från Kashmir i norra Indien. Vad tycker han om månggifte? Kravet på hemgift?

Sara frågar om han har en Koran i bilen. Mannen plockar fram ett exemplar som han har i handskfacket. Sara slår upp kapitlet Sura Alnisa, avsnittet som handlar om månggifte. Mannen försvarar skrivningen, först milt, sedan med allt större eftertryck.

Sara Mohammad går till attack.

Hon sitter i baksätet och gestikulerar. På bröstet sitter tröjan med Fadimes bild.

Den där morgonen i Irak för 23 år sedan lever i henne. Skräcken under chadorn.

Hon håller sitt löfte.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Ännu oidentifierade. Kraftig villabrand i Nykvarn, väster om Södertälje.

 Orup fick stjärnan att gråta. Tolkningen av ”Främling” rörde sångerskan – se klippet.

carola_144
Foto:Eva Tedesjö
Annons:
lepen500
Foto:AP Marine Le Pen beundrar Putin.

 Drygt 82 miljoner. ”Efter intensiv lobbyingkampanj gentemot Moskva”. 28  9 tweets  18 rekommendationer  1 rekommendationer

arlanda500
Foto:TT

 Från Thailand. Sjukvårdskunnig personal kunde inte rädda hans liv.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: